Företaget som börjar på E.....

....och slutar på niro!

Helvete vilken härva det har varit.

Såhär i efterhand kan det kanske låta löjligt men när det pågick var det rent ut sagt vidrigt. Kanske jag lyckas förklara det i text...kanske inte men jag tycker ändå att ni skall ta mig på orden och fundera både en och två gånger om detta företag kontaktar er och vill att ni skall betala för deras "tjänster".

....äh vet ni vad? Jag orkar inte skriva om det....jag orkar inte gå igenom alla turer och Gud vet vad.

Tro mig bara att det är i stortsett omöjligt att gå ur när man väl vill gå ur och att försäljarna är som blodtörstiga vampyrer som inte släpper dig ur sin makt när dom väl fått fast dig.

Jag blev ordentligt förloämpad och ifrågasatt som jag aldrig blivit i mitt liv.

Jag trodde jag var galen men jag kunde inte ge upp.
Jag visste att jag hade rätt och jag visste att jag aldrig skulle palla om det blev som dom ville. Jag var på vippen att ge efter efter att jag pratat med den 3e personen i ledet av sektledare inom företaget.

Jag sade till honom att kolla uppgifterna för dom stämde inte och nu fick dom fan ta och släppa taget och stå för sitt misstag. Jag ville bara avsluta vårt "samarbete" och gå åt olika håll men dom ville hålla oss kvar mot vår vilja.

Jag frågade vid ett tillfälle om dom tyckte att det kändes fint att ha kunder som kände sig som gisslan ist för att ha nöjda kunder. Det säger ganska mycket om hela situationen.

Tillslut en morgon ringde telefonen och en av cheferna ringde och bad mig om ursäkt för vad som pågått och att dom naturligtvis skulle ta bort allt och avsluta vårt samarbete.

Nöjd brud!!

Det är en gravt kondenserad version. Jag har gråtit blod, fått panikattacker, varit vaken nätter....det var en hel del pengar som det gällde men även friheten och principer.

Det har varit ett helvete med pappa också. Det var det som gjorde att detta med Eniro blev etter värre. Jag försökte lösa alla problem på en gång och ingen ville ge med sig....varesig pappa eller dom och när min bror också började bjäbba mot mig var jag tvungen att fråga mina närmaste om jag höll på att förlora förståndet...om jag var oresonlig eller manodepressiv...

När någon är precis tvärtemot mig så börjar jag lätt tvivla på mig själv och i detta fallet var jag nästan övertygad att jag höll på att bli galen.

Jag tog en enorm konfrontation med pappa som slutade med att vi sårade varandra enormt. Jag var så ledsen efter det att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Jag åkte till mitt tempel....såklart! Jag har två tempel...ett är hos Jeanette och micke men det är under konstruktion och det andra (utan rangordning) är hos Ullis och Ubbe i Storvreta.

Lugnet jag känner när jag är där är fullständigt.

Det är som att det rinner av mig såfort jag kommer in i värmen och ser allas ansikten och får en massa kramar och gos. Jag möts alltid av glädjerop och kärlek. Jag känner mig barnsligt bekymmersfri och lätt och vet att vad jag än gör där näst så är det bra för min själ om det så är dricka en kopp kaffe eller kånka ved.

Det är ett normalt liv...i en förort med hushållssysslor och normala förhållanden. Raka motsatsen till vad jag haft hela mitt liv. Lägenhet i stan, konflikter och bråk. Jag har alltid velat bo i ett hus, ha ett lugnt liv där man gör enkla saker ihop, utan att saker är ett tvång eller utpressning för något annat.

Alla umgås, inget slutar i könsord, svordommar, mammors liv eller död blandas inte in i konversationer. Ja..ni hajjar.

Tillochmed Harry diggar vår kontaktfamilj ;) dom små dysfunktionella stadsborna kommer och får leva livet :P

HURSOMHELST!!

