Det här med att inte må bra...

Det vet ju ni som läst här ett par år....att jag haft det lite bökigt på den fronten :P

Men nu har jag nått oanade djup måste jag säga...och det blir inte lättare av att man "ska" vara lycklig för man är nygift och väntar barn.

Det är ta mig fan en "lyckoterror" i dagens samhälle.

Jag är såklart glad och lycklig att jag äntligen lyckats hitta någon som vill älska mig och som jag älskar lika mycket, som vill dela sitt liv med mig och vice versa!

Jag är någonstans bortom all jävla ångest glad och nyfiken på barnet som växer i min mage....men det ligger så urjävla mycket ångest i vägen för att jag skall kunna känna lugn och ro inför det att jag väldigt sällan hinner tänka positivt på det.

Jag är 35...har redan väntat för länge med att "leva livet". Haft för många plikter, ansvar och bojor. Inte alla saker är "tvungna" med en pistol mot huvudet. Men mera med en moralisk pistol mot hjärtat och kanske hjärnan....sedan långt tillbaka. Det är inodlat i min mentalitet sedan ung ålder!

Nu KAN jag inte hantera det längre...alls. Det har ballat ur!

Minsta lilla uppförsbacke blir ett berg som blir oöverstigligt och jag kan ligga vaken mitt i natten med hjärtklappningen från helvetet och bara drunkna i katastroftankar.

Det är inte konstigt att jag har kommit hit....det är egentligen konstigare att jag inte kommit hit tidigare. Det är bara så synd att jag är gravid och nygift när jag kom hit. För nu påverkar det åtminstone 2 personer till hur jag hanterar detta.

Jag hanterar det...men det går inte att vända ett skenande jävla skepp på en månad...inte ens två månader.

Jag har börjat prata med en psykolog, jag fick börja med anti-depp (som jag hade avslutat innan jag blev gravid och trodde jag skulle klara mig utan....dumma naiva kossa) och en jäkla massa andra besök och saker.

Jag vill inte bli galen...men just nu känns det inte så långt bort!

Kul att höra av mig igen va....elleeeeeeeer?

//psycho