Varning för könsord

Det var kanske inte såhär jag tänkte min blogg-comeback...men det är väl lika bra att köra i samma stil som förr så ni känner igen er :P

Asså vilken horjävla kväll!!!

Den blev så fittig att det kräver att jag bloggar för att få ur mig all frustration!!

Jag FÅR SPEL....eller jag har fått spel....jag har nog lite spel kvar...men det försöker jag dränka i RÖDVIN precis som Dalle brukar göra :P (jag har hittat ett gott vin som är billigare än fuckin Gnarly Head Dalle....vi tar det sen)
Jävla fan.

Det började med en sån enkel sak som att jag och pojkvännen D missförstog varandra (eller jag massuppfittade honom).

Han skulle hem till byn (det skall uttalas BYNN...väldigt viktigt, glöm inte det nu) för bandet hans skulle repa ikväll och eftersom han bor ganska underbart och han är ledig så skulle han sova kvar. Helt logiskt.

DOCK! Så hade han glömt sina "sluta röka"-piller i Muppsala och jag skulle åka o lämna dom på hans jobb i eftermiddag tänkte jag. Där kom missförståndet in.

Hur som haver så hann jag inte dit innan han blev upplockad av bästa R (gitarrist i bandet och även invånare i samma by som D).

Fan då tänkte jag. D var helt ok med att han missade en tablett men jag tyckte det var synd att utmana ödet när man kämpat så bra hittills och det vore så dumt om röksuget tog över.

Såjag tänkte som så.....jag tar min
motorcykeln ut till BYNN och överraskar den snygga lilla människan med hans antirökatabletter och mig själv.

Vägen dit...och framför allt hem skulle bli lång.....little did I know.

Jag är en sk töntbiker........

Jag har noll kurvteknik och är direkt livrädd att lägga ner för mycket i kurvor vid hög hastighet för då kan man dö....det har många på Sporthoj gjort :P Sporthoj var mitt hem en gång i tiden...

Hursomhelst.....

Tror ni hojdjävulen startar när jag kommer ner i garaget? Nä...fast det hade jag räknat med.....

Jag googlade som en duktig flicka hur kablarna skulle sättas med bilens batteri och....inget hände.....

Det KAN hända att jag gjorde som man inte får....och kopplade utan att jorda dvs plus till plus och minus till minus....men det var iof enda ggn som hojen hoppade igång. Jag startade dock inte bilen det lärde jag mig förra gången att det är noooooooooooono.

Yalla.....mina nya extensions i fina flätor som jag skulle visa för D...nytvättade och lockade. Sminkad lite diskret och fräsch som en............svettig tonåring i juli under en värmebölja.....

Hojen gick bra men visade på typ noll soppa så jag tankade FULL tank och gav mig av.

Det var underbart att köra. Fälten var gröna, solen var gyllene och flugorna var....flugiga.....(jäätterolig del hojlivet......rengöra fakking visir).

Jag kom fram...pojkvännen blev positivt överraskad...det är la bråååååååå.

Jag satte mig och njöt lite av hans band som repade så att det dånade i huset. Njöt lite.

Tänkte...."sen glider jag hem...anländer sval som en sommarnatt och kanmåla första lagret på min "shabby chic" byrå som jag skall rusta upp...tar ett glas vin...gosar med hunden...drömmer lite om D och somnar sen med ett leende på läpparna"....................................BAH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (som Kalle Anka brukar säga).

När jag kom ut så hade hojfittjäveln dött....D och hans fina bandmedlemmar sprang bakom min hoj och puttade igång den och efter ett par försök så åkte jag iväg i sommarkvällen..........

....tills jag kom till Rörken.....på 288:an

DÄR DOG MIN HOJ!!! Ba prutt prutt prutt DÖÖÖÖÖ.......och likaså mitt i-phonebatteri...ringa efter hjälp? DRÖM!!!!!

