Det är så mycket lättare att blogga när man mår akut dåligt :P

Hahaha....det liksom skriver sig själv då :P

Jag mår ganska bra faktiskt. Visst jag har en massa saker som jag kan oroa mig för men tack vare finfina medikament så orkar min hjärna att ignorera alla dumma ångest tankar jag brukar pinga mig själv med annars.

Nästan alla grejjerna jag oroar mig för annars kan jag inte göra ett skit åt...bara vänta och se vad som händer och då är det ju lika bra att sluta ligga o grubbla på dom mitt i natten....

Jag vaknar ff mitt i natten men då är jag bara vaken...jag har inte grovångest som innan. Det får man se som en posistiv sak :P

NOG om det!



Grynet i min mage börjar ge sig till känna lite mer. Härromdagen hoppade min blus så att det nästan var löjligt. Samma kväll fick jag rejält ont i magen, alldelles kring naveln. Jag fick springa på muggen och mådde väl lite tyvens men sen lugnade det sig något men krampade ändå lite.

Samma natt vaknade jag med värsta kramperna i buken. In på muggen igen....låg och pustade och stånkade lite och hade ont i sidorna av främre magen. Gick väl upp 3 ggr till och kollade om slemproppen (jag vet att det är ett vidrigt ord men det heter faktiskt så) hade gått och om jag blödde något.

Då kunde jag iof inte stå emot ångesten utan låg och funderade på hur fan det skulle gå att få en unge i 27e veckan och innan jul när vi har som mest att göra och vips hade jag 150 i puls och mådde totalpiss! Men efter nån timme så måste jag somnat om iaf.

Hade ändå tid hos obstetrikern på morgonen så jag kände mig ganska lugn att dom kunde ge mig besked om det var nå som var knas.

Väl där var jag inte så kaxig utan låg på britsen och grät så tårarna rann ner i öronen. Doktorn kände efter men konstaterade att jag inte hade några sammandragningar då och var inte orolig men om jag får så igen så skall jag höra av mig.

Tror att jag tog i för mycket den dagen. Kände mig så trött att jag ville gråta på kvällen men åkte och handlade på både MM och Willys och bakade brownies ändå. Hela vägen dit satt jag i bilen och gnällde som en 5-åring "jag viiiilllll inteeeee" men det hjälpte ju inte för det var bara jag och Harry i bilen och jag behövde verkligen handla :P

Såhär i efterhand skall jag följa vad kroppen säger när jag känner sådär nästa gång.

Nu har jag tråkat ut mig jsälv och säkert fler!

Härrå

Jisses...

...vilket jävla blodsocker/trycksfall jag fick på stan just!

Struttade iväg och skulle köpa lite grejjer till mig och salongen och kände mig fri som en fågel. Lön på kortet och tid utan alltför många måsten.

Klarade H&M sen började jag känna att det pirrade i musklerna....då vet jag att jag måste få i mig någonting. Men på gågatan finns inget att äta snabbt så jag tänkte skitsamma och gick vidare i butiker och närmade mig St Per då ragglade jag ner toll Pressbyrån och köpte en korv...det hjälpte väl lite men när jag sen var nere på Clas O så kände jag mig som en gammal pundare som gick runt och spattade så när jag var klar var jag tvungen att sitta ner och vila på en soffa. Som tur var ringde min gubbe just då så kvarten inte kändes lika lång men jag undrade allvarligt hur faan jag skulle ta mig därifrån.

Tillslut tänkte jag att det fick bära eller brista och gick vidare till ICA. Ni vet hur det känns när man tränat benen på gymmet och man kanske gick lite till överdrift? Innan träningsvärken sätter in och man bara känner spattigheten och svagheten. Så blir det i hela kroppen!

Nu är jag äntligen tillbaka i salongen och tänker fan inte röra på mig ALLS! Usch!

Faktum är att jag tänker inte ens skriva mer ;P puss

Man läser nog inte den här bloggen för att bli på bra humör.....

Har dock mått ganska bra på sista tiden om jag får lov att säga det själv!

Satt och diskuterade just det med min sajkolog precis i går morse. Hon märkte det också. Klappade oss själva på ryggen och sträckte på oss gjorde vi.

Sen blev det totalt bakslag på kvällen.

Pappa gjorde en specialare. Ringde mig när jag mådde som bäst i soffhörnet med min make. Jag hade pifflat hemma och känt mig så glad över att jag både bakat och lagat massa mat som dessutom var jävligt ekonomisk.

Då ringer han och spyr ut sin ångest som en kaskadkräkning i mitt öra. För att få det att låta lite bättre avslutade han med: jah jah...jag ville bara säga hej. Ok....sovgott godnatt!

Öhm.....

