orvar

jag vet inte vad jag skall skriva för överskrift

Jag är lite....upp och ner!

Det är nån jävla cancerepidemi som går just nu. Så många inom min nära omkrets har cancer just nu. Människor som djur. Jaag vet inte riktigt vad jag skall tro. Måste jag gå o vara beredd på att få det själv eller att någon i min allra närmaste familj skall få det?

ÖVERALLT är det!!!

Igår fick jag veta att min älskade kusins pappas cancer nu har avancerat till levermetastaser och då är det längre ingen sak man kan tränga undan i ett hörn och låtsas att det inte kommer ifatt en.

Idag fick jag veta att min extramormor A har fått cancer i magsäcken och det har även i detta fall hunnit metastasera till levern. Vi åkte till sjukhuset och kramades och grät. Jag målade hennes naglar och grät. Typiskt mig!

Hon är lika gammal som mormor och började som städerska hos oss. Vi älskade henne redan som små knattar och brukade skolka från skolan och kuta hem för att få träffa henne när hon kom hem till oss och städade varannan vecka.

Hon och hennes fullständigt underbara man S förlorade sin son i...JUST DET...CANCER (!!!) när han var ganska ung och just hade bildat familj. Hans fru blev knäpp efter det och vägrade låta A och S träffa barnbarnen och sen förgiftade hon deras sinnen mot sina farföräldrar så dom inte har någon som helst kontakt idag.

Jag och bror blev därför barnbarnen dom saknade och dom har kommit på allt från studenter till julaftnar och nyårsaftnar för att inte tala om allt däremellan. Vi avgudar dom. Dom bor i ett underbart hus som Sören rustat så fint och konstant fixar och trixar med (det finns inget han inte kan göra....han är närmare 80..om inte redan 80...och han insisterar på att byta mammas däck varje säsong, hjälpa henne i sommarstugan och gud vet vad). Astrid har gjort trädgården till ett fullständigt prunkande paradis och hon bakar underbara kakor, producerar äppelmos och safter som vi i alla år fått ta underbar del av.

Helt underbara männsikor som aldrig gjort en människa förnär. Jag avgudar dom.

Trognare och vackrare mot varandra får man leta efter.

A är äldre än S och har inte åldrats lika graciöst som han, men han kysser henne ömt på kinden och smeker hennes hand så vackert att man nästan dör när man ser det. Hans vakande blick följer hennes rörelser och han finns alltid till hennes undsättning som en gentleman ur en gammal film.

Hon är inte lika skarp som han. Hon är söt och rar men inte på samma nivå som han. Men han gör sig aldrig löjlig över henne eller suckar. Fullständig respekt!

Det finns ingen annan, han är henne trogen "in sickness and in health". Som han sade idag: vi har fått 60 otroliga år tillsammans.....

Mitt hjärta skriker när jag tänker på att dom snart separeras mellan liv och död.

När mamma och jag lämnade sjukhuset så sprutade tårarna på oss båda. Vi skall ta hand om båda tills deras sista dagar. Dom är oss lika nära som mormor. Vilket privilegium det har varit att ha dom i vårt liv.

Har mera att skriva...men det känns inte som läge just nu...

Är helt slut i huvudet

Peace...jag tänker på att skriva hela tiden...men jag får inte till det....förlåt uppehållen...