Funtat på ny blogg....

Men denna passar ju ff så bra :P

Jag är fortfarande bitter haha men med åren har jag liksom fattat att det är såhär livet är. Smällar på smällar om man väljer att fästa uppmärksamheten på det.
Med ÅLDERN (vilket är något jag funderar mycket på nuförtiden) inser man hur futtiga saker är EGENTLIGEN och det som betyder något är att dom man älskar mår bra, man själv mår hyffsat eller att man jobbar på det och att man uppfostrar sin unge med mycket kärlek och trygghet.

Allt annat är mindre viktigt.

Men det är klart när man sitter där den 8e i månaden, lönen är ett minne blott och ungen skall på barnkalas, det finns middagsbjudningar och huset är fullt av tvätt att vika så kan man ju tillfälligt falla till föga och slicka sina små patetiska sår.

Men alla dom saker jag trott varit jordens undergång: mostrar, situatiuoner med maken, ekonomi och företag......allt löser sig. På ett eller annat sätt och man måste bara ha is i magen och veta att det är ett steg i taget och även om man inte gillar läget där och då så ändras det.

Nu måste jag kila....

Hoppas jag skriver mer snart...har mycket att skriva.

Peace

Det är jävligt bittert just nu...

Jag hoppas jag inte kommer konsumeras av all den galla som flyter i min kropp.

Jag mår fysiskt illa!!!!

Livet...livet ...livet

Det är så konstigt. Jag har slutat bli förvånad egentligen...men smärta uppstår ju emellanåt ändå, när man märker hur folk är och tänker och resultaten som uppstår kring detta!

Det är så otroligt mycket hela tiden men när dessa sista "saker" har "utkristalliserat" sig så kommer jag bli munk uppe i Nepal har jag bestämt.

Jag misstänker att det är ca NOLL människor som läser denna blogg nuförtiden men det gör mig inget. Jag skriver för MIG och har alltid gjort det. Mina små patetiska memoarer liksom.

Jag är ändå glad att jag har min blogg...mitt statement...mina upplevelser av situationer tillbaka i tiden.

Konstigt svammel....återkommer mer tydligt sen. Jag lovar!

Puss

Tre år senare ;P

Sveriges mest aktiva bloggerska ;P

Jag började skriva igen 2014 och sen rann det ut i sanden mitt i ett inlägg...

Det var en lite knepig period :P eller haha LIVET är en lite knepig period om man skall vara ärlig men såfort man erkänner det för sig själv så blir det lättare.

Jag fattar att jag, som ett välfärdsfetto i ett industriland, inte har ett knepigt liv på riktigt, jag har mat, tak över huvudet etc etc...men livet kan kännas knepigt på andra sätt med oro och tankar. Oavsett var man bor i världen.

Sedan dess (2014 då jag slutade skriva) har alla dom farhågor jag hade då inträffat mer eller mindre och många andra saker på både gott och ont hänt...och det jag lärt mig på riktigt är: man tar sig igenom det.

Jag har alltid haft katastroftankar, sedan jag var liten: tänk om den dör, tänk om det händer och det och det...och visst...kan det hända saker som övergår ens känslokapacitet just då, men man anpassar sig...man inkorporerar det i sin tillvaro och går på något sätt vidare ändå.

Livet är otroligt....det är konstigt, underbart, jobbigt, tufft, lätt som en plätt, trögt som sirap i november, rosaskimrande ena minuten och nästa minut gråtrist och man undrar om det alltid skall vara så just då.

Men det viktigaste jag lärt mig so far.....inget är för evigt...varken det bra eller det dåliga. Det kommer nya perioder av båda...och det är bara att flyta med och minnas: DET KOMMER NYA TIDER OAVSETT, GÖR DET BÄSTA DU KAN AV DET, HA IS I MAGEN OCH TA LÄRDOM!!

Det var ju inte meningen att börja min "återuppståndelse" med att vara så jäkla allvarlig ;P

Vi tar det ett inlägg i taget ;P och kollar om jag har gnistan kvar

pözz

Att se på när någon våndas...