Hmmm....okeeeej....jag provar vad D har lärt mig (för han vet allt typ). Springer med min 250-kilos feta jävla motorcykel utmed vägen och folk åker förbi och stirrar så dom nästan kör i diket....medan jag släpper kopplingen på 3-an bara för att höra: prutt prutt *tystnad*

Inte något alls på displayerna....DÖD...liiiite ljus i strålkastaren men det är fanimig jäävligt lite och ett svagt jävla sken från tändningslampan men det var bara för att reta mig...det VET jag.

Jahappp.....efter ca 1 km och 32 försök att få igång tändniet eller vad fan det är så ger jag upp och börjar gå mot en parkerad lastbil och tänker väcka lastbilschaffisen för Rörken verkar tvärdött.

PRECIS som ett mirakel så öppnas grindarna och en bil med släp kommer ut. Det är den 1a av typ 10 Mx farsor som skall hem efter sönernas träning. YÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!!!!!
En pappa ställer upp och försöker putta igång mig men hojen bara låter arg och dör lite till.

Tillslut kommer en annan pappa i en Audi och tar fram startkablar och tillsammans kablar dom igång mig,chokar hojen medan jag skuttar runt i glädjeskull och tacksamhetsgester och tar på mig hjälmen...fiser iväg och vinkar och lovar mig själv att skicka guld och gröna skogar till dom snälla papporna.............

Klarar mig till.....raksträckan efter rondellen på 288an INNAN backen INNAN Brillinge.....jahappp.....det var ju kul...prutt prutt...dööööööööd. Innan backkrönet dessutom så jag fick bängla upp fittjävla hojen för backen, sen hela vägen genom vägarbetet som är koner (det var intressant att se hur nära döden man kan komma och hur många som skiter fullständigt i att tänka på VARFÖR en TJEJ går och leder en 250kgs motorcykel kl 21.30 i uppförsbacke och är lila i nyllet och OM hon kanske behöver HJÄLP?!?)

Hursom helst.....jag tragglade vidare till Gränby backe för där hade jag räknat ut att jag kunde få fart på hojfittjääveln igen med kopplingen och 3an....vilket jag fick...men innan McD så dog den såklart IGEN!!! Så IGEN fick jag leda 250kg till Statoil där jag typ TVINGADE kassörskan att ge mig en telefonladdare och en vanlig telefon....sen terroriserade jag mammas hemtelefon tills hon svarade efter 20 minuter. Tillslut fickjag henne att komma till Gränby Statoil med sin bil i hopp om att hon kunde hjälpa mig.

Jag hade ju liksom inte tänkt stanna nånstans så jag hade inga jävla lås med mig och i Gränby lämnar jag INTE mig hoj hur död den än må vara. GLÖM!!!

Efter typ 100 försök att komma på en lösning så köpte vi en bogserlina som jag försökte fästa korrekt. Dragkrok fanns icke, drag-ögla fanns bara inte TROTS att bilen hennes är ny. Så jag satte linan runt reservdäcket och sen runt en del av styret (det gick inte att få in kroken i mitten) så jag tog lite på sidan och tänkte tat det spelar nog inte så stor roll om jag håller emot lite.....

Tillåt mig småle.....eller gråta blod kanske.....

Till att börja med hade mamma beklagat sig 76 ggr om hur trött hon var och vilken VIIIDRIG dag hon haft så jag visste redan hur jobbig jag var som drog dit henne kl 22.30.

SEN mina vänner.....när vi skulle åka...då hade jag lagt jackan i hennes baklucka för jag dröp av svett...när bilen drog igång så åkte hojen omkull för jag hade ju satt snörfittan snett...mamma var så inne i sin körning att hon gasade på och jag o hojen drogs bakom bilen...på marken....hon hörde inte...såg inte...när hon såg var jag redan hysterisk.

Försök 2...fet jävla ögla över styret,över båda speglarna och ut i mitten. Minnet av bilens kraft var ganska färskt och jag var rejält uppskrämd. Bad mamma hålla stenkoll i backspegeln....tänkte inte på att ta på mig hojjackan nu heller...

