Idag....

....så höll min hjärna på att koka sönder. Så pass mycket att jag fick sammandragningar i bröstet!

Vad gjorde min pappa igår?
Jo det skall jag berätta:

hej alla barn nu är det barnprogram....titta här vad farbror frej tar fram: ett litet avtal från Eniro här.....

Dom hade inte tagit bort fakturan som dom lovade och vi fick en påminnelse. Pappa skenade som en galen häst utan skygglappar och ringde dom varpå den där jävla häxan från vilda västern som höll på att fitta sig med mig ringer upp honom och lurar på honom ett avtal om sökoptimering?! Hon ger sig ju aldrig!!!

Pappa vet inte ens vad det är och vi har inte ens en sida som är värd namnet just nu. Men ist för att erkänna sitt misstag så blir han förbannad på mig och börjar vråla när jag ringer honom och ber om att få ringa och säga upp avtalet direkt.

Efter 2 dagars förhandlande erkänner han att han inte vet alls vad sökoptimering är och att det LÄT bra när hon sa det och att han skäms att han hade gått med på det.

Men det krävdes att jag skulle ta utskällningar för att jag ville reda ut det och sen sitta och ha ÅNGEST upp till armhålorna innan det kom fram.

Kul!

Utöver det är det en person i min närvaro som sprider obalans och det stör mig så till den milda grad att det kommer komma ut snart! Egentligen har jag tänkt ta upp det länge men jag har hoppats att det skall reda upp sig och sen hoppats att personen skall komma till mig eftersom problemet verkar ligga hos denne.

Det är inte okej att vara känslokall och nonchalant utåt när ALLA runtomkring gör det bästa av situationer i sina liv samt försöker finnas för varandra på alla sätt. Man tar det tillsammans och man gör det bästa av det. Men som det är nu sprids ett svart gift från denna persons beteende som påverkar alla. Det är inte okej!

Jag får högt blodtryck direkt när jag tänker på det. Alltså det dunkar i huvudet och bröstkorgen drar ihop sig.
Jag kan inte skriva mer om det innan jag reder ut det men det ligger och gnager i mig varje dag!
Jag är en person som gillar att lösa situationer och när någon kväser ilska, bitterhet etc och det kommer ut i dåligt beteende så blir jag arg! Det är lätt att prata, det är bara ord.

Suck....det har varit en skitdag!

Dalle är här och hon har det tufft just nu så hon tyckte det vore en skitsmart idé att bjuda hit min mor och bror på middag. Jag var mindre extatisk för jag vet hur det brukar bli.

Hon hade gått och handlat underbar mat, oxfilé, gjort kantarellsås, bea, sparris, champinjoner, en underbar sallad och bruschetta till förrätt. Ljuvligt!!

Det började bra sen kom den vanliga skiten varpå jag blev galet förbannad.

Efter ett par väl valda ord som levererades i 180 decibell (det enda språket som går fram till min mor och bror) så tog jag hunden och gick på en vansinnespromenad med hunden i 180 km/h med vrålande metal i hörlurarna.

När hjärtinfarktskramperna i bröstet hade lagt sig och pulsen i huvudet hade minskat så gick jag hem och upptäckte till min besvikelse att dom var kvar :P

Som tur var kom Emma och Ricky så AD och HD kunde fokusera på att prata med dom och jag kunde hålla mig i bakgrunden.

Det är ju alltid MIG det är fel på. Jag är "aggressiv" och jag "överreagerar" jag är "högljudd" och "har mest ADHD av alla dom mött".

Vad jag inte orkar säga lugnt längre är....att jag har stått ut i alla år. Jag har lyssnat, jag har medlat, jag har planerat för att hjälpa, jag har legat sömnlös av grubblerier.....det har nått sin gräns. Jag har inget tålamod kvar. Jag kommer aldrig få nåt nytt heller.

Dom fattar inte det. Såfort dom börjar prata så låter dom som k-pistar i mina öron varpå jag reser ragg per automatik.

Jag vill inte umgås med dom mer än ibland. Dom är inte min sorts männsikor. Alldelles för hetsiga. Dom tar fram det sämsta i mig...inte alltid men ofta.