En sak som bevisar hur jävla dåligt det hela hade fått mig att må var:

jag satt i soffan med Ullis och jag hade precis pratat med pappa i telefon och sagt att jag var ledsen för vad jag hade sagt när vi tjaffsade.
Det var inte upp till mig att säga förlåt egentligen men jag ville inte att det var det sista jag hade sagt till min far om något skulle hända....eller innan dagen var slut.

Han svarade bara: "ok" och jag blev så besviken för det var HAN som hade varit ett svin först. Jag hade fixat ett möte med någon som hade ett bra förslag på vår närmaste framtid och firman etc men han vägrade lyssna och vände allt mot mig....varpå hätska ord uttalades och jag svarade i samma ton tillslut vilket inte tolereras av honom.

Hursomhelst...han tog bara vad jag sade och sen lade vi på. Jag fick svinont bakom mina revben på vänster sida och fast jag vet att ångest kan manifestera sig på det sättet så blev jag rädd för att det gjorde så jääävla ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen.

Jag sade till Ullis att om jag inte visste bättre så skulle jag undra om jag inte hade en hjärtinfarkt just nu. Sen kom tårarna och dom sprutade så jag snorade ner hennes axel och hennes nacke när jag satt där och snyftade i hennes soffa medan hennes stackars make och dotter försökte se ut som om det regnade.

När jag grät försvann smärtan bakom revbenen. Knäppt va??

Det var gråtspänning.

Jag är sjuksköterska och jag är en sjuksköterska som haft ångest förr i mitt liv...så det är inte i första taget jag tror att jag drabbats av en hjärtinfark om ni hajjar hur jag menar. Men det gjorde så ont och var så centrerat just där att jag var nästan säker.

Gråten var som en varböld som tömdes.

Sedan dess....så ringde ju Eniro och bad om ursäkt och sade att dom förstog om jag inte hade en trevlig syn på dom som företag men att dom hoppades att jag skulel komma tillbaka. Jag tackade för ursäkten men avböjde vänligen erbjudandet :P

Pappa har sedan dess ändrat 180 grader. Nu kallar han mig för saker som älskling och köttbulle (it goes waaaay back...dont ask) och är så mån om att jag skall vara lugn och bla bla bla....jag tar det hela med ett par kilo salt för saker han kastade ur sig när han blev arg sade en del om hans syn på saker och ting och jag släppte nog en hel del nostalgiska saker med både min bror och far.

Dom är inte...skitsamma...det har jag redan skrivit om.

Folk visar sina sanna färger när det är svårt.

Jag börjar gråta men jag står kvar....

Jag får ångest men jag står kvar...

Jag mår fullständigt skit men jag står kvar...

Jag står kvar....och jag lever....

Unbefuckinlievable....

Puss på stresskörteln.....min är nog belgian blue storlek.....

Ps:

En sak är jag stolt över och det tänker jag skriva.

Jag kanske inte hanterar stress på det stabilaste sättet....när stressen blir omänsklig alltså. "Normal stress" hanterar jag like a baws :P men jag sköter det själv tillslut.

Jag må prata med folk och kolla mina möjligheter och utvägar etc men jag ber aldrig nån annan lösa det åt mig. Jag brinner ut och tar det själv från början till slut. DET är jag stolt över.

DET är iof något jag i framtiden kanske måste lära mig av med :P eller lära mig att inte alltid behöva göra....men hittills känns det bra att jag slipper använda folk runtomkring mig till att lösa mina problem.

Många kommer till mig och ber mig ringa hit och dit eller skriva brev, tala för dom etc etc....det gör jag så otroligt gärna men jag själv får en otrolig kick av att inte behöva göra det. Ibland brinner jag nästan upp för jag tar mig vatten över huvudet men jag kommer alltid ut på andra sidan och då vet jag att jag skötte det SJÄLV med STÖD från andra!

En dag står man där själv och vinden viner svinkall...vem fan skall man be då? Då skall man kunna klara sig själv. Jag ser det som en självklarhet!!

Jaja....fan jag vill inte sova såhär sent varför kan jag aaaaaldrig sova i tid....

Godnatt // N.Ervvraket