Just nu...

är jag lite....vilse i pannkakan.

Eller...

Hur skall man säga det... jag skall lära mig att sjunga ut lite oftare tror jag..om saker folk säger och gör som stör mig.
Jag sväljer en hel del för att behålla nånslags artighet men alla gör inte samma och då kan jag ångra att jag mesar för varför skall jag göra det när andra inte gör det?

Det har varit en del från många olika håll nu på sista tiden och jag känner hur trycket börjar bygga upp som på en ångvissla.

Jag blir vilse i pannkakan för att jag börjar tvivla på mig själv...i mitt huvud är det alltid fel på mig och det är allvarligt fel och jag är värst i världen.
Det är en obehaglig känsla. Jag känner många som är precis tvärtom, som sällan självransakar och inte ser något fel i vad dom tycker och gör.

Blir jag tvungen att förklara något i en hetsig diskussion där någon ifrgasätter vad eller hur jag gjort och varför så blir jag gråtfärdig och helt övertygad själv om att jag egentligen haft en baktanke med allt och är sämst i världen.

Önskar jag hade en rak linje som jag kunde definiera i ord...jag kör på känsla och det är inte alltid det lättaste för det påverkas av hormoner, alkohol, väderomslag och sömn/mat/LIVET ETC......

Jag har säkert det EGENTLIGEN men jag har aldrig trott på mig själv tillräckligt för att definiera och klargöra det för mig själv.

Nu är jag helt slut i huvudet och skall gå hem från salongen för jag kom tillbaka och stängde efter en fin middag ute i S-vreta. Tack U och U!

Peace