En sak till...

Pappan kom förbi och babblade av sig om frugan och annat.
Det mest återkommande i mitt förhållande till min far är att han inte lyssnar på ngt jag har att säga om det inte direkt gynnar honom eller handlar om kineser. Då har jag hans totala uppmärksamhet. Allt annat skiter han i att lyssna på, avbryter och ger förhållningsorder mitt i mina meningar som om jag inte sagt nått alls...sen får han bråttom och måste hem eller till spelhallen eller ngt annat.

Jag vart så arg att jag skrek rakt ut LYSSNA PÅ MIG NÅNGÅNG!!!!!! fast han hade redan gått. Nångång skall jag vråla så när han är här...
Man blir skitledsen av att bli dissad på det sättet och han har alltid varit så. Båda mina föräldrar är så fast mamma har bättrat sig med åren.
Men handlade det inte om världsläget, medicinkunskap eller allmänbildning så var inte mamma särskilt intresserad.
Jag blir alltid så faschinerad när jag ser föräldrar som kan sina ungars kompisars killars namn, vill veta vad tjaffset handlade om i skolan och inte börjar sucka och säger att "sånt där kan ni snacka om på skoltoaletten".

Sen finns det ju gränser....curla sina ungar och lägga sig i förmycket tror jag inte heller på...men att ge en människa som berättar en viktig (för dom) händelse, uppmärksamhet och feedback tycker jag är en artighet man ger någon....särskilt sina barn (och ännu mer särskilt om man använt sitt jävla barn som en psykolog och medlare under hela sitt äktenskap). Det krävs inte mycket liksom!
Då kanske dom slipper ha gnällbloggar på nätet för att hantera sina tankar :P ;)

Jag säger inte "tyck synd om mig"...jag bara reflekterar...bekräftelsebehovet man har kanske inte är så jävla otippat.....liksom....

Puss