Här låg min hund när jag kom hem på lunchen.
Han diggar inte människors sätt att fira....ICKE. Det pangas, skriks och blåses i visselpipor och baslådor skall vi inte ens prata om.
Dumma stadslägenhen och dumma matte som glömde knarka ner honom i morse innan allt började.
Jag kunde inte sova någe bra i natt för jag hade druckit jättegott kaffe hos Ullis igår kväll :P så jag låg och gjorde allt utom att sova....nänänä...lugnt o fint nu va....jag lyssnade på musik och spelade Rumble...snuskapor.
Idag kom indiandjeflarna och det förklarar varför jag velat döda allt och alla det senaste dygnet ömsom kasta mig på marken och få ett "tantrum" som en bortskämd 5-åring i mataffären.
Det hjälpte INTE att jag gått upp 1,5 kg av att inte träna och dricka alkohol och äta ute. INTE!!!!
Sen skulle jag upp kl 06.00 för att vara i salongen kl 07 för att fixa till min lilla syssling inför hennes student med start 8.45.
Så jag var lagom pigg och tog med mig hunden för jag inte orkade gå ut med honom igen när jag kom hem innan jag jobbet började...dvs innan vi öppnade för "riktiga" kunder. Hade nån timme däremellan.
Men han skulle såklart beté sig som en liten F***unge och sitta och pipa för att jag hade bundit fast honom i kassadisken och han inte fick någon uppmärksamhet. Det där jävla nasalpipandet som gör att jag ser rött. Jag vill på allvar lägga honom i en torktumlare och ta på skåpstorrt + när han gör så FAST jag säger till honom att ligga och sluta joxa...calm submissive BITCH *pschyschhhhh* (Caesar är en jävla myt).
Så i 1½ timme satt han och var en rastlös h-unge medan jag lockade universums näst tjockaste hår och det går till midjan på henne :/ sen var det smink och sen iväg.....i helt nyinköpta platåstilettklackar på typ 14cm.......helt oanvända....dagens ungdommar.........tss tsss
To die for skor...absolut...men lilla snuttan....om man inte kan se dina blottade senor på fötterna innan lunch så heter jag Vidal Sassoon.....sen torrakade hon knäna för hon hade missat 5 hårstrån där och innan jag hann säga ordet blodvite så gnydde hon för hennes knän var rödprickiga av blod.
Jag upprepar....är det för att jag är 33 och antik...eller är dagens småbarn lite....kanske jag också torrakade knäna när jag var 19 och hade vit klänning?
Näe....det där klarade jag av i 12-års åldern....då greppade jag allt vad rakhyvlar omfattar. Det involverade en del blodutgjutelse men jag lärde mig jävligt snabbt :P
Aja...jag tog hennes lyxiga parfym och sade: bit i hop nu för fan för detta kommer inte vara skönt och sprayade knäna så att kärlen skulle dra ihop sig vilken dom gjorde ett par minuter men sen var hon där och pifflade och störde koagulationen så det började rinna igen. Men jag tror vi fick bukt på det innan hon stack.
Snutten. Hon brukade vara min docka när hon var liten. Hon ser fortfarande ut som en docka....hon har liksom ögonen lite sådär docklikt långt isär och bara är söt och mini. Men när jag var typ 12 och hon var 1½ så var hon min lilla minidocka på riktigt.
Jag har alltid adopterat ungar, eller om dom adopterar mig som "storasyster"/barnvakt (?)...sen jag gick på dagis....där trodde jag på riktigt att jag var en av fröknarna :P (jag brukade ta nya ungars föräldrar...inte ungarna...föräldrarna...i handen och ge dom guidade turer av dagis...men jag var inte störd redan då...inte alls.....).
Nu tänker jag byta ämne helt schitzofrent...
Jag fick en sån jäävla ångest idag. Fick veta att en bekants make låg helt däckad i svår cancer och jag blev så jävla chockad att jag blev helt däven.
Hennes sorg när jag träffade henne var så stark att man kunde ta på den. Det blev så....läskigt för han har samma yrke som min mor och lika gammal typ och på något konstigt sätt blir det ÄNNU läskigare när man kan relatera det.
Det var som att jag kunde känna massor av hennes ångest och sorg för framtiden och nuet och sjukdommen i ett trollslag. Hennes ångest bröt igenom flera gånger då vi pratade och paniken i henne lyste.
Cancer är så grymt. Sjukdommar i sig är grymma men cancer är sällsynt grymt. Jag fick en obeskrivlig ångest att någon av mina nära och kära skall drabbas av det...självklart att jag själv skall drabbas också men...:( fy faan. Ångesten jag såg i hennes tårfyllda ögon var hemsk!! Man känner sig maktlös...vad jag än säger, hur jag än kramar...så lindrar det inte att hennes livskamrat skall tas ifrån henne och detta under hemska former :(
Älska era nära och kära som att livet kommer ta slut i morgon. Man vet aldrig :( slösa inte en minut på dumma bråk eller människor som inte ger er något tillbaka i form av energi (nu snackar jag inte Billys Pan Pizza här dårå...men det fattar ni ju för jag har en känslomässigt utvecklad läsarkrets...det vet jag ;P)
Nu byter jag igen för jag blev så dyster nu IGEN :/
Ullis slutade tidigt och jag tyckte synd om mig själv som var på jobbet kl 07 med en pipig hund...så jag smet iväg för en "during work" med henne i solskenet på Edbergs eller Edenbergs eller vaffan det nu heter.
2 glas vittsenare kände jag mig lite lätt vimmelkantig och började dricka kaffe eftersom jobbet hägrade fortfarande :P dock inget laserjobb...det finns gränser för hur dum jag är faktiskt :P så nu har jag suttit och svarat i telefon och gjort sånna saker :P
NU Katto min lilla kissemiss har jag kramp i handlederna för jag sitter ergonomiskt INkorrekt så in i norden.....det finns så mycket mer att skriva men jag har "unt i henderna"....jag är ju inte lika härdad bloggare som förut va..lite omtålig :P
Ämnet som är hopplöst och never ending är ju min far...men som sagt....det tar vi en annan gång!
Puss på antioxidanterna...måtte ni ha massor!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar