Livet...livet ...livet

Det är så konstigt. Jag har slutat bli förvånad egentligen...men smärta uppstår ju emellanåt ändå, när man märker hur folk är och tänker och resultaten som uppstår kring detta!

Det är så otroligt mycket hela tiden men när dessa sista "saker" har "utkristalliserat" sig så kommer jag bli munk uppe i Nepal har jag bestämt.

Jag misstänker att det är ca NOLL människor som läser denna blogg nuförtiden men det gör mig inget. Jag skriver för MIG och har alltid gjort det. Mina små patetiska memoarer liksom.

Jag är ändå glad att jag har min blogg...mitt statement...mina upplevelser av situationer tillbaka i tiden.

Konstigt svammel....återkommer mer tydligt sen. Jag lovar!

Puss