torsdag 20 september 2018

Det är jävligt bittert just nu...

Jag hoppas jag inte kommer konsumeras av all den galla som flyter i min kropp.

Jag mår fysiskt illa!!!!

onsdag 1 augusti 2018

Livet...livet ...livet

Det är så konstigt. Jag har slutat bli förvånad egentligen...men smärta uppstår ju emellanåt ändå, när man märker hur folk är och tänker och resultaten som uppstår kring detta!

Det är så otroligt mycket hela tiden men när dessa sista "saker" har "utkristalliserat" sig så kommer jag bli munk uppe i Nepal har jag bestämt.

Jag misstänker att det är ca NOLL människor som läser denna blogg nuförtiden men det gör mig inget. Jag skriver för MIG och har alltid gjort det. Mina små patetiska memoarer liksom.

Jag är ändå glad att jag har min blogg...mitt statement...mina upplevelser av situationer tillbaka i tiden.

Konstigt svammel....återkommer mer tydligt sen. Jag lovar!

Puss

torsdag 7 september 2017

Tre år senare ;P

Sveriges mest aktiva bloggerska ;P

Jag började skriva igen 2014 och sen rann det ut i sanden mitt i ett inlägg...

Det var en lite knepig period :P eller haha LIVET är en lite knepig period om man skall vara ärlig men såfort man erkänner det för sig själv så blir det lättare.

Jag fattar att jag, som ett välfärdsfetto i ett industriland, inte har ett knepigt liv på riktigt, jag har mat, tak över huvudet etc etc...men livet kan kännas knepigt på andra sätt med oro och tankar. Oavsett var man bor i världen.

Sedan dess (2014 då jag slutade skriva) har alla dom farhågor jag hade då inträffat mer eller mindre och många andra saker på både gott och ont hänt...och det jag lärt mig på riktigt är: man tar sig igenom det.

Jag har alltid haft katastroftankar, sedan jag var liten: tänk om den dör, tänk om det händer och det och det...och visst...kan det hända saker som övergår ens känslokapacitet just då, men man anpassar sig...man inkorporerar det i sin tillvaro och går på något sätt vidare ändå.

Livet är otroligt....det är konstigt, underbart, jobbigt, tufft, lätt som en plätt, trögt som sirap i november, rosaskimrande ena minuten och nästa minut gråtrist och man undrar om det alltid skall vara så just då.

Men det viktigaste jag lärt mig so far.....inget är för evigt...varken det bra eller det dåliga. Det kommer nya perioder av båda...och det är bara att flyta med och minnas: DET KOMMER NYA TIDER OAVSETT, GÖR DET BÄSTA DU KAN AV DET, HA IS I MAGEN OCH TA LÄRDOM!!

Det var ju inte meningen att börja min "återuppståndelse" med att vara så jäkla allvarlig ;P

Vi tar det ett inlägg i taget ;P och kollar om jag har gnistan kvar

pözz

Att se på när någon våndas...

Skrev detta 2014 och avslutade det aldrig...hittade det som utkast idag ;P

//Det är en liten del av helvetet på jorden!

Att se sin förälder må dåligt pga beslut han tagit i sitt liv är....otroligt stressande.

Jag har ju som bekannt försökt...

lördag 8 november 2014

Det är så mycket lättare att blogga när man mår akut dåligt :P

Hahaha....det liksom skriver sig själv då :P

Jag mår ganska bra faktiskt. Visst jag har en massa saker som jag kan oroa mig för men tack vare finfina medikament så orkar min hjärna att ignorera alla dumma ångest tankar jag brukar pinga mig själv med annars.

Nästan alla grejjerna jag oroar mig för annars kan jag inte göra ett skit åt...bara vänta och se vad som händer och då är det ju lika bra att sluta ligga o grubbla på dom mitt i natten....

Jag vaknar ff mitt i natten men då är jag bara vaken...jag har inte grovångest som innan. Det får man se som en posistiv sak :P

NOG om det!



Grynet i min mage börjar ge sig till känna lite mer. Härromdagen hoppade min blus så att det nästan var löjligt. Samma kväll fick jag rejält ont i magen, alldelles kring naveln. Jag fick springa på muggen och mådde väl lite tyvens men sen lugnade det sig något men krampade ändå lite.

Samma natt vaknade jag med värsta kramperna i buken. In på muggen igen....låg och pustade och stånkade lite och hade ont i sidorna av främre magen. Gick väl upp 3 ggr till och kollade om slemproppen (jag vet att det är ett vidrigt ord men det heter faktiskt så) hade gått och om jag blödde något.

Då kunde jag iof inte stå emot ångesten utan låg och funderade på hur fan det skulle gå att få en unge i 27e veckan och innan jul när vi har som mest att göra och vips hade jag 150 i puls och mådde totalpiss! Men efter nån timme så måste jag somnat om iaf.

Hade ändå tid hos obstetrikern på morgonen så jag kände mig ganska lugn att dom kunde ge mig besked om det var nå som var knas.

Väl där var jag inte så kaxig utan låg på britsen och grät så tårarna rann ner i öronen. Doktorn kände efter men konstaterade att jag inte hade några sammandragningar då och var inte orolig men om jag får så igen så skall jag höra av mig.

Tror att jag tog i för mycket den dagen. Kände mig så trött att jag ville gråta på kvällen men åkte och handlade på både MM och Willys och bakade brownies ändå. Hela vägen dit satt jag i bilen och gnällde som en 5-åring "jag viiiilllll inteeeee" men det hjälpte ju inte för det var bara jag och Harry i bilen och jag behövde verkligen handla :P

Såhär i efterhand skall jag följa vad kroppen säger när jag känner sådär nästa gång.

Nu har jag tråkat ut mig jsälv och säkert fler!

Härrå

fredag 24 oktober 2014

Jisses...

...vilket jävla blodsocker/trycksfall jag fick på stan just!

Struttade iväg och skulle köpa lite grejjer till mig och salongen och kände mig fri som en fågel. Lön på kortet och tid utan alltför många måsten.

Klarade H&M sen började jag känna att det pirrade i musklerna....då vet jag att jag måste få i mig någonting. Men på gågatan finns inget att äta snabbt så jag tänkte skitsamma och gick vidare i butiker och närmade mig St Per då ragglade jag ner toll Pressbyrån och köpte en korv...det hjälpte väl lite men när jag sen var nere på Clas O så kände jag mig som en gammal pundare som gick runt och spattade så när jag var klar var jag tvungen att sitta ner och vila på en soffa. Som tur var ringde min gubbe just då så kvarten inte kändes lika lång men jag undrade allvarligt hur faan jag skulle ta mig därifrån.

Tillslut tänkte jag att det fick bära eller brista och gick vidare till ICA. Ni vet hur det känns när man tränat benen på gymmet och man kanske gick lite till överdrift? Innan träningsvärken sätter in och man bara känner spattigheten och svagheten. Så blir det i hela kroppen!

Nu är jag äntligen tillbaka i salongen och tänker fan inte röra på mig ALLS! Usch!

Faktum är att jag tänker inte ens skriva mer ;P puss

fredag 17 oktober 2014

Man läser nog inte den här bloggen för att bli på bra humör.....

Har dock mått ganska bra på sista tiden om jag får lov att säga det själv!

Satt och diskuterade just det med min sajkolog precis i går morse. Hon märkte det också. Klappade oss själva på ryggen och sträckte på oss gjorde vi.

Sen blev det totalt bakslag på kvällen.

Pappa gjorde en specialare. Ringde mig när jag mådde som bäst i soffhörnet med min make. Jag hade pifflat hemma och känt mig så glad över att jag både bakat och lagat massa mat som dessutom var jävligt ekonomisk.

Då ringer han och spyr ut sin ångest som en kaskadkräkning i mitt öra. För att få det att låta lite bättre avslutade han med: jah jah...jag ville bara säga hej. Ok....sovgott godnatt!

Öhm.....

Min puls hade redan gått från sköna lugna 68 slag i minuten till 120 under samtalet...eller monologen skall jag kanske säga för jag fick inte mycket sagt som vanligt!

Men lite har jag ju lärt mig av mina besök hos världens bästa psykolog J. Jag skall inte låta det dåliga måendet styra mig och låta det fortsätta obehindrat.

Så jag tog tjuren vid hornen och ringde tillbaka till pappa och förklarade att jag älskar honom jättemycket och vill stötta på alla sätt och lyssnar alltid om jobbet mm men han får ta det tidigare på dagen inte strax innan jag skall lägga mig och vara ensam med demonerna i mitt huvud en hel natt.

Han lät ledsen/skamsen och bad om ursäkt och det fick ju mig att må ännu sämre eftsrom jag är skuldkänslodrottningen.
Sen ville han inte prata mer.
Jag fick grov ångest efter det...kändes som jag stängt ut min pappa ensam i kylan totalt. Men jag MÅSTE, för min hälsas skull få säga ifrån....iaf att jag är känsligare för stress på kvällen då man inte kan lösa något iallafall.

Allt som händer och har hänt är baserat på hans beslut och hur han hanterat saker under åren...ingen va oss har kunnat vända utvecklingen för han har styrt båten. Jag försöker hålla det i åtanke när jag blir ledsen och känner att JAG sviker honom.

Men jag har försökt, har försökt fixa hjälp för spelandet, skulderna, snusandet, diabetesen, fruar/ flickvänner! Han tar inte råd eller hjälp. Men han vill ha en klagomur att ringa och prata med när han mår dåligt. Han vill inte umgås, Inte vara närvarande i våra liv, inte att man ställer frågor, undrar något eller lägger sig i på något sätt....man skall bara LYSSNA och LIDA.

Har varit det i alla år....okonstruktivt...tagit hans ångest och gjort den till min egen så att jag inte vet var han börjar och jag slutar!
Men det går inte mer! Vad kommer vara kvar av mig sedan? Inte mycket kan jag säga. Och jag skall ha ett barn nu. Ett barn som förtjänar en mamma och inte bara det....en mamma som inte för vidare den ångest hon själv fått i arv!

Det är viktigast med att bli mamma tycker jag....hur faan jag nu skall undvika det!

Hoppas verkligen jag lyckas!

Puss




 
Web Analytics