Mamma kollade NOLL i backspegeln...hon säger att hon gjorde det men inga av mina handsignaler upfattades. Jag satt o g

rät i hjälmen för det var så jävla läskigt att bli bogserad bakom en SUV utan att manhade kontakt med personen som körde. Det går inte att förklara hur läskigt det var. Jag kastar mig in i det mesta utan att tänka eller bli orolig men det var så jävla obehagligt.....både jag och hojen men kanske främst hojen skulle kunna bli dragna flera meter utan att hon märkte för hon var så stressad över körningen.

Fast jag skall inte klaga....jag kom ju hem.

Såååehhhhh......jag hatar min MC...jag hatar allt vad mekanik heter...jag är helt genomsvettig...eller var...nu är jag helt äcklig av intorkat svett...mitt fina hår som jag fick fixat är äcklo oc fult...jag ser ut som jag bott med vargar dom första 33 åren av mitt liv....mascaran är ett minne bara...musklerna i överkroppen är spastiska små geléhögar.......

Jag har klivit ur mina hojgrejjer i hallen och skiter fan i att dom ligger där. Alpinestar-stövlar är inte gjorde att gå flera km i......inte heller Richa skinnställ...eller ryggplattan från Dainese eller skinnjackan eller Araihjälmen..........fan ta det alltihop.

Bli INTE förvånade om det dyker upp på blocket som ett svettigt litet paketerbjudande.

Nu har jag ont ÖVERALLT!!! Jag har ff inte ätit middag, KLOCKAN ÄR ASMYCKET OCH DET SUGER!!!!

Men jag har en kille utan röksug och en mamma som är snäll (trots protester) och en jääävligt tålmodig liten vovve. Och en snäll Ubbe som undrade hur det gick! Det var snällt!

Nu vill jag aldrig mer se en motorcykel...höra ordet generator eller ens svettas igen.

Jag tänker ta MERA VIN och sen sova. FUCK THE WORLD!!!!!!!

Intervju med BitterTwitter

-Såååå min lilla bitterfitter....nu skall du korsförhöras!
Frågan på allas läppar (eller egentligen bara på Kattos, men det låter flashigare att låtsas att alla är nyfikna):
Vad har hänt sen sist?

BT: Jag har ett förhållande.......(!!!...reds anm)
*BitterTwitter slår ut lite häpet med armarna i en "vem fan hade trott't"-gest*
BT: Jag är sambo (!!! reds anm...igen :P).

-Hur är DET då?

BT: Jofan...det är helt okej fan...lite annorlunda att inte vara bas över sin egen tid helt och hållet som innan men det vägs upp av kyssar, kramar, någon att sova bredvid och kura ihop sig i soffan med....sen att man kan ha vuxengymnstik regelbundet är ju lattjolajbans fifan :P

-Vad är mest annorlunda med att vara singel och att vara i ett förhållande?

BT: ja förutom det jag sa ovan *suck* så....blir man ju jävligt mycket fetare av att ha en sambo. Det myses, knapras, gottas och mumsas hej vilt. VI har fläskat på oss alldelles förmycket och numer fasar jag för varje dusch eftersom jag måste ta på mig nytvättade hopkrympta kläder som gräver sig in i fläskvecken.

Sen har man numer en FYSISK röst (inte bara psykisk :P) som uttryckligen frågar varje gång man vill "titta" lite extra på godiset på Kvantum "skall du verkligen köpa det där...du står ju och gråter och svär när du väger dig gumman...det är för DIN egen skull jag säger det"........Just DEN delen av samboskapet har jag lite delade känslor för ;)

Men nu har jag varit ute och sprungit med Ullis och det kändes skitbra så jag hoppas kunna fortsätta med det....har ju liksom lovat Mickis att drälla runt Vårruset med henne i Maj. Tror fan att jag kommer palla det som det kändes.

Seeeeen är det galet annorlunda att bli betraktad i parform ist för singular. Man blir bjuden på paaaaarmiddagar som aldrig förr...eh...ja...jag har ju liksom inte varit så parig innan kom jag på...fast nu parar jag mig ofta...hehe....nej vänta stryk det.....

-Vi går vidare....vad visar framtiden?

