Min hjärna är som havregrynsgröt.....

jag har battlat Skatteverkets inlämningssytem för KU10...dvs underlagen för allas inkomstredovisning i 2 dagar nu. Det ville inte spara på min dator...och efter 2 dygn kom jag på att jag måste unte spara på c: som den ville...utan körde på d: och vòila...det funkade...så nu är allas uppgifter inlämnade och jag kan allas addresser och personnummer för resten av mitt liv ;)

Gick o la mig vid 24 igår för jag hade Bullittburgare långt UPP i halsen eftersom middagen vart så sent. Men hela natten vände jag och vred mig och såg stora hamburgare som jagade mig :P så när klockan ringde 05.30 och Harry suckade trött var jag helt väck.

Inget en dusch inte kunde fixa iof...man blir faktiskt en ny människa efter en skön dusch. Skönast är på sommaren då man kan duscha kallt utan att riskera livet :P eller svalt kan vi säga :P

For och skramlade ihop kurdgerillan (dvs pappa och hans polare...dom har iof varit peshmerga i sina yngre år...nu glassar dom runt på möten med högsta politikerna i Kurdistan som dom hängde med när dom var yngre...ganska malliga över detta är dom också ;))

Färden mot Dalarna började...det snöade och var mörkblått ute. Men det gick bra. Vi åkte direkt till skogskapellet där alla vänner och familj hade samlats. Pappa meddelade att jag minsann skulle stanna kvar o visa respekt.
Mannen som dog var min pappas kompis från Irak när dom var 16 år och dom hade tillsammans kämpat för kurderna i alla år och jobbade för samma parti när det begav sig.

Han var lika gammal som min pappa opch var gift med en kvinna från forna Yugoslavien...så det var en borgerlig begravning som tur var. Alla vänner och familj var väldigt moderna människor som präglades av kultur och inte religion...skönt! Kändes lite udda att vara där då jag inte träffat honom sedan barnsben men han såg grymt bekannt ut på alla bilder.

När vi kommer in med våra små rosor i hand så ser hans änka pappa och kastar sig runt halsen på honom och gråter varpå pappa lägger av ett illtjut ääjrääbstajl och ställer sig med ansiktet mot väggen och en