HORmoner

Imorse satt jag och bölade och messade D och förklarade för honom att om han tröttnat på mig och vårt liv ihop så måste han säga det för nu blir jag tjock och trött och sen kommer han hitta nån annan. Så har tankarna bildats i mitt huvud senaste veckan.

Jösses. Jag har aldrig varit osäker förr...men helt plötsligt ser jag hela filmscenariot i huvudet. Svullen, trött och gnällig hstru hemma och karln träffar fräsch nyponros istället.
Det är rätt åt mig. För jag har varit nyponrosen förr...när jag var yngre. Det är väl därför tankarna kommer nu...när jag är på andra sidan staketet!

Nu har inte han gjort något för att oroa mig! Jag antar att det är mina hormoner som spelar med mig och pekar ut för mig att jag minsann inte är nån liten nyponros längre!!

Karma is a bitch...jag är inte stolt över val jag har gjort och vissa vägar jag följt...men man måste lära sig av sina upplevelser och bli en bättre människa efter det. Det tycker jag att jag gjort! Men ändå var det stora fula tårar som rullade imorse.



ÄMNESBYTE!

Igår fick jag se bebisen i 4D. Det var coolt som fan! Första jag såg var ett litet mini-D ansikte...hon har hans kindben...dom där små äppelkinderna som jag önskat sedan dag 1 att ungen skall ärva om något! Stillbilden är lite spöklik men när hon rörde sig så var det ju mycket finare bilder. På stillbilden tycker både jag och D att hon liknar honom väldigt mycket. Hakan, munnen,pannan, kring ögonen......det enda som liknade mig påden lilla dåliga bilden var kröken på nästippen ;P KURDNÄSAN!!!

Det blir nog bra det där :P

D såg mycket av sin mammas drag i bilden <3...
Det är ju så tidigt ännu så hon kommer utvecklas ungefär dubbelt så mycket igen innan jag fiser ut henne och ser nog inte ut som sitt lilla spöklika 3D/4D jag, när hon väl kommer ut.

Coolt iaf att få se en liten människa inte bara upplyst skelett!

Nu kan jag inte koncentrera mig längre för jag har sjuttioelva saker att göra!

Puss på livermodertappen

Nu är det mycket tjat....

...om att vara gravid men jag har just börjat tycka att det är lite coolt jämfört med att det är en total kris som det har känts som i början.

Jag lovar att det inte blir en sån där jävla "jag och mitt barn" blogg som härstammar direkt från familjeliv.se (som är den vidrigaste sidan i Sverige. Det forumet får Flashback att framstå som änglar!)
Spyr på bloggar som går ut på att gagga barnets varenda måltid :P


Det är som att magen har exploderat sedan förra veckan. Nu är jeansen tajta i midjan och tröjan börjar puta.

Det är definitivt en konstig upplevelse att känna att buken putar utan att man går runt med gördel/ korsett *insertdiversetortyrredskapförkvinnokroppen* eller försöker dra in den så man får tarmvred.

Nu får det synas, I dont care :) innan tyckte jag att det var jobbigt av någon anledning. Antagligen satt stressen i sedan bröllopet att det skulle synas i klänningen eller den inte skulle passa.

Två barnmorskor har kollat bilderna och sagt att det verkar vara en tjej men jag har fått en nojja idag att det skall vara fel så nu vågar jag inte köpa något ÄNDÅ...typiskt :P

Ikväll skall D repa med sitt band så jag passar på att knata till mormor med hunden i släptåg (så både jag och han får lite välbehövlig motion) och mommon får lite sällis!

Hon är så jäkla spänd på detta med bebisen, det är jättekul att det gör henne så glad! Hon ser ut som en ung flicka igen när hon pratar om det! Sådan ömhet hon strålar mot mig <3 lilla gullis!!
Hoppas hon får vara frisk och kry så hon får uppleva den lilla ordentligt!

Jahapp...idag har det varit en sjukt död dag på jobbet. Pappa kommer få spel! Mne jag har varit hos min psykolog idag och hon är impad av hur jag börjar SLÄPPA på stress som jag inte kan ändra....hoppas det funkar även ikväll när pappa får ett nervsammanbrott när han hör dagstotalen :(

Det finns en sak jag kan rekommendera folk som är lite som jag....dvs gärna ser skräckscenarion om hur illa det kommer bli och att det aldrig kommer gå bättre etc.
MEDVETEN NÄRVARO!!!

Att tvinga sig själv att stanna i nuet, inse vad man KAN ändra, genomföra det och sedan inte drifta varken fram eller bakåt i tankarna och återuppleva/gissa sig till hur det kommervara/ har varit.

Det är svårare än styrketräning kan jag lova!

Jag styrketränar mitt inre!! Det är skiiitsvårt! Men jävligt givande de korta stunder det fungerar. En får vara glad för det lilla.

Jag måste göra detta....för mitt barn om inte annat. Borde ha gjort det för mig själv för länge sedan men nu är det verkligen ÄNNU viktigare att få bukt med ångesten och anledningarna till den.....och hur jag hanterar det.