BT: ja assåååå.....han är ju lite intresserad av förökning karln....å såndär förlovning. Han tycker att jag är som en hopplös unge som blir kallsvettig såfort han nämner det men i all ärlighet...hade JAG tagit upp bebisar och ringdesign och ringstorlekar efter 4 veckor så hade någon nämnt orden kanin och kokerska i samma mening ;P varför får killar göra det och det är dessutom betraktat som charmigt? Det är orättvist :P

När han frågade vad jag hade för ringstorlek så drog jag ned jeansen och vände rumpan mot honom och sa: -jag vet inte....stick in fingret o kolla MOHAHAHAHAHAHÄHÄHÄHÖHÖhhhhhaha....

Det är en jäääävla tur att han har samma humor som jag annars hade jag kanske varit singel idag.... :P

Jag vet att jag kanske inte har 100 år på mig att vela när det kommer till moderskap...men det är något jag tar jävligt allvarligt....antagligen FÖR allvarligt...men jag tycker att det är störtläskigt att det inte är öppet köp på dom små snordvärgarna. Det är oåterkallerligt. Sen har man liksom en sladdrig livmodertapp och hopsydd bäckenmuskulatur och en liten nisse som kräver saker och har RÄTT till saker utan att man kan trycka på paus.

Jag vet ju att det har sina guldstunder också.......men än sålänge så tycker jag inte att dom överskiner det andra i mitt sinne :P
Rädslan för att bli ensam förälder är för stor :P det kan man bli hur mycket man än älskar varandra.

Danne kommer bli en asfin pappa, det märker jag. Han är full av kärlek och ömhet. Men än är vi inte där...jag tror man skall känna varandra lite längre. Vi får väl se ;P

Vi har roligt. Vi skrattar, gråter (vi har ganska påfrestande familjer emellanåt, båda två) och gör allt sånt där som alla andra.

Det jag tycker är roligast och mest annorlunda från andra förhållandet jag haft :P är: jag känner att han vill, att han offrar sig och han inte är rädd....och är han rädd så är han inte rädd för att säga det...hajjar ni?

Det är sådant som ger ett förhållande en chans.

Det är det som kan göra att han övergår från Mr Right Now till Mr Right. Han är en toppenfin kille och han berikar min och Harpans dagar, varje dag!

Framtiden visar resten :P

Kan vi avsluta den här jävla intervjun nu?? Ooooorka babbla mer om mig nuuuuu.

;)

Vi hörs och störs!

jaha ja....

"du skall inte tro att du slipper blogga bara för att du är kär!! Ok? Ok!!"/ Katto
"Ring mig och berätta aaaaallt" Towe
"å sen ringer du mig"/ Emma
"telefonkonferens NU"/ Ege
...........detta är bara några av dom senaste meddelandena så jag tar allt i en repa här då ;)

Jag vet inte vad som hände.

Jag såg honom på en fest i September då han lirade trummor i födelsedagssnubbens band :) men det var många snyggingar där den kvällen och ögonen hade fullt upp att notera allt. Dock drogs dom till honom flera gånger.

Han hade dock en liten snärta som sällskap den kvällen så det var bara att notera snyggheten och titta vidare, mitt hjärta var ju såklart nån annanstans EGENTLIGEN också även om jag försökte att låta bli att hoppas på det hopplösa.

Tiden gick och jag såg honom på ännu en fest ett par veckor senare. Då hade jag inmundigat ett par drinkar och tog modet till mig att hälsa och ge honom en puss på kinden för han har verkligen ett pussigt ansikte ;P

Han sken upp som en liten sol sen kom han liksom på sig själv och höjde ena fingret lite varnande och sade: jag tror att jag är lite upptagen ikväll. Det tyckte jag var så sött sagt så jag bara skrattade och sade att jag bara ville säga hej för det var kul att ses igen!

Kvällen förlöpte utan några pinsamheter och jag gick vidare med livet. Började dejta lite för att glömma den här snubben jag tänkt på sen April förra året eftersom han inte kan eller vill satsa på ett liv där lycka står i centrum!

Så jag gick på ett par dejter med en jättegullig kille och även om han var supergullig så kände jag inte det där lite extra man behöver känna för att gå vidare så jag förklarade det för honom och kände mig superdum men magkänslan måste man lita på!