Min puls hade redan gått från sköna lugna 68 slag i minuten till 120 under samtalet...eller monologen skall jag kanske säga för jag fick inte mycket sagt som vanligt!

Men lite har jag ju lärt mig av mina besök hos världens bästa psykolog J. Jag skall inte låta det dåliga måendet styra mig och låta det fortsätta obehindrat.

Så jag tog tjuren vid hornen och ringde tillbaka till pappa och förklarade att jag älskar honom jättemycket och vill stötta på alla sätt och lyssnar alltid om jobbet mm men han får ta det tidigare på dagen inte strax innan jag skall lägga mig och vara ensam med demonerna i mitt huvud en hel natt.

Han lät ledsen/skamsen och bad om ursäkt och det fick ju mig att må ännu sämre eftsrom jag är skuldkänslodrottningen.
Sen ville han inte prata mer.
Jag fick grov ångest efter det...kändes som jag stängt ut min pappa ensam i kylan totalt. Men jag MÅSTE, för min hälsas skull få säga ifrån....iaf att jag är känsligare för stress på kvällen då man inte kan lösa något iallafall.

Allt som händer och har hänt är baserat på hans beslut och hur han hanterat saker under åren...ingen va oss har kunnat vända utvecklingen för han har styrt båten. Jag försöker hålla det i åtanke när jag blir ledsen och känner att JAG sviker honom.

Men jag har försökt, har försökt fixa hjälp för spelandet, skulderna, snusandet, diabetesen, fruar/ flickvänner! Han tar inte råd eller hjälp. Men han vill ha en klagomur att ringa och prata med när han mår dåligt. Han vill inte umgås, Inte vara närvarande i våra liv, inte att man ställer frågor, undrar något eller lägger sig i på något sätt....man skall bara LYSSNA och LIDA.

Har varit det i alla år....okonstruktivt...tagit hans ångest och gjort den till min egen så att jag inte vet var han börjar och jag slutar!
Men det går inte mer! Vad kommer vara kvar av mig sedan? Inte mycket kan jag säga. Och jag skall ha ett barn nu. Ett barn som förtjänar en mamma och inte bara det....en mamma som inte för vidare den ångest hon själv fått i arv!

Det är viktigast med att bli mamma tycker jag....hur faan jag nu skall undvika det!

Hoppas verkligen jag lyckas!

Puss

Det tuffar på...

Inget särskilt händer just nu förutom att jag har väldigt lite kunder och det är tråååkigt!

Bebbe sparkar som en liten apa i magen nu och det börjar bli kul att vara gravid.

Igår shoppade jag lite söta hakklappar och en liten pjyamas på Fyndiq. Löjligt billiga saker och inget onödigt! Vill verkligen inte ha en massa prylar som blir liggande sedan. Men hakklappar...eller dom är mer som små snusnäsdukar kommer användas flitigt då jag inte tycker om dreggel eller matrester :P

Ungen kommer ha skavsår runt munnen av allt torkande ;P

Fast jag måste ju säga att det är drygt länge med 40 veckor. Faktiskt! Ja jag vet att typ myrslokar och elefanter har det förjävligt med sina 2 års graviditeter....meeeen dom tycker inte om rödtjut och mögelost.

Jag vill INTE ha ungen förtidigt född heller iof....hörde om någons kompis dotter som klämde ut sin unge i 22a veckan och den vägde 450 gram. Tydligen överlevde den men faan det kan bi hur stora problem som helst i framtiden ju :/ hoppas det går bra för den lilla räkan!

Imorgon kväll åker jag och min älskling till London. Harry är hemma o vaktar huset med assistans av sin underbara promenadgumma och hennes gube som han avgudar! Det känns bra!

Vi skall....eller nu skall jag inte ljuga här...JAG skall shoppa alla basic-grejjer till ungen på mitt älskade Primark. Som jag längtat!!!

Vi skall bo hos Lisa och Tommy och sen skall vi försöka träffa Emma och Ricky eftersom deras bebbe antagligen ploppar närsomhelst.

Äh nu tappade jag sugen för det kom in en dryg jävel och var oartig!

Hejdå!

HORmoner

Imorse satt jag och bölade och messade D och förklarade för honom att om han tröttnat på mig och vårt liv ihop så måste han säga det för nu blir jag tjock och trött och sen kommer han hitta nån annan. Så har tankarna bildats i mitt huvud senaste veckan.

Jösses. Jag har aldrig varit osäker förr...men helt plötsligt ser jag hela filmscenariot i huvudet. Svullen, trött och gnällig hstru hemma och karln träffar fräsch nyponros istället.
Det är rätt åt mig. För jag har varit nyponrosen förr...när jag var yngre. Det är väl därför tankarna kommer nu...när jag är på andra sidan staketet!