Jag vill bara vara ifred. Såsom jag är när jag umgås med Emma, Ege, Ullis och Ubbbe, Jeanette....det är så jag är. Då jag mår bra.

På familjemiddagar, om jag inte får sitta och hålla mormor i handen och andas i en papperpåse så vill jag gå upp i atomer. Jag vill upplösas i atmosfären. Och samtidigt har jag en skuldkänsla för att jag inte VILL vara kvar och njuta av familjetiden.

Jag blir den KONSTIGA som går ifrån, som är tjurig, som är bufflig och säger könsord eller höjer rösten för jag vill markera att jag är missnöjd, att jag fått nog.

Ingen minns alla ÅR som min bror sket i att komma på fester, familjeträffar, alla ggr vi ljög och sade att han hade en viktig fotbollsmatch för att inte behöva förlora ansiktet. Eller när HAN var våldsam och hotade kasta mammas familjeklenoder i golvet om inte han fick en ny dator, mobil eller vad fan han nu hade hittat på för dagen. Könsord var hans vardagsmat.

Jag blir högljudd när dom försöker köra ner sina åsikter i min hals och inte lysnar på mitt försvar. Jag använder inte ilska för att få som jag vill materiellt som min bror alltid gjort. Jag vill bara bli respekterad och HÖRD när jag blir anklagad orättvist (vilket min bror gör när han får sina frispel).

Ingen minns det för han har blivit så lugn nu. Han firar frivilligt nyår med familjen, valborg och sitter o fnittrar med mamma åt katternas "tokigheter".

Det är mig det är fel på!

Tjo och tjimm!!!

Jag är på så jävla dåligt humör att det är sjukt.

Do me a favor....om du vill hänga med min familj....så gör det hos dom. Inte hemma hos mig!....eller se till att jag sitter på ett spa i en bubbelpool med en mai tai i handen nånstans långt bort isf...då an ni bjuda hem dom till mig.

Jag älskar min mamma och bror....men jag måste inte aktivt vilja vara med dom...ofta. Puss puss, gulligull, nuffe nuff....så....klart!!

Internet...

Min gamle router tyckte det räckte nu...så den gav upp och BBB segade med försändelsen och sen kunde dom inte hitta paketet på Hemköp i flera dagar så jag har varit utan uppkoppling i säkert 2 veckor (hemma).

Nyttigt...men störigt när man vill kolla upp saker.

Jag har inte så mycket att bidra med längre känns det som så inläggsfrekvensen har ju dalat som ni märkt.

Och där tog det tvärstopp i hjärnan.

Herrå

Storebror ser dig...

läs kommentarer på förra inlägget......

Counting my blessings!

Om man inte tittar noga så missar man dom.

Man fokuserar på allt man tycker att man INTE har eller får och då blir man blind för vad man faktiskt har och får och otacksamheten är ett faktum.

Den sista månaden har varit en sviiiiinjobbig tid men å andra sidan har fler "konstiga" grejjer hänt sista veckan än vad jag upplevt på en hel livstid.

Assåå...jag kanske får utveckla det där..."konstiga" innebär att saker har fungerat/ gått i lås/ klaffat/ blivit avklarade....som dom blir för normala vanliga människor.

Sånt händer inte mig vanligtvis. Om det kan gå åt helvete så brukar det göra det...med en paradorkester som håller takten bredvid.

Men på sista veckan har jag haft så mycket tur att jag börjar bli nervös.

Först ringer Eniro mig efter 2 veckors bittert bråkande som jag var fullt beredd att ta till domstol....och ber mig om ursäkt onaturligt många gånger och tar tillbaka allt dom tidigare gjort och sagt!
DET, förklarade dom själva någon dag innan, HÄNDER BARA INTE!! Eniro har ALLTID rätt och rättigheterna är bara deras!!! Utom nurå....;)

Sen ett par dagar efter det fick tillbaka min tappade plånbok...som jag inte visste att jag hade tappat...som innehöll en veckas kontantkassor på närmare 10 lusingar :O

Två timmar efter att jag kom hem fr jobbet, jag hade fortfarande inte ens märkt att jag inte hade den i väskan...så ringer 3 små goda feer på min porttelefon och meddelar att dom har min plånis och att dom har gjort lite detektivarbete och hittat min address (via hitta.se INTE Eniro...DET tyckte jag var roligast av allt....vad är oddsen att 3st 60-taggare nämner DEN detaljen liksom).
Knäppast av allt....varenda krona och kreditkort låg kvar.
Sån tur har man bara inte i Uppsala och speciellt inte om man tappar den där jag hade tappat den....på Stora Torget...för att härma min kära Ullis...WTF liksom?! ;)

SEN DÅ?!