Började prata med D som numer är pojkvännen, lite på FB, något SMS och sen kom han in till salongen och hälsade på både med vänner och sin kära lilla pappa som avslutade besöket med att säga att han hoppades att vi skulle ses fler gånger!

I min hjärna är han en sån kille som kan få brudar och göra vad han vill när han vill....och sånna killar brukar vara rätt så frammåt och bara vilja en sak så jag förväntade mig den stilen.

Döm min förvåning när han behandlar mig som en fullständig prinsessa och frågar om det är okej att pussa mig på kinden tillochmed och i den takten har det gått.

Sen sågs vi hemma hos honom en kväll. Och NEJ....jag betedde mig exemplariskt ;P och han med, för hans bästa vän var där och jag skjutsade hem vännen på vägen hem. Men han visade att han tyckte om mig genom att lägga sin hand på mitt ben om han pratade och att blinka lite extra med ögonen och sånna saker.

Innan jag skulle åka, medan vännen ff var kvar i vardagsrummet så drog han mig till sig och kysste mig och dra på trissor det slog gnistor ;)

Han har inte tvingat fram något eller satt ribban för högt eller lågt. Han har visat att han vill vara seriös och berättat om sitt ganska brokiga förflutna med nästan en tvungenhet och tillslut kom det fram att han ville visa ALLA sidor och saker han gjort så att jag visste vem har var, vem han varit och varför så att jag inte skulle känna mig lurad och tillslut tycka om honom för den han är med hull och hår (fast det är faktiskt inget hår ;))!

Och han är så mycket mer än bara sitt förflutna.

Okej hans förflutna kommer finnas kvar i form av olika saker men vem fan är född perfekt. Dom flesta av oss gör saker vi kan dölja och sen spenderar vi år att skämmas över det och låtsas att det aldrig har hänt.

Han KAN inte göra det, vill inte göra det och tänker inte göra det. Jag får fråga precis vad jag vill, undra, ifrågasätta och tjata om vad jag vill...han förklarar, undervisar och berättar lika lugnt varje gång och man ser ju att han lärt sig, tagit avstånd och vill gå vidare från dom saker som varit jobbigast.

Vi har umgåtts galet mycket på sista 2 veckorna och förra helgen så sade han att han ville att jag skulle vara hans flickvän och jag sade ja för ingen kille har varit lika öppet uppskattande, rar och fullständigt gentlemannamässig mot mig någonsin.

Killen skickar 10 sammtsröda rosor till jobbet som är av toppkvalitet med ett handskrivet kort där det står: för att du är så fin.

Jag kan inte skriva alla fina saker han skriver och säger till mig här för då skulle jag rodna så hårt att ni skulle se det genom skärmens svartvita text...men i hans ögon är jag det sötaste, finaste och varmaste som finns och jag tror han skulle tycka det var sött tillochmed om jag fes en riktig tältrensare och rapade samtidigt :P ;)

Han vill att vi skall bo ihop, skaffa barn och vara tillsammans resten av livet. Han har sagt alla stora ord som går att säga och jag vill skrika ut dom också men jag vet av erfarenhet att man är lite mongo i början och håller inne med allt för stora saker ett tag till. Jag har förklarat att det inte betyder att jag inte tycker aaaaaaaasmycket om honom men det är så snart ännu. Han förstår och pressar mig inte alls vilket är skönt! Han är bara så kärleksfull att man känner sig helt omsvärmad och skyddad och älskad hela tiden.

Jag har träffat hans pappa och man ser ju var kärleken kommer ifrån. Pappan skriver på FB att han fått en till dotter och messar mig ofta och säger fina saker och kallar oss sina turturduvor och sånt. Han blev tillochmed blöt i ögat när han fick veta att vi var ett par. Lilla bubben!!!

Min mamma är ju.....ehm....som hon är....hon är lite stram men förhoppningen om barnbarn är så stark att hon inte kan hjälpa att mötas halvvägs på vad hon accepterar och inte.

