Senaste dagarna :P

Jävlar i min lilla låda...

Jag behöver lite lugn och ro och egentid i vardagen har jag märkt dom senaste dagarna.

Min polare L kom från Irland för att hälsa på mig...och hon slutar aldrig prata. Aldrig! Och hon pratar VÄLDIGT ARTIKULERAT OCH HÖGT och äääääälskar uppmärksamhet från folk runtomkring när hon pratar. Sån är inte jag och det känns som om jag haft en vattenkanon i ansiktet i 4 dagar....högtryck!!!

Vet ni vem Hyacinth Bucket är i serien Skenet Bedrar...hon är ganska lik henne emellanåt i sättet att prata och vara.

Det var givetvis askul att ha henne här....missförstå mig rätt men jag har haft asjobbiga dagar med jobbet....pappa och bror...och att ha någon med sig på jobbet en hel vecka som inte riktigt fattar att man använder ett lite lugnare tonläge kring kunder i en hår/skönhetssalong är....utmattande.

Jag var så fräck att jag sade till henne tillslut: USE YOUR INDOOR VOICE WOMAN!!!!

Man måste ju liksom underhålla sin gäst, se till att dom har mat, inte är uttråkade etc. Hon ville aldrig göra ngt själv och det får jag också lite panik av.
Om det är jag som bor hos någon skulle jag säga: skit i mig, jag underhåller mig själv helt och hållet men hon ville ha varenda sekund med mig och jag jobbade.

Jaja...nu skall jag sluta klaga :P

Vi rockade loss i onsdags och gick ut och levde rövare. Kollrade bort varsin 48-årig militär norrlänning tills vi började bli skrajja nästan. Dom blev som två kärlekskranka tonårsbrudar....det hade vi inte räknat med :P

Så nu har vi varsin fanklubb (eller hade) ;) hennes fanklubb vill åka till Irland och hälsa på henne och om hon hade låtit honom hade han nog bokat tid för en snabb vigsel nånstans innan hon åkte hem :P
Han satt bara och flinade som en liten unge.

Min fanklubb fick inte lika mycket uppmuntran efteråt för jag kan inte ta någon på allvar som känt mig i två timmar o säger: jag älskar dig! Och inte "jag älskar dig haha" utan..."jag älskar dig med darrande underläpp och hundögon"
Duuude...jag har varit ihop med en kille i 1½ år och han kunde fan inte säga det då ens :P I'm unlovable liksom.
Visst var det smickrande ;) men vissa ord kanske man inte skall missbruka! Han kan ju ha gjort lite stalking dagen efter också. Skall man stalka/snoka så kan man ju göra det lite i smyg..kanske inte som en noshörning i ett växthus ;P

L kan fortsätta umgås även om hon vet att det inte betyder något eller blir något utav det hela...jag kan inte det. Hon behöver bekräftelsen på något vis och kan köra på för den sakens skull.
Då stänger jag hellre ner och drar mig bakåt ist.
Det är grymt att uppmuntra eller ge förhoppningar om man inte har några intentioner eller känner pirret...tycker jag.

Äh det är knepigt såntdär. Jag dömmer inte...men jag tycker det är mysko att man är 48 bast och har så lite självkontroll/insikt att man faller som en galen fura för okända brudar på en krog på 2 timmar.

Intresserad kan man ju bli...tom upphetsad...som fan...ABSOLUT...men är man 48 så kanske man känner sig själv såpass att man vet att det är hormoner/brist på sex/ alkoholen som gör att man får....vårkänslor utav helvete. Man kanske inte tror att hon är lösningen på alla problem man haft i livet hittills liksom :) Man kan ju absolut tänka tanken i sin galnaste ensamma stund (det gör väl alla mer eller mindre)...men....man säger det väl inte kanske....

Äh jag skall nog bara sluta nu....jag låter otacksam :P

Det var underbart att bli uppskattad, få fina komplimanger, kramar och så..känna sig speciell..men sen blev det lite...urflippat. Krogragg är inte för mig :P

Så säger vi helt enkelt.

Veckan har varit helvetisk med far och bror...mest bror.

Jag fick panikångestattacker (riktiga) som inte var av denna värld i onsdags. Det har jag inte fått sen jag var tvungen att bestämma på en vecka om jag skulle stanna eller åka hem från Irland 2001.

Men det som gör mig lugn är att jag märker att jag inte har ångest annars...den kommer av far o bror....slipper jag deras skitsnack så mår jag okej.
Orkar inte berätta allt nu....vi får se hur det utvecklas helt enkelt...men sen det hände har jag inte varit så jävla kaxig helt enkelt.

Som tur är har jag underbar personal som visat ett otroligt stöd. Jag älskar er så mycket mer än jag tror ni förstår. Och jag har fina vänner som både förstår sig på ångest och hur det kan yttra sig samt hur min familj funkar.

Det är lite läskigt hur jag börjar mentalt att klippa banden med far och bror. Men jag kan inte vara mental boxningssäck åt dom...det fungerar inte. Hela mitt liv har jag varit det åt min familj...för att sedan få mer skit i retur.

Därför håller jag dom på avstånd känslomässigt. Ingen mer nostalgi...
Kan dom vända sig mot mig som bara jobbat troget mot ett gemensamt syfte och ge galla och onda ord så tänker jag inte förlåta och vända kind mer. Jag kommer inte hålla agg men jag är inte samma klippa....vågor nöter ner klippor till sand tillslut....

Så...när folk frågar hur min far och bror har det...så säger jag som det är....

Kolla själv för jag vete fan vilka dom är längre!

Nu skall jag gå o lägga mig i min underbara vita, fluffiga mjuka fina säng.......och drömma...om....