Bajskorv

Jag ville lägga upp en liten videosnutt när Harpan blir sövd...den var lite rolig...tills han somnade och såg död ut då var det inte lolit längre och jag fick en klump i halsen :/ Men den var för lång för att emaila och jag hatar itunes så det kommer inte hända.

Satt o pratade med en icke namngiven vän om ångest...
Hon undrade hur jag har det och om hon kan hjälpa.
Here it is: jag har haft det tillochfrån hela livet...det enda jag minns som anledning är att mina föräldrar bråkade rätt mycket och det var "stämningar" hemma ofta. Sen om det är fel kan jag inte svara på...jag kan bara säga att jag inte har ett enda minne av oss i en normal familjesituation tillsammans utan bråk. Inte en. Antagligen för dom andra situationerna tog så mycket energi för mig...även om det var småtjaffs för dom så upfattade jag det som stort eftersom det sitter kvar.

Det gjorde mig nog äldre än jag var.
Mamma berättade att jag hade sagt till henne när jag var 4 att hon kunde gå till ICA om hon ville för jag hade brorsan under kontroll och det var helt lugnt. Det är typiskt mig. Sånt kostar nog sitt pris...
vad kom först...personligheten eller ångesten? Kan man födas med ångest?

Hursomhelst...den blev för mycket ett par ggr i mitt liv..alltid i förhållande till skolan...kanske för att det VAR en liv när man var mellan 7 och 18...vad vet jag.

Minns tydligt hur jag deppade ihop i 5an, i 1an på gymnasiet och 1a året på sjuksköterskelinjen. Sen har det kommit när jag köpte lasern och insåg hur stort det var, när vi öppnade nya salongen och när det tog slut med Jonas....fast det var samtidigt med salongen OCH mormors stroke.

Jag har aldrig haft: "jag kan inte gå ur sängen depp"...utan "jag kan inte äta sova sitta ligga bara gråta gråta gråta och må illa med hjärtklappning-stil". Det är världens värsta känsla. Man tror hela tiden att man håller på att bli galen och ingen kan riktigt förstå, jag kan inte förstå var all sorg kommer ifrån. Det är bara ett svart stort hål som suger och gör ont.

När vi köpte lasern blev det riktigt jobbigt för då kunde jag inte sova på ca 2 veckor och hela kroppen tog stryk och smärtor dök upp som kändes som hjärtinfarkter och mycket annat.

Jag berättar detta för jag vill visa att jag inte bara missbrukar ordet ångest och också för att det alltid alltid hjälper någon annan att höra hur "en annan" kan må som man inte tror "förlorar kontrollen".

Min familj har mycket...känslomässig utpressning för sig och det är något jag varit galet känslig för i alla år. Nu har jag lärt mig hantera det lite bättre men jag faller dit ibland fortfarande. Fortfarande så säger dom iaf bror och mor att det är mig det är fel på som tänder till så snabbt...men jag hävdar bestämt att det krävs fler än bara jag för att en situation skall bli jobbig. Skillanden är väl hur mycket man orkar tolerera innan man reagerar. Speciellt om man redan svalt ganska mycket känslor i flera år.

När jag höll på att gå in i väggen sist bodde mormor fortfarande hos mig och hade bott hos mig sen det tog slut med J 2 år innan och vi hade hemtjänst 5 ggr per dag och det var alltid folk här.
Mellan det ringde pappa och mamma minst 2 ggr per dag var, och mamma kom på besök, ingen ringde av mormors andra barn ringde nånsin. Alla var så tacksamma att jag skötte markjobbet men ingen ringde o peppade. Jobbet var hemskt med pappa och bror och alla var missnöjda och jag försökte göra alla läger nöjda utan att lyckas.

Jag fick remiss till fettoenheten för operationen av magsäcken och skulle förklara min livssituation för läkaren och....hon satt o gapade och jag grät och grät och grät...
Som en del av förarbetet för operationen får man gå på KBT. Jag fick en asbra psykolog som inte var våldsamt fokuserad på just problemen som sådana men knepen han lärde mig kunde jag applicera på mitt dagliga liv och ta stora beslut och utveckla mig. Ångesten minskade.

Jag kunde ta beslutet att be mormor flytta ut till sin lägenhet ( under sjukt mycket gråtande och skuldkänslor...men se hur bra det är idag...en liten solskenshistoria :P) jag tog beslutet att göra gastric bypass PRIVAT så jag skulel slippa vänta och framförallt gå upp mer i vikt och jag har tuffat på mig med jobbet och pappa.

Psykologen som tyckte situationen jag levde under var ohållbar remitterade mig vidare till stress och miljö-enheten som gjorde en stressutredning på mig.

Svaret verkade vara att jag är benägen att duka under när jag har för tung belastning för länge. Och tydligen är det som ett mönster...det gör mig orolig för framtiden..speciellt att skaffa barn.

Nu skall jag påpeka att detta är inte när jag kämpar och mår bra...utan när jag kämpar mot omöjliga odds...
BitterTwitter vs skiljsmässan av mor och far i 5an i kombination med ökat ansvar i skolan....
bittertwitter vs enoooormt utdragna bråk med pappa om vistelsen på irland och valet att plugga till sjuksköterska (det är inte ett hedervärt yrke bland äldre mellanösternmänniskor...sjuksköterskor är horor fick jag veta...dock har detta ändrats i nutid)...
bittertwitter vs naturvetenskapliga linjen (inte för mig alls men jag hade pressen från far att bli läkare)
bittertwitter vs stor dyr lasermakin och stora satsningar och stressande fader...
bittertwitter vs ny enorm salong och konstant missnöjd och hopplös fader.......
som sagt...tillsynes hopplösa situationer som jag inte kan ge upp för jag ser inget alternativ.
Då springer jag över kanten som en liten fet lemmel som hetsas till galenskap.