Nu har inte han gjort något för att oroa mig! Jag antar att det är mina hormoner som spelar med mig och pekar ut för mig att jag minsann inte är nån liten nyponros längre!!

Karma is a bitch...jag är inte stolt över val jag har gjort och vissa vägar jag följt...men man måste lära sig av sina upplevelser och bli en bättre människa efter det. Det tycker jag att jag gjort! Men ändå var det stora fula tårar som rullade imorse.



ÄMNESBYTE!

Igår fick jag se bebisen i 4D. Det var coolt som fan! Första jag såg var ett litet mini-D ansikte...hon har hans kindben...dom där små äppelkinderna som jag önskat sedan dag 1 att ungen skall ärva om något! Stillbilden är lite spöklik men när hon rörde sig så var det ju mycket finare bilder. På stillbilden tycker både jag och D att hon liknar honom väldigt mycket. Hakan, munnen,pannan, kring ögonen......det enda som liknade mig påden lilla dåliga bilden var kröken på nästippen ;P KURDNÄSAN!!!

Det blir nog bra det där :P

D såg mycket av sin mammas drag i bilden <3...
Det är ju så tidigt ännu så hon kommer utvecklas ungefär dubbelt så mycket igen innan jag fiser ut henne och ser nog inte ut som sitt lilla spöklika 3D/4D jag, när hon väl kommer ut.

Coolt iaf att få se en liten människa inte bara upplyst skelett!

Nu kan jag inte koncentrera mig längre för jag har sjuttioelva saker att göra!

Puss på livermodertappen

Nu är det mycket tjat....

...om att vara gravid men jag har just börjat tycka att det är lite coolt jämfört med att det är en total kris som det har känts som i början.

Jag lovar att det inte blir en sån där jävla "jag och mitt barn" blogg som härstammar direkt från familjeliv.se (som är den vidrigaste sidan i Sverige. Det forumet får Flashback att framstå som änglar!)
Spyr på bloggar som går ut på att gagga barnets varenda måltid :P


Det är som att magen har exploderat sedan förra veckan. Nu är jeansen tajta i midjan och tröjan börjar puta.

Det är definitivt en konstig upplevelse att känna att buken putar utan att man går runt med gördel/ korsett *insertdiversetortyrredskapförkvinnokroppen* eller försöker dra in den så man får tarmvred.

Nu får det synas, I dont care :) innan tyckte jag att det var jobbigt av någon anledning. Antagligen satt stressen i sedan bröllopet att det skulle synas i klänningen eller den inte skulle passa.

Två barnmorskor har kollat bilderna och sagt att det verkar vara en tjej men jag har fått en nojja idag att det skall vara fel så nu vågar jag inte köpa något ÄNDÅ...typiskt :P

Ikväll skall D repa med sitt band så jag passar på att knata till mormor med hunden i släptåg (så både jag och han får lite välbehövlig motion) och mommon får lite sällis!

Hon är så jäkla spänd på detta med bebisen, det är jättekul att det gör henne så glad! Hon ser ut som en ung flicka igen när hon pratar om det! Sådan ömhet hon strålar mot mig <3 lilla gullis!!
Hoppas hon får vara frisk och kry så hon får uppleva den lilla ordentligt!

Jahapp...idag har det varit en sjukt död dag på jobbet. Pappa kommer få spel! Mne jag har varit hos min psykolog idag och hon är impad av hur jag börjar SLÄPPA på stress som jag inte kan ändra....hoppas det funkar även ikväll när pappa får ett nervsammanbrott när han hör dagstotalen :(

Det finns en sak jag kan rekommendera folk som är lite som jag....dvs gärna ser skräckscenarion om hur illa det kommer bli och att det aldrig kommer gå bättre etc.
MEDVETEN NÄRVARO!!!

Att tvinga sig själv att stanna i nuet, inse vad man KAN ändra, genomföra det och sedan inte drifta varken fram eller bakåt i tankarna och återuppleva/gissa sig till hur det kommervara/ har varit.

Det är svårare än styrketräning kan jag lova!

Jag styrketränar mitt inre!! Det är skiiitsvårt! Men jävligt givande de korta stunder det fungerar. En får vara glad för det lilla.

Jag måste göra detta....för mitt barn om inte annat. Borde ha gjort det för mig själv för länge sedan men nu är det verkligen ÄNNU viktigare att få bukt med ångesten och anledningarna till den.....och hur jag hanterar det.

Jag har insett att det aldrig kommer sluta storma runt mig och att jag aldrig kommer bli immun mot "känslor och tankar" men om jag lär mig handskas med dom så kan dom inte skada mig fysiskt eller psyksiskt.

Vissa människor är "mediala" andra har ett IQ som heter duga....jag är extra känslig för stress, stämningar och negativ energi. Men nu måste jag arbeta upp ett försvar!