Jag har insett att det aldrig kommer sluta storma runt mig och att jag aldrig kommer bli immun mot "känslor och tankar" men om jag lär mig handskas med dom så kan dom inte skada mig fysiskt eller psyksiskt.

Vissa människor är "mediala" andra har ett IQ som heter duga....jag är extra känslig för stress, stämningar och negativ energi. Men nu måste jag arbeta upp ett försvar!

Så det så :P

(påminn mig om detta när jag har ångest upp till halsmandlarna nästa gång)

Puss

Fortfarande lite avvand med att blogga...

Blir lite generad när jag skall skriva nästan...:P

Tänker lite vem fan är jag att skriva om mig själv liksom ;P men jag kör väl på :P

Det är overkligt som fan att vara gravid!

Inget jag nånsin tänkt att jag kommer vara och fortfarande så tror jag inte riktigt på det fast jag har sett två ultraljud och faktiskt sett den RÖRA på sig!

Tror varje gång att dom skall brista ut i skratt och säga att jag har en gammal förstoppning eller jordens cysta som dom misstagit för en unge. Men den har armar och ben och rör sig såeeeh....det vore en läskig cysta isf :P

Tydligen har jag en cysta OCKSÅ iof...bredvid....den måste jag upp och undersöka för den kan bli problem när ungen tar mer plats. Hoppas jag slipper operation iaf.


Idag var jag hos läkaren på barnmorskeplejset. Dom kan inte fatta att jag inte tar sjukskrivning när jag erbjuds.
Både läkaren och syrran frågade två ggr om jag skulle förlänga min sjukskrivning....psykfall brukar väl sjukskrivas annars :P

Det har varit jävligt knepo med mitt mående men nu har jag vidtagit alla jävla åtgärder som finns för sjukskrivning är inte ett alternativ och jag får traggla på tills det känns bättre. Det måste bli bättre!

Jag har slutat ha konstanta panikdagar iaf. Nu kommer det slängar av panikattacker som mest bara jag och kanske nån av mina närmaste märker av för att jag börjar gråta eller får hjärtklappning och blir lite konstig :P

Förr kunde jag vara rödgråten från 8 på morgonen till typ 15 på eftermiddagen innan ångesten släppte sitt grepp något!

Ångest är något jag inte skulle önska min värsta fiende.....jo möjligen han som ger mig den värsta ångesten just nu men ingen annan.

Saker som jag inte finner en lösning på ger mig ångest! För mig måste saker lösas...hela tiden! Speciellt om det är hotfullt!

Det är något jag arbetar på....att acceptera att jag inte kan lösa vissa saker...att det inte är upp till mig tom...att släppa....men det är svårt som satan och funkar inte alltid i praktiken heller!

Ännu ett tråkigt inlägg :P

Det här med att inte må bra...

Det vet ju ni som läst här ett par år....att jag haft det lite bökigt på den fronten :P

Men nu har jag nått oanade djup måste jag säga...och det blir inte lättare av att man "ska" vara lycklig för man är nygift och väntar barn.

Det är ta mig fan en "lyckoterror" i dagens samhälle.

Jag är såklart glad och lycklig att jag äntligen lyckats hitta någon som vill älska mig och som jag älskar lika mycket, som vill dela sitt liv med mig och vice versa!

Jag är någonstans bortom all jävla ångest glad och nyfiken på barnet som växer i min mage....men det ligger så urjävla mycket ångest i vägen för att jag skall kunna känna lugn och ro inför det att jag väldigt sällan hinner tänka positivt på det.

Jag är 35...har redan väntat för länge med att "leva livet". Haft för många plikter, ansvar och bojor. Inte alla saker är "tvungna" med en pistol mot huvudet. Men mera med en moralisk pistol mot hjärtat och kanske hjärnan....sedan långt tillbaka. Det är inodlat i min mentalitet sedan ung ålder!

Nu KAN jag inte hantera det längre...alls. Det har ballat ur!

Minsta lilla uppförsbacke blir ett berg som blir oöverstigligt och jag kan ligga vaken mitt i natten med hjärtklappningen från helvetet och bara drunkna i katastroftankar.

Det är inte konstigt att jag har kommit hit....det är egentligen konstigare att jag inte kommit hit tidigare. Det är bara så synd att jag är gravid och nygift när jag kom hit. För nu påverkar det åtminstone 2 personer till hur jag hanterar detta.

Jag hanterar det...men det går inte att vända ett skenande jävla skepp på en månad...inte ens två månader.

Jag har börjat prata med en psykolog, jag fick börja med anti-depp (som jag hade avslutat innan jag blev gravid och trodde jag skulle klara mig utan....dumma naiva kossa) och en jäkla massa andra besök och saker.

Jag vill inte bli galen...men just nu känns det inte så långt bort!

Kul att höra av mig igen va....elleeeeeeeer?

//psycho

I'm back......

Tror jag :P

Gravid....vet jag....

Till ett flickebarn säger dom!

Gift!

BitterTwitter 2.0........nu ÄNNU ärligare om hur det är!

DEAL with it!

I am.....