Ett till då....this one is for you Andy

En polare...även läsare här emellanåt (man vet inte riktigt med killar ;))...han mår dåligt. Galet dåligt! Igår kväll pratade vi på fejjan och som vanligt vid den tiden på dygnet var det deppigt hos honom.

Han mår dåligt ofta...och det är alltid på natten när han är som ensammast som han mår sämst.

Jag vet hur det känns...jag har spenderat många år så.
Man pratar med andra som också sitter vid sitt msn eller på FB och säger destruktiva saker för att det känns skönt i själen att skriva att man hatar sig själv och att man vill dö etc.

Jag har varit där, jag köpte t-shirten och jag skrev boken...

Många av mina inlägg i den här bloggen har varit självömkande och dödslängtande.

Men man måste komma till en punkt när man inser att det ÄR faktiskt bara en själv som kan ändra på något.

Skall man vänta på att det magiskt skall ändras antingen av en annan person eller händelse så kan man slösa bort ett helt liv. Har man otur slösar någon annan bort SITT liv parallellt för att man är så nedtyngd av ansvar och rädsla. Men när det kommer till kritan så gör man sig själv och andra som är en nära en björntjänst att gå runt och vara begränsad i sin lycka och utveckling.

Tror det är senaste veckan som jag insett hur mycket tid jag slösat på att vältra mig i min egen "sorg" och "situation". Jag har gömt mig bakom en mur av ledsenhet, övervikt, konstanta tankestormar om hur det KUNDE vara och borde vara. Satt och läste gamla msn-konversationer på min gamla dator och insåg att vissa saker har jag helt glömt bort till förmån av andra grubblerier som inte lett någonstans.

Oj nu kanske det blev svårt att hänga med....såhär var det.

När jag satt och kollade genom min gamla burk så finns det ju en massa gamla bilder och saker som man glömmer bort att man har. Då kom jag på att det borde ju finnas gamla konversationer från tiden man använde burken sist...i detta fallet var det 2007.

När jag läste grejjer kom jag ihåg en massa saker jag inte ens ägnat en tanke åt på flera år. Saker jag hade uppskattat då, saker som gjorde mig lycklig...saker som hade mattats av i mitt minne mm.

Jag insåg att jag hade grävt ner mig lite för hårt senaste åren, innan operationen etc och jag har faktiskt förlorat ganska mycket i livet på det. Inget som inte går att ta igen visserligen men man vet ju aldrig hur mycket tid man har att göra det på...så det är ju avgörande hur man går vidare efter den insikten liksom.

Sen operationen har jag liksom fått en nystart i livet och insett en hel del. Jag har blivit vuxen på ett annat sätt än innan..och ändå har jag aldrig varit mer rebellisk och "omogen" enligt mina föräldrar.

Många människor tjänar på att man är en sorgsen figur för man är ganska förutsägbar och "pålitlig" då. Folk tycker att dom vet var dom har en och allt lunkar på i sin stilla fart. Men nätterna kan bli fruktansvärda....det finns ingen värre känsla än att vilja vara död nästa morgon och hoppas att man blir påkörd för att man tycker livet är så meningslöst.

Det är en massa grejjer kring den här vännens olycklighet just nu och det hjälper nog inte tat han spenderar ohyggligt mycket tid själv mellan 4 väggar iom sitt jobb som tar honom ut på vägar och hotellrum flera dagar i följd.

Men vad jag försökte förklara för honom igår kväll och hoppas att han läser här med i min lilla predikan :P är: klyschigt som det än må låta...så måste man hitta styrkan inom sig först.

Man måste våga hoppa och se att man klarar livet ensam och att man inte behöver någon annan för att förverkliga sin lycka/ tid/ värde etc.

"A" nu talar jag DIREKT till dig mannen :P (hajja)!!

Life is a shit deal sometimes!! Men man måste traggla vidare och man måste kunna ta små stunder varje dag där man njuter av tillvaron och är glad för små saker..det kan tillochmed vara skadeglädje (till en viss gräns)...men att du själv kan flina inombords och vara glad över något utan att känna dig missunnad eller som ett misslyckande.

Jag har HELA mitt liv fram tills antagligen det här året känt mig som ett misslyckande. Äh jag har varit övertygad om att jag är ett misslyckande. Alla människor som ratat mig, tyckt illa om mig, tyckt något öht som inte är positivt, missförstått mig etc har jag jag alltid tagit som profeter som ser hur jag är egentligen.

Men...nånting har hänt....nånting har förändrats. Jag ser tillbaka på min tid med krossat hjärta och inser att det var då...det var synd men nu är det en ny tid. Solen går upp varje dag...även om det regnar...tiden tickar vidare oavsett vad som händer oss.

Smärta är vad vi gör det till...inte vad andra utsätter oss för...nu pratar jag inte om våldtäkter och krig etc för det är helt andra grejjer. Men hur vi hanterar våra nederlag och våran utveckling efter dom nederlagen...det är vårt eget ansvar.

We can be loosers or learners!! Ive been a slowlearaning looser for way too long now...NO MORE!!!

Lösningar ligger inte så långt bort som man tror.

Ta det från någon som trånat efter saker hon inte lyckats få i många år. Jag har slösat så mycket värdefull tid. Jag kunde fan ha följt tv-serier, pratat med vänner, levt, kommit ihåg saker!!!!

Flera år av mitt liv är som en trög dimma för jag har grubblat så hårt under den tiden.

Det är inte värt det.

Lev för dig själv...vill nån dela det med dig så jättebra...vill dom inte så måste man gå vidare och känna att man ändå har ett fullvärdigt liv. Skaffa ett fullvärdigt liv. Somna NÖJD med ditt liv på kvällen. Somna med känslan att om du dör inatt så har du sagt och gjort allt du kunnat och du känner dig tillfreds!

Nu låter jag sådär jävla religiös som jag hatar. Men jag blev frustrerad av hans oförmåga att se mönstret med hur han mår.

Att gå och prata med någon hjälper för man måste lära sig att sätta ord på sina känslor och bearbeta dom för att dom skall antingen försvinna eller utvecklas. Det är ingen skam i att gå till en psykolog eller kurator. Det är bland det bästa man kan ge sig själv.

Jag har gjort det av och till sen jag var 16. INGEN av dom har hjälpt tills jag gick och gjorde KBT där jag fick sluta älta allt separat (för det tar verkligen 600 år och det tycker psykologer är bra för alla gillar inkomster...även psykologer. Dessutom blir man lite väl förtjust i att diskutera sina egna brister ist för att jobba på att ändra dom och sluta må dåligt) och faktiskt analysera mitt eget beteendemönster och det hjälpte mig så otroligt mycket att jag knappt kan fatta det själv.

Det var som att nån gav mig ett kartotek för hjärnan.
Högarna av skit började plötsligt falla på rätt platser och nu har högarna reducerats så till den milda grad att jag faktiskt kan bläddra genom kartoteket och hitta saker som både var jobbiag och roliga och se dom för vad dom var utan att känna panik, sorg eller vara rädd.

Visst kommer det små ras ibland när en hög kanske inte är staplad rätt eller en folder är full :P men då hanterar man det och vet att det ordnar sig. Ingen känsla är evig om man inte låter den vara det. Ansvaret har vi själva!

Jävlar vilket svammel...jag borde bara ha dragit kartotekparalellen direkt...det förklarade allt precis som det känns.

"A"..min gode vän...sök upp någon, privat eller i landstinget...unna dig att må bra. Det är ett JOBB att hitta sig själv....men det är ett jobb väl värt att utföra!!!!!

LYCKA TILL :D