Så det så :P

(påminn mig om detta när jag har ångest upp till halsmandlarna nästa gång)

Puss

Fortfarande lite avvand med att blogga...

Blir lite generad när jag skall skriva nästan...:P

Tänker lite vem fan är jag att skriva om mig själv liksom ;P men jag kör väl på :P

Det är overkligt som fan att vara gravid!

Inget jag nånsin tänkt att jag kommer vara och fortfarande så tror jag inte riktigt på det fast jag har sett två ultraljud och faktiskt sett den RÖRA på sig!

Tror varje gång att dom skall brista ut i skratt och säga att jag har en gammal förstoppning eller jordens cysta som dom misstagit för en unge. Men den har armar och ben och rör sig såeeeh....det vore en läskig cysta isf :P

Tydligen har jag en cysta OCKSÅ iof...bredvid....den måste jag upp och undersöka för den kan bli problem när ungen tar mer plats. Hoppas jag slipper operation iaf.


Idag var jag hos läkaren på barnmorskeplejset. Dom kan inte fatta att jag inte tar sjukskrivning när jag erbjuds.
Både läkaren och syrran frågade två ggr om jag skulle förlänga min sjukskrivning....psykfall brukar väl sjukskrivas annars :P

Det har varit jävligt knepo med mitt mående men nu har jag vidtagit alla jävla åtgärder som finns för sjukskrivning är inte ett alternativ och jag får traggla på tills det känns bättre. Det måste bli bättre!

Jag har slutat ha konstanta panikdagar iaf. Nu kommer det slängar av panikattacker som mest bara jag och kanske nån av mina närmaste märker av för att jag börjar gråta eller får hjärtklappning och blir lite konstig :P

Förr kunde jag vara rödgråten från 8 på morgonen till typ 15 på eftermiddagen innan ångesten släppte sitt grepp något!

Ångest är något jag inte skulle önska min värsta fiende.....jo möjligen han som ger mig den värsta ångesten just nu men ingen annan.

Saker som jag inte finner en lösning på ger mig ångest! För mig måste saker lösas...hela tiden! Speciellt om det är hotfullt!

Det är något jag arbetar på....att acceptera att jag inte kan lösa vissa saker...att det inte är upp till mig tom...att släppa....men det är svårt som satan och funkar inte alltid i praktiken heller!

Ännu ett tråkigt inlägg :P

Det här med att inte må bra...

Det vet ju ni som läst här ett par år....att jag haft det lite bökigt på den fronten :P

Men nu har jag nått oanade djup måste jag säga...och det blir inte lättare av att man "ska" vara lycklig för man är nygift och väntar barn.

Det är ta mig fan en "lyckoterror" i dagens samhälle.

Jag är såklart glad och lycklig att jag äntligen lyckats hitta någon som vill älska mig och som jag älskar lika mycket, som vill dela sitt liv med mig och vice versa!

Jag är någonstans bortom all jävla ångest glad och nyfiken på barnet som växer i min mage....men det ligger så urjävla mycket ångest i vägen för att jag skall kunna känna lugn och ro inför det att jag väldigt sällan hinner tänka positivt på det.

Jag är 35...har redan väntat för länge med att "leva livet". Haft för många plikter, ansvar och bojor. Inte alla saker är "tvungna" med en pistol mot huvudet. Men mera med en moralisk pistol mot hjärtat och kanske hjärnan....sedan långt tillbaka. Det är inodlat i min mentalitet sedan ung ålder!

Nu KAN jag inte hantera det längre...alls. Det har ballat ur!

Minsta lilla uppförsbacke blir ett berg som blir oöverstigligt och jag kan ligga vaken mitt i natten med hjärtklappningen från helvetet och bara drunkna i katastroftankar.

Det är inte konstigt att jag har kommit hit....det är egentligen konstigare att jag inte kommit hit tidigare. Det är bara så synd att jag är gravid och nygift när jag kom hit. För nu påverkar det åtminstone 2 personer till hur jag hanterar detta.

Jag hanterar det...men det går inte att vända ett skenande jävla skepp på en månad...inte ens två månader.

Jag har börjat prata med en psykolog, jag fick börja med anti-depp (som jag hade avslutat innan jag blev gravid och trodde jag skulle klara mig utan....dumma naiva kossa) och en jäkla massa andra besök och saker.

Jag vill inte bli galen...men just nu känns det inte så långt bort!

Kul att höra av mig igen va....elleeeeeeeer?

//psycho

I'm back......

Tror jag :P

Gravid....vet jag....

Till ett flickebarn säger dom!

Gift!

BitterTwitter 2.0........nu ÄNNU ärligare om hur det är!

DEAL with it!

I am.....