Att han är tatuerad på ställen som inte går att dölja på sommaren eller inomhus är ju något båda mina päron har sjukt mycket fördommar om....det visste jag redan innan.
Sen är han uttalad rockerkille och det syns liksom på honom...tatueringarna understryker det i fetstilt! ;)

Pappa kom förbi salongen igår och lade ihop ett och ett och kom fram till fem....blev helt oresonligt förbannad och muttrade om att han såg direkt vilken sorts människa och typ han var och det var fullständigt shockerande att jag valde att umgås med "en sån". Han gick så långt som att börja höja rösten i salongen varpå jag bad honom vara tyst för han hade inte ens hälsat på grabben innan han hade bestämt vad han var för typ och stog och pratade om honom högt.

Sen ville han understryka hur missnöjd han var genom att blänga på mig som en arg pitbull och öppna och stänga munnen som en guppyfisk medan han skakade och nästan fradgade och kläckte fram att detta vara MYCKET värre än den ekonomiska kris han hade försatt oss i. Oron över detta var för honom mycket värre. För honom. Att jag sågs med en tatuerad svartklädd kille med spretigt hår. Värre än flera miljoner i skuld och spelberoende som påverkar minst 10 personers liv och leverne samt framtid.

Det är alltid kul med pappas perspektiv på tillvaron....jag menar...han är så balanserad :P

Sen försökte jag få prata med honom i enrum innan han totalt förödmjukat sönder min nya kille men det vägrade han och bröt sig loss och stormade ut från salongen som Pumba som snetänt på anabola steroider.

Eftersom han var så fruktansvärt arg att hans tjocka lilla huvud vibrerade så det blev svallvågor i kinderna så blev jag illa till mods. Så jag ringde upp honom och fast han försökte vispa av mig så tvingade jag honom att lyssna och sade att han inte får dömma någon på det där sättet och att om han inte litar på att killen i fråga kan vara reko trots det som pappa finner stötande i hans utseende så måste han iaf lita på att jag har ett sunt omdömme om vem jag släpper in i mitt liv.

Då menade han att han minsann har ett eget omdömme som duger bra.

Fast...nä....

Han skall vara glad att mitt omdömme är som det är för var det liiiite bättre så skulle han sitta på ett behandlingshem och äta gröt med en plastsked medan han blev skuldsanerad och fullständigt utblottad.

Han är inte någon jag kan använda som förebild i särskilt stor utsträckning med tanke på hur han valt att leva sitt liv.

Han borde vara tacksam att det finns någon som VILL älska och sköta om hans dotter på ett sätt som han aldrig ens försökt göra hälften av. Han borde...han borde mycket.

Skitsamma!

Jag behöver inte hans godkännande. Jag sökte det inte ens.
Det hade bara varit kul att se att han lärde sig något från när han SJÄLV blev utdömd som totalt oduglig för min morfars dotter aka morsan, eftersom han kom från ett arabland, utan att han ens fick komma till tals i ämnet.

Det var inte förrän jag föddes som morfar kom att acceptera honom NÅGORLUNDA öht. Så......man kanske inte skall kasta sten i glashus va.....

Så nu vet ni allt va :)

Han är en rågaddad (väldigt tatuerad för er som inte snackar så va :P) liten ex-gangster/buse ;) med ett enormt hjärta och romantisk som ingen jag träffat med ett engagemang i "oss" som saknar motstycke.

Vi har samma humor, samma intresse för musik, folk mm

Jag vore galen om jag inte gav det en chans och hittills har jag inte ångrat det en sekund. Han blir finare för varje minut jag spenderar med honom och då var han redan rejält fin i mina ögon!

Nu sätter jag punkt för DETTA inlägg!!

Puss på alla tatuerade och otatuerade gullrumpor därute och tack för era välönskningar och glada tillrop <3 det värmer mer än ni någonsin förstår.

Vem fan vare som börja??

Vad hände?

Hur, var när jag fattar ingenting. Träffad av ett godståg av känslor :P

Jag har pojkvän.

En tokigt romantisk sådan som bombarderar mig med fantastiska meddelanden om hur mycket han tycker om mig och hur lycklig han blir av mig.

Han skickar röda rosor till mitt jobb....inga jäkla ICA-blommor snackar vi om nu va utan sånna där sammetsröda på kraftiga själkar som man typ köper 1 eller högst 3 av för dom ä så satans dyra.
Nä han köper 10!

Grabben har sålt in mig så bra hos sin pappa att pappan blev blöt i ögonen när han fick veta att vi blivit ett "par" då han frågade mig i helgen om jag ville vara hans flickvän.

HAN ville lägga upp det på FB...infact, han insisterade på det och fick ingen ro i kroppen innan det var så att jag hade accepterat uppdateringen.

Jag fattar ingenting....är det dolda kameran? Kommer jag höra en buzzer snart som låter: Nööööööööööh....hahaha trodde du det var på riktigt? *studioaudienceskrattibakgrunden*

Jag skulle ju vara så motståndskraftig och stå emot kärlek :P

Nu sitter jag här och kollar min telefon och varje gång jag ser att han skriver så får jag hjärtklappning och en hel jävla svärm av ADHD-drabbade fjärilar i magen.

Han är snygg, han är underbart omtänksam och ljuvligt perfekt på kroppskontakt, kyssar, han sitter och iakttar mig med en blick som får mig att rodna som en 13-åring och är expert att få mig att känna mig som en liten nyponrosig prinsessa fast jag VET att jag är mer lik Fiona i Shrek....han VILL krama mig på morgonen och kyssa mig FRIVILLIGT och tycker ALLT jag gör och ju mer puckade saker jag säger är "så söta och gulliga" ;P

Hur har jag förtjänat denna GODBIT?


Igår när jag skulle gå och handla på ICA på vägen hem så messade han ett så spontangulligt meddelande att jag totalglömde allt vad jag skulle köpa och virrade runt bland hyllorna utan att ha något mål och sen köpte ett paket kondomer och kaffe och lallade hem i ett lyckorus.

Jag har blivit helt kocko i huvudet. Rosa moln och fluffiga regnbågar...

HJÄLP ;)

inte toppen...

Det är jobbigt just nu.

Det var nog inte detta du tänkte på när du ville att jag skulle blogga va Katten?

Jag orkar inte skriva längre för allt är så fakkat.

Pappa har ballat ur totalt och det är så jävla störigt på så många nivåer att jag inte vet var jag skall börja ens. Därför skriver jag inte.

Men snart måste jag nog börja igen för nu har jag fått börja knapra betablockerare för att inte ha hjärtklappning 24/7 och jag vet att det blir bättre när jag skriver ur mig.

Jag har inte behövt betablockerare sen jag opererade mig men nu är det påväg åt fel håll igen. Jag mår bra när jag FÅR må bra...när min pappa inte strular med allas våra framtider.

Jag vet inte vad jag skall göra.

På något sätt skall jag separera min framtid från min pappa....om det blir gnom att ta över företaget eller börja en nya karriär får visa sig.

Försöker bortse från allt och lallar runt och låtsas vara lugn...det funkar NÄSTAN med antidepp och betablockad som sagt.

Jag har tagit tag i en sak iaf och det är att börja dejta lite.

Jag får inte lägga ner en minut till på att tänka på folk som inte tänker på mig, tycker att jag är värd att ha i sitt liv eller bryr sig om att kolla hur jag har det.

Jag har funderat på hur jag skall skriva om det här eftersom jag har länkat hit på FB och jag gissar att killar är lika nyfikna som tjejer och jag med min rakframma jargong vill ju inte göra någon ledsen. Så jag hoppas jag väljer mina ord rätt.

Men kom ihåg att det är mitt "innersta" jag skriver och jag skriver det för mig i första hand, jag har det "öppet för att mina vänner skall kunna hänga med i mina virriga tankar....är det något jag skriver eller gör som påverkar åt något håll...prata med mig så undviker vi problem.

Raka rör och kommunikation....men om det är jobbigt så läs kanske inte här ;)det är ju trots allt det ärligaste orden jag kommer skriva.

Jag har dels slutat skriva för jag fick nån slags panik över alla situationer som involverar andra men nu känner jag att jag behöver blåsa ur mina små grå.....

Puss på näsan