Man läser nog inte den här bloggen för att bli på bra humör.....

Har dock mått ganska bra på sista tiden om jag får lov att säga det själv!

Satt och diskuterade just det med min sajkolog precis i går morse. Hon märkte det också. Klappade oss själva på ryggen och sträckte på oss gjorde vi.

Sen blev det totalt bakslag på kvällen.

Pappa gjorde en specialare. Ringde mig när jag mådde som bäst i soffhörnet med min make. Jag hade pifflat hemma och känt mig så glad över att jag både bakat och lagat massa mat som dessutom var jävligt ekonomisk.

Då ringer han och spyr ut sin ångest som en kaskadkräkning i mitt öra. För att få det att låta lite bättre avslutade han med: jah jah...jag ville bara säga hej. Ok....sovgott godnatt!

Öhm.....

Min puls hade redan gått från sköna lugna 68 slag i minuten till 120 under samtalet...eller monologen skall jag kanske säga för jag fick inte mycket sagt som vanligt!

Men lite har jag ju lärt mig av mina besök hos världens bästa psykolog J. Jag skall inte låta det dåliga måendet styra mig och låta det fortsätta obehindrat.

Så jag tog tjuren vid hornen och ringde tillbaka till pappa och förklarade att jag älskar honom jättemycket och vill stötta på alla sätt och lyssnar alltid om jobbet mm men han får ta det tidigare på dagen inte strax innan jag skall lägga mig och vara ensam med demonerna i mitt huvud en hel natt.

Han lät ledsen/skamsen och bad om ursäkt och det fick ju mig att må ännu sämre eftsrom jag är skuldkänslodrottningen.
Sen ville han inte prata mer.
Jag fick grov ångest efter det...kändes som jag stängt ut min pappa ensam i kylan totalt. Men jag MÅSTE, för min hälsas skull få säga ifrån....iaf att jag är känsligare för stress på kvällen då man inte kan lösa något iallafall.

Allt som händer och har hänt är baserat på hans beslut och hur han hanterat saker under åren...ingen va oss har kunnat vända utvecklingen för han har styrt båten. Jag försöker hålla det i åtanke när jag blir ledsen och känner att JAG sviker honom.

Men jag har försökt, har försökt fixa hjälp för spelandet, skulderna, snusandet, diabetesen, fruar/ flickvänner! Han tar inte råd eller hjälp. Men han vill ha en klagomur att ringa och prata med när han mår dåligt. Han vill inte umgås, Inte vara närvarande i våra liv, inte att man ställer frågor, undrar något eller lägger sig i på något sätt....man skall bara LYSSNA och LIDA.

Har varit det i alla år....okonstruktivt...tagit hans ångest och gjort den till min egen så att jag inte vet var han börjar och jag slutar!
Men det går inte mer! Vad kommer vara kvar av mig sedan? Inte mycket kan jag säga. Och jag skall ha ett barn nu. Ett barn som förtjänar en mamma och inte bara det....en mamma som inte för vidare den ångest hon själv fått i arv!

Det är viktigast med att bli mamma tycker jag....hur faan jag nu skall undvika det!

Hoppas verkligen jag lyckas!

Puss