Jag står inte ut!!

Varje gång jag pratar med min pappa (och jag gör det inte frivilligt) så känner jag hur bröstet snör ihop sig till en hård stenklump och jag får katastroftankar.

Han är helt världsfrånvänd.

Jag säger inte det som en tonåring som inte får som hon vill utan för att han på riktigt förlorat fotfästet i verkligheten och han fattar det inte själv utan han är helt normal och in control.

Utöver en hel massa saker som skett senaste veckan så har han nu flippat ur för att jag har ändrat avtalet med en stor sökmotor som både har kataloger och nätsök.

Han lade ansvaret på mig och jag gjorde vad som krävdes. Tog bort onödiga saker och var tvungen att acceptera att det gått upp i pris och att dom inte ville förlänga avtalet vi redan hade med dom kriterierna.

Så jag koncentrerade informationen och gjorde så gott jag kunde. Jag blev ombedd av farsan att sköta det.

Nu ringer han i fullständig panik och skriker i telefonen över att det kostar nästan samma som han pungat ut i alla år men lite mer och att vi har mindre annonser än förut.
LESS IS MORE och jag har ökat nätsynligheten ist för katalogsynligheten.

Jag orkar inte. Jag hatar honom.

Han är en giftig människa nuförtiden. Han fattar inte graden av ångest han ger mig.

Jag skall börja kolla möjligheter på sköterskemarknaden. Kanske jobba deltid som syrra. Alternativt kolla om jag kan köpa loss min salong. Jag orkar inte längre.

Min familj försöker få mig att tro tat jag är galen...att jag inte kan hantera saker. Det är inte normalt att behöva hantera vad jag processar på en vecka.

DET ÄR INTE NORMALT!!!!

Jag vill inte vara del av det. Jag behöver bara styrkan att börja på nytt...
Det är inte så lätt när man är själv...om man hade en egen familj en egen styrka i form av kärlek eller så...kanske det vore lättare.

Jag vill skrika åt min pappa...slå honom...om han bara hade sparat pengar i firman ist för att spela och göra sina rövinvesteringar så skulle vi intes vara här i den här situationen.

Han har lagt 100 000-tals kronor på idiotiska reklamkampanjer under åren....

Äh inget av detta hjälper.... :( inget hjälper.

Det är hans fel att vi är här. HANS FEL!!!!

Både han och min bror gör samma sak när dom mår dåligt...dom drar ner mig. Dom ringer och ordkräks i mitt öra och det går rakt in i mitt hjärta och jag får sådan ångest att jag vill kräkas blod.

JAG HATAR ER!!!!!!!!

Kan ingen bara ta bort mig från detta?

Jag vill inte finnas!