Jag har ju skrivit om min lilla fisiga fritid förut förr...den som knappt existerar.
Den försöker jag måna om så mycket som möjligt. Det gäller att balansera den så att man får vila, avslappning OCH hinner göra sånt man MÅSTE som tvätta och städa etc.
Jag är utsedd till lillchef av min far som äger företaget. Han ville expandera så att jag och min bror har varsin del av firman när han pensionerar sig. Tyvärr bestämde han detta MITT i finanskrisen och gick och köpte en stoooor dyyyyyr lokal som han rustade på dyraste sätt till en jättefin salong. Känns fel att säga "tyvärr"...för han har verkligen skapat något mycket fint.
Men planerna var inte så välgenomtänkta för planering är inte min fars starka sida.
Så nu är vi i en mycket slitsam sits med en ekonomi som hänger på en mycket skör tråd.
Jag berättar detta för att ge en bakgrund liksom.
Hursomhelst...nu har all stress blivit för mycket för min far som inte kan stänga av sin konstanta oro och spyr ut den på
omgivningen...denna, är då mest sin fru och mig. Men eftersom jag jobbar på stället som ger honom sömnlösa nätter så blir det mest
mig.
Igår kväll var det som en projektilspya mitt i nyllet på mig...eller rätt i trumhinnan eftersom han ringde och pratade/ halvskrek.
1) Personer som har ångest talar inte i normal ton
2) dom hakar upp sig på SMÅ irrelevanta saker och tror detta vara roten till deras "problem"
3) har ingen tanke på hur deras sätt påverkar sin omgivning
4) vägrar oftast lyssna på råd eller överhuvutaget ord yttrade av andra människor.
Grejen som jag förklarat här förut är att pappor från dom länder min pappa kommer från :P har ett sätt som är knepigt att förklara för svenskar. Allt är liv och död i en diskussion. Gärna död..och heder..och samvete..andras samvete....eller brist på samvete i deras ögon.
Vet inte hur jag skall förklara det. Dom har ett sätt att uttrycka sig som innebär: "tycker du inte som jag så sviker du mig och är inte mitt barn". "Säger du emot mig så är du inte mitt kött och blod" "du sviker den som fött upp dig" "du skall i stortsett vara tyst och göra som jag säger..eller nåt"
Vanligt är att rabbla upp alla olyckor i form av sjukdomar och motgångar som drabbat "fadren" under åren.
Som den svensk jag känner mig som, säger man ju då: -det hjälper inte att rabbla upp alla motgångar du haft...jag VET om dom..jag känner för dig men det hjälper inte situationen NU.
Att man avbrutit en lång dramaharang då betyder i deras ögon att man inte bryr sig...att man är känslokall. Ord som att dom lika gärna kan dö eller det kanske inte skulle spela någon roll om dom dog är inte ovanligt. Gärna med skuldkänslodrypande ilska.
Ett fruktansvärt martyrskap skapas då. Vet inte om detta bara gäller fäder men jag har inte någon erfarenhet av kvinnor från dessa länder då männen är dom högljuddaste när det gäller dessa saker. Kvinnorna lider i tysthet likosm och lämnar utrymme åt männens sätt.
Jag har tänkt mycket och länge på om man verkligen skall skriva sånt här i en blogg/ online dagbok, kan ju verka som att jag hänger ut ngn..men jag har kommit fram till att det kanske hjälper någon att läsa att det finns fler därute i samma sits.
Jag VET att det gör det...dock vet jag inte om dom läser här.
Isåfall kanske jag iallafall åstadkommer att jag får sätta ord på det som händer och att folk i min omgivning förstår vad som ligger bakom att jag är tungsint och orolig. Ofta så frågar folk hur det är och man vill säga hur det är men det är så jävla invecklat med en massa kultur och saker som ovan att man inte ens orkar. "äh jag är bara lite trött..sov fan lite dåligt i natt" blir svaret och man känner sig ensammare än någonsin.
Tänker ofta på familjer som lever ett lugnt liv utan känsloutbrott..vad skönt det måste vara. Dom åker på resor med sina föräldrar, eller bara sitter en hel kväll och fikar och tar det lugnt med lite tända ljus. Inget drama, inget liv o död eller svära på sin morsas grav.
Dom verkar ha det så mysigt. Jag vill dit. jag vill att min pappa skall leva så. Fatta att han kan leva så.
Så mina vänner...ni som inte vuxit upp med mig och redan vet hur det kan vara ;) nu vet ni varför jag är distraherad, trött, tankspridd och lite deppig emellanåt.
Jag vill bara ha lugn och ro.