Skrev detta 2014 och avslutade det aldrig...hittade det som utkast idag ;P

//Det är en liten del av helvetet på jorden!

Att se sin förälder må dåligt pga beslut han tagit i sitt liv är....otroligt stressande.

Jag har ju som bekannt försökt...

Det är så mycket lättare att blogga när man mår akut dåligt :P

Hahaha....det liksom skriver sig själv då :P

Jag mår ganska bra faktiskt. Visst jag har en massa saker som jag kan oroa mig för men tack vare finfina medikament så orkar min hjärna att ignorera alla dumma ångest tankar jag brukar pinga mig själv med annars.

Nästan alla grejjerna jag oroar mig för annars kan jag inte göra ett skit åt...bara vänta och se vad som händer och då är det ju lika bra att sluta ligga o grubbla på dom mitt i natten....

Jag vaknar ff mitt i natten men då är jag bara vaken...jag har inte grovångest som innan. Det får man se som en posistiv sak :P

NOG om det!



Grynet i min mage börjar ge sig till känna lite mer. Härromdagen hoppade min blus så att det nästan var löjligt. Samma kväll fick jag rejält ont i magen, alldelles kring naveln. Jag fick springa på muggen och mådde väl lite tyvens men sen lugnade det sig något men krampade ändå lite.

Samma natt vaknade jag med värsta kramperna i buken. In på muggen igen....låg och pustade och stånkade lite och hade ont i sidorna av främre magen. Gick väl upp 3 ggr till och kollade om slemproppen (jag vet att det är ett vidrigt ord men det heter faktiskt så) hade gått och om jag blödde något.

Då kunde jag iof inte stå emot ångesten utan låg och funderade på hur fan det skulle gå att få en unge i 27e veckan och innan jul när vi har som mest att göra och vips hade jag 150 i puls och mådde totalpiss! Men efter nån timme så måste jag somnat om iaf.

Hade ändå tid hos obstetrikern på morgonen så jag kände mig ganska lugn att dom kunde ge mig besked om det var nå som var knas.

Väl där var jag inte så kaxig utan låg på britsen och grät så tårarna rann ner i öronen. Doktorn kände efter men konstaterade att jag inte hade några sammandragningar då och var inte orolig men om jag får så igen så skall jag höra av mig.

Tror att jag tog i för mycket den dagen. Kände mig så trött att jag ville gråta på kvällen men åkte och handlade på både MM och Willys och bakade brownies ändå. Hela vägen dit satt jag i bilen och gnällde som en 5-åring "jag viiiilllll inteeeee" men det hjälpte ju inte för det var bara jag och Harry i bilen och jag behövde verkligen handla :P

Såhär i efterhand skall jag följa vad kroppen säger när jag känner sådär nästa gång.

Nu har jag tråkat ut mig jsälv och säkert fler!

Härrå

Jisses...

...vilket jävla blodsocker/trycksfall jag fick på stan just!

Struttade iväg och skulle köpa lite grejjer till mig och salongen och kände mig fri som en fågel. Lön på kortet och tid utan alltför många måsten.

Klarade H&M sen började jag känna att det pirrade i musklerna....då vet jag att jag måste få i mig någonting. Men på gågatan finns inget att äta snabbt så jag tänkte skitsamma och gick vidare i butiker och närmade mig St Per då ragglade jag ner toll Pressbyrån och köpte en korv...det hjälpte väl lite men när jag sen var nere på Clas O så kände jag mig som en gammal pundare som gick runt och spattade så när jag var klar var jag tvungen att sitta ner och vila på en soffa. Som tur var ringde min gubbe just då så kvarten inte kändes lika lång men jag undrade allvarligt hur faan jag skulle ta mig därifrån.

Tillslut tänkte jag att det fick bära eller brista och gick vidare till ICA. Ni vet hur det känns när man tränat benen på gymmet och man kanske gick lite till överdrift? Innan träningsvärken sätter in och man bara känner spattigheten och svagheten. Så blir det i hela kroppen!

Nu är jag äntligen tillbaka i salongen och tänker fan inte röra på mig ALLS! Usch!

Faktum är att jag tänker inte ens skriva mer ;P puss