Jo ikväll skulle jag och Ullis och kidsen på UNT's fyrverkeier och vi hade hoppats på lite julmarknad. Så jag raffsade åt mig en 500-lapp lite snabbt utifallatt jag skulle hitta något på marknaden. Det var ingen marknad tyvärr men fyrverkerierna var helt underbara. Det var så vackert att jag höll på att börja gråta, speciellt när det kom hjärtfyrverkerier....(jaja...det har varit en jobbig månad och jag stog och drömde mig bort lite :P).

HURSOMHELST!!

Femhunkan låg hopknölad i min ficka och jag är van att inget rör sig ur fläcken därifrån eftersom blodet knappt kan cirkulera under mina kläder annars....så var det förr....nu kan både pengar och blod cirkulera under mina kläder tydligen :P för jag tappade 500-lappen någonstans under kvällen sen :O

Jag ringde Ubbe och Ullis och frågade om dom hade hittat nåt sen jag åkte hem men inget hade hittats.
Jag åkte hem och var lite vissen för jag har inte pengar att kasta runt liksom :P jag stog och velade lite i hallen sen kastade jag iväg ett sms till Ubbe att jag tänkte åka tillbaka till Storvreta och kolla där vi gick med hundarna en halvtimme innan. Jag fick inget svar så jag gissade att dom hade somnat. Ville bara att dom skulle veta att jag åkte ut igen så någon visste var jag höll hus liksom.

När jag var nästan framme så ringde Ubbe och sade att han var ute och letade redan och vars han var. Jag stannade bilen i närheten och så gick vi med hans starka pannlampa. Gulleubbe...jag menade inte tat han skulle ut o leta med mig bara att jag åker tillbaka så dom vet om dom ser min bil eller så.

Hursomhelst. Vi gick i samma spår som vi hade gått tidigare och det går verkligen mycket folk där med sina hundar etc...det är ju en cykelväg som leder mot tex tåget etc.

Vi hittade inget på vägen dit fast vi verkligen gick och letade. Jag gav upp lite och försökte hålla modet uppe och inte fokusera på något så "oviktigt" (i det stora hela liksom) som pengar, men jag var ju såklart lite äcklad inombords av att jag varit så klantig med en sådan stor summa.

Precis då hajjar jag till och tvingar Ubbe att ta ett steg tillbaka....vad ligger under hans känga om inte en liten röding....MIN FEMHUNDRALAPP!!!

Vet ni hur mycket snö det är i Storvreta just nu? Vet ni hur det blåser och hur lätt nysnö är? Vet ni hur många faktorer det finns som borde gjort att jag och den där 500-lappen aldrig skulle återförenas??

Betydligt många fler faktorer än att jag och Ubbe, envis 1 och envis 2, samtidigt men ändå separat beslutar oss klockan 22.30 i mörka snöiga december, för att gå en sista sväng o kolla om den inte ligger där nånstans. Åsså GÖR den det?!? När jag hade gett upp!!?!!

Jag har många gånger frågat mig själv i den här bloggen varför saker aldrig kan gå bra, varför jag inte kan ha tur i kärlek och en massa andra självömkande saker.

Jag har inte haft gluggarna öppna.

Jag är tacksam....(kåt och glad och tacksam heter det va? haha)
Den första där, den försöker jag förtränga.....
Glad blir jag när jag ser hur bra jag har det och då blir jag även tacksam ;)

Jag har mycket att vara tacksam för...resten kommer väl när det är moget.

Jag är mycket tacksam. (man kan fan bli religiös för mindre...vet ni det? Men det har inget med nån "gud" att göra tror jag....bara nån slags balans i livet...i universum....vad vet jag.

Jag är iaf glad och tacksam...och..............nu skall jag duscha.....kallt....och tänka på mormor eller nåt annat heligt.