Stressenheten erbjöd mig gruppterapi som "lösning". Här uppstod 2 problem...eller 3 egentligen.
Gruppen jag hamnade i var fyll av psykfall*.
Terapeuten var inte alls lika bra som min psykolog på fettoenheten.
Det var dålig upprepning av vad jag redan just hade lärt mig på fetto KBT'n.
Så jag hoppade av och började knapra antidepp...igen :/ för att inte braka ihop eftersom skutan som är vårt företag tuffade vidare i hög fart och man ser så dåligt när man lasrar om man står o bölar :P

* måste gå igenom psykfallen här ba. En snubbe var liten och rund med skägg och man såg att han hade varit en chef en gång i tiden men nu hade han psykeksem i ansiktet och var således rödflammig och fjällig, han pratade forserat och ville hela tiden visa hur mycket problem han hade och hur många år han hade befunnit sig i maskineriet psykvården som om det var en merit. Orden brände ut mig och gick in i väggen och sjukskrivning var vackra ord för honom och antalet KBT-kurser han hade gått på och eeeerafrenheten han hade som inte vi andra kunde ha var ooooändlig. Han såg ut som en nervös gnagare med svarta råttögon som fladdrade runt och sökte bekräftelse.

Jag blev mest rädd att jag skulle få nån sjukdom av att sitat bredvis honom för han kliade sig frenetiskt hela tiden och var alltid torr i munnen. Jag såg honom mer som ett skräckexempel på hur det kunde gå om jag inte tog mig i kragen :P

Sen hade vi kanske 4 eller 5 undersköterske typer..ni vet vilka jag menar....röd/brun/lilafärgade korta hår, hårda drag med lite mascara på sina korta fransar, "ärtiga" glasögon, rökröst, örhängen från nått jävla tupperwareparty och stickade tröjjor med uppkavlade ärmar för som är så avmagrade att dom dör av köld annars, alternativt stoppade korvar, går säker runt i birkenstock med strumpor i hemma och sitter hopkrupna på en köksstol med knäna under hakan och röker under fläkten i köket. OCH såklart med sina handledsskydd för arbetsskador. Bittert bittert bittert.

Sen hade vi nån gammal yuppiemäklare som hade flippat ur totalt och fått hjärtproblem...psykiska hjärtproblem...hursomhelst var fokusen på sjukskrivning och "stackars oss" och jag började flabba fler än en gång när jag hörde deras argument när vi skulle sitta i grupper med uppgifter.
Så jag gav upp...det var inte min grej :P

Alla dessa gånger jag har dukat under för pressen så har jag fått börja med antidepp och varje gång känns det som ett sånt jävla nederlag.

Jag har utvecklats enormt mycket sen min KBT inför min operation och jag skulle nog tro att operationen gjort mycket också...visst jag förlorar fortfarande kontrollen ibland men inte lika hårt och definitivt inte lika länge.

Jag vet inte om jag kommer må så igen...man kan ju bara hoppas att jag inte gör det.

Dock finns det vissa saker jag har svårt att släppa tankemässigt och tankarnakan få ner mig emellanåt. Oavslutade saker. varesig det är bråk med kompisar eller förhållanden. Det är något slags fel jag har...jag drömmer om det, jag grubblar, jag funderar, det ligger kvar....

Detta är nog kanske det vidrigt ärligaste inlägg jag någonsin skrivit...
Men min lilla vän frågade hur jag har det och jag ville förklara bakgrunden. Min ångest, har jag kommit fram till...är inte så lätt att diskutera med folk...för svaren kan dom inte ge...det är JAG som måste ta mig ur situationen jag befinner mig i just då och det kan bara jag göra...så med tiden har jag nästan slutat prata om det annat än här i bloggen...och inte alls alla gånger skriver jag om det här heller. Det har blivit som en del av min vardag...något jag inte vill plåga andra med...som ingen kan hjälpa mig med. Knäppt va...

Om det var "bara" spindelfobi eller nåt annat skulel man ju kunna mecka bort det lite lättare. Men det är nog så att sålänge jag är så nära min familj så kommer ångesten som ett brev på posten.
men förhoppn ingsvis kan jag ta fler och fler beslut ist för pappa ang jobbet och det borde såsmåningom styra upp båten på rätt köl eller vad man säger.

Han har ingen aning om vilken otrolig stress han utsätter sina nära o kära för. Ingen insikt alls. Han tror att han tar smällen ensam (för dom MISSTAG han faktiskt gör..även om han aldrig skulle kalla dom misstag själv), han är suffering jesus, ingen annan kan förstå.

DET ger mig ångest...(det börjar som frustration men när jag inte får yttra den så accumuleras den till ångest...och jag har ca 30 år av denna frustration uppbyggd i kroppen). Tjohoooooooo...denhär sista meningen kunde sparat er hela inlägget...den förklarde allt i en mening....

Är ni glada att jag inte satte en liten notis i början av inlägget och sade att ni kunde skippa allt psykbabbel och skrolla ner till sista raderna? ;)

You know you looooove me....you think I'm seeeexy, you wanna maaaaaaaaaaaaaaarry me ;)
(nej jag har inte förlorat förståndet det är ett citat ur en film med Sandra Bullock :P)

Puss och glöm inte ta era tabletter...annars blir ni som jag :P