Idag....

....så höll min hjärna på att koka sönder. Så pass mycket att jag fick sammandragningar i bröstet!

Vad gjorde min pappa igår?
Jo det skall jag berätta:

hej alla barn nu är det barnprogram....titta här vad farbror frej tar fram: ett litet avtal från Eniro här.....

Dom hade inte tagit bort fakturan som dom lovade och vi fick en påminnelse. Pappa skenade som en galen häst utan skygglappar och ringde dom varpå den där jävla häxan från vilda västern som höll på att fitta sig med mig ringer upp honom och lurar på honom ett avtal om sökoptimering?! Hon ger sig ju aldrig!!!

Pappa vet inte ens vad det är och vi har inte ens en sida som är värd namnet just nu. Men ist för att erkänna sitt misstag så blir han förbannad på mig och börjar vråla när jag ringer honom och ber om att få ringa och säga upp avtalet direkt.

Efter 2 dagars förhandlande erkänner han att han inte vet alls vad sökoptimering är och att det LÄT bra när hon sa det och att han skäms att han hade gått med på det.

Men det krävdes att jag skulle ta utskällningar för att jag ville reda ut det och sen sitta och ha ÅNGEST upp till armhålorna innan det kom fram.

Kul!

Utöver det är det en person i min närvaro som sprider obalans och det stör mig så till den milda grad att det kommer komma ut snart! Egentligen har jag tänkt ta upp det länge men jag har hoppats att det skall reda upp sig och sen hoppats att personen skall komma till mig eftersom problemet verkar ligga hos denne.

Det är inte okej att vara känslokall och nonchalant utåt när ALLA runtomkring gör det bästa av situationer i sina liv samt försöker finnas för varandra på alla sätt. Man tar det tillsammans och man gör det bästa av det. Men som det är nu sprids ett svart gift från denna persons beteende som påverkar alla. Det är inte okej!

Jag får högt blodtryck direkt när jag tänker på det. Alltså det dunkar i huvudet och bröstkorgen drar ihop sig.
Jag kan inte skriva mer om det innan jag reder ut det men det ligger och gnager i mig varje dag!
Jag är en person som gillar att lösa situationer och när någon kväser ilska, bitterhet etc och det kommer ut i dåligt beteende så blir jag arg! Det är lätt att prata, det är bara ord.

Suck....det har varit en skitdag!

Dalle är här och hon har det tufft just nu så hon tyckte det vore en skitsmart idé att bjuda hit min mor och bror på middag. Jag var mindre extatisk för jag vet hur det brukar bli.

Hon hade gått och handlat underbar mat, oxfilé, gjort kantarellsås, bea, sparris, champinjoner, en underbar sallad och bruschetta till förrätt. Ljuvligt!!

Det började bra sen kom den vanliga skiten varpå jag blev galet förbannad.

Efter ett par väl valda ord som levererades i 180 decibell (det enda språket som går fram till min mor och bror) så tog jag hunden och gick på en vansinnespromenad med hunden i 180 km/h med vrålande metal i hörlurarna.

När hjärtinfarktskramperna i bröstet hade lagt sig och pulsen i huvudet hade minskat så gick jag hem och upptäckte till min besvikelse att dom var kvar :P

Som tur var kom Emma och Ricky så AD och HD kunde fokusera på att prata med dom och jag kunde hålla mig i bakgrunden.

Det är ju alltid MIG det är fel på. Jag är "aggressiv" och jag "överreagerar" jag är "högljudd" och "har mest ADHD av alla dom mött".

Vad jag inte orkar säga lugnt längre är....att jag har stått ut i alla år. Jag har lyssnat, jag har medlat, jag har planerat för att hjälpa, jag har legat sömnlös av grubblerier.....det har nått sin gräns. Jag har inget tålamod kvar. Jag kommer aldrig få nåt nytt heller.

Dom fattar inte det. Såfort dom börjar prata så låter dom som k-pistar i mina öron varpå jag reser ragg per automatik.

Jag vill inte umgås med dom mer än ibland. Dom är inte min sorts männsikor. Alldelles för hetsiga. Dom tar fram det sämsta i mig...inte alltid men ofta.

Jag vill bara vara ifred. Såsom jag är när jag umgås med Emma, Ege, Ullis och Ubbbe, Jeanette....det är så jag är. Då jag mår bra.

På familjemiddagar, om jag inte får sitta och hålla mormor i handen och andas i en papperpåse så vill jag gå upp i atomer. Jag vill upplösas i atmosfären. Och samtidigt har jag en skuldkänsla för att jag inte VILL vara kvar och njuta av familjetiden.

Jag blir den KONSTIGA som går ifrån, som är tjurig, som är bufflig och säger könsord eller höjer rösten för jag vill markera att jag är missnöjd, att jag fått nog.

Ingen minns alla ÅR som min bror sket i att komma på fester, familjeträffar, alla ggr vi ljög och sade att han hade en viktig fotbollsmatch för att inte behöva förlora ansiktet. Eller när HAN var våldsam och hotade kasta mammas familjeklenoder i golvet om inte han fick en ny dator, mobil eller vad fan han nu hade hittat på för dagen. Könsord var hans vardagsmat.

Jag blir högljudd när dom försöker köra ner sina åsikter i min hals och inte lysnar på mitt försvar. Jag använder inte ilska för att få som jag vill materiellt som min bror alltid gjort. Jag vill bara bli respekterad och HÖRD när jag blir anklagad orättvist (vilket min bror gör när han får sina frispel).

Ingen minns det för han har blivit så lugn nu. Han firar frivilligt nyår med familjen, valborg och sitter o fnittrar med mamma åt katternas "tokigheter".

Det är mig det är fel på!

Tjo och tjimm!!!

Jag är på så jävla dåligt humör att det är sjukt.

Do me a favor....om du vill hänga med min familj....så gör det hos dom. Inte hemma hos mig!....eller se till att jag sitter på ett spa i en bubbelpool med en mai tai i handen nånstans långt bort isf...då an ni bjuda hem dom till mig.

Jag älskar min mamma och bror....men jag måste inte aktivt vilja vara med dom...ofta. Puss puss, gulligull, nuffe nuff....så....klart!!