Men åååh....

minnes lista:

mamma
pappa
mormor
midsommar
flygis

Okej i sagd ordning:

Midsommarafton....
Mamma vill såklart umgås. Det är alltid ångest angående denna jävla högtid för hon vill vara på landet och vill ha oss där. Vi blir alltid bjudna på annat och har svårt att säga nej till mamma för att hon aldrig gör andra planer.

Mammas nya grej är att vi är oansvariga som inte bryr oss om "familjen" och UMGÅS!!

Konversationen mellan mig och mamma igår:

Mamma: "ja jag åker nog till landet imorrn och går det bra med vattnet så stannar jag till midsommar...kommer ni ut då? Din bror har sagt att han kommer."

Jag: "Vad kul att han är så familjekär nuförtiden. Jag är bortbjuden på fest va så jag kommer nog inte, så det passar ju utomordentligt att han kommer ut till dig isf."

Mamma: *missnöjd ton* "ja han utvecklas otroligt fint och värdesätter familjen och sånt nu...han blir V.U.X.E.N...*muttrar*...tillskillnad från dig som går åt andra hållet i utvecklingen...*tonhöjning* när skall du komma ur den här trotsåldern?!?"

Jag: "Vaddå trotsålder, hur fan kan du säga att det är omoget av mig att vilja göra annat än att sitta och gagga med min familj när jag inte gjort annat hela mitt jävla liv. Jag var vuxen från det jag var 10. Jag var din bästa vän under hela min uppväxt och både din och pappas psykolog under hela er skiljsmässa....JAG VAR FAN VUXEN NÄR JAG BORDE VARIT ETT BARN"

Ingen i min familj kommer någonsin erkänna att jag var vuxen för snabbt och att dom utnyttjade det till fullo...dom tyckr att det var mitt val att vara som jag var. Men det är VUXNAS ansvar att se till att ett barn inte tar på sig för mycket ansvar att ett barn inte känner att allt jävla ansvar ligger på dom att reda ut allt från föräldrars bråk och val att missförstå varndra och ekonomiska problem mm mm....att ett barn mår fakking bra och känner sig lätt som en liten heliumballong istället för att vilja dränka sig i Fyrisån hela sin uppväxt eftersom det är det enda sättet man kan känna ro.

Det är ett mirakel att jag inte kom på att börja skära mig....men jag skar mig på insidan istället och det är lite knepigt att ha sånna ärr.

Nu ringde mamma igen och ANTOG att jag skulle fira midsommar med henne och bror på landet fast jag informerade henne om att jag var bortbjuden igår. Idag blev hon snorkig och arg när jag sade att jag valt att säga ja till andra för nu kommer ju inte lillebror att vilja fira med henne för hon tänker inte lösa situationen så att den klaffar. Måste förklara och detta är ett typiskt exempel på hur min barndom varit KONSTANT!!!!

Situation: mamma känner sig som en överbliven kattunge som hon tror ingen vill ha (anledning: hon ÄR annorlunda än alla andra och tänker inte analysera något eller anpassa något för att fixa det heller...det är for stort).

Hon anstränger sig inte för att bli inbjuden eller hitta på något med någon vän i god tid utan litar på att det löser sig och att barnen/mormor/pappa (när dom var gifta) kommer svärma på landet med henne. Hennes trognaste och bästa vänner.

Bror har under hela SIN uppväxt bara sett efter sig själv och sett till att mamma ser efter hans behov och dom har alltid varit att vara så lite med familjen som möjligt vilket indirekt lett till att jag måste vara MER med familjen för det är lättare än att sitta nån annanstans med skuldkänslor och må dåligt över att mamma känner sig övergiven.

Nu plötsligt har han tappat stinget eller självförtroendet eller vadfan som hänt och vill fira nyår/midsommar/påsk etc med familjen/mamma.

Då tar vi och glömmer alla gånger jag har suttit där som ett jävla fån. För nu har BROR blivit såååå fin och vuxen.

Men om någon under tiden jag var yngre sade att dom inte ville fira på landet (och då sade dom alltid det till mig för jag var allas jävla bollplank och ingen vill såra mammas känslor). Då fick jag ÄNNU mer skuldkänslor för mamma...åt dom också...för visste hon skulle hon känna det som ett svek...så jag bredde på extra av mig själv för att mamma inte skulle tänka på dom som sade nej eller inte kom.

Jag är inte Jesus...det är inte vad jag försöker få fram här.
Jag säger bara att jag försökt beskydda min mamma från besvikelse och att känna sig sårad i sååå många år och hon gör inget för att sluta bli besviken eller ändra situationer själv.

Så nu när jag säger nej...att jag är bortbjuden (för andra gången eftersom hon väljer att inte lyssna på vad jag säger 1a gången) så blir hon tjurig för att det betyder att bror som räknat med att få gratis skjuts in till stan med mig på kvällen inte tänker komma för då blir han "fast" på landet.

Då blir mamma besviken och istället för att säga till mig att hon och bror löser det sinsemellan (VILKET GÅR!!! Speciellt om man är vuxen och envis nog att plugga sig igenom läkarprogrammet och klara massor av saker som kräver envishet och tankeverksamhet...när man VILL!!! Han kan ta en buss eller låna min bil tex..man behöver bara VILJA lösa det) så säger hon saker som: ja, andra barn vill ju UMGÅS med sina föräldrar och har inte krav som ni har. Nu kommer han inte komma heller...vi skiter i det här" *virtuell snörp på munnen*

Känslan av att ha svikit och att man är onormal som kanske vill göra annat på sin ledighet än att hänga med familj och att man gjort sin mamma ledsen är som ett kvavt högtryck innan åska.

Men jag vägrar lösa det åt henne. Jag vägrar ringa bror och medla fram en lösning. Jag vägrar sitta som en liten underlägsen apa och medla mellan mamma och bror för att dom skall inse att dom kan få det bästa av världar för att jag skall få en kväll utan skuldkänslor. FUCK YOU !!!!!

Jag har medlat nog i mitt liv. Dysfunktionella jävla egoistiska männsikor.

Jag påpekade även att hon kläckte frågan om midsommar NU...två dagar innan....
Dom andra som bjudit mig och U och U som skall vara där också...frågade mig för flera veckor sedan. Skall jag sitta och avvakta om min mamma eventuellt vill att vi skall umgås och säga nej till allt och alla sociala evenemang tills dess för att hänga med nuckeföreningen som är min familj?

Bah....nu är jag på vanvettigt dåligt humör :P

Pappa orkar jag inte gagga om nu för det blir överdos av negativism här då.

Mormor träffar jag för sällan och hon påminner mig mycket om det för hon saknar mig. Hur fan får man tiden att räcka?

Postivt är mina fina vänner som alltid bryr sig <3 jag älskar er!!!!

Flygis skänkte mig en laptop igår som hennes dotter inte använder (!) men jag lånar den (annars får jag ångest för hon vägrar ta emot pengar). Men jag skall ge henne fina produkter!! Så nu kan jag blogga på kvällarna vilket är ett måste för att det skall bli en blogg.....jag hatar att blogga på dagtid.

Nu tycker jag att ni skall lyssna på en låt som jag älskar just nu (förutom alla andra jag älskar såklart :P) Vonda Sheperd och Robert Downsyndrome Jr "chances are"

Jag blir fladdrig i hjärtat av den låten. Vill dansa med min drömkarl till den <3

Min drömkarl..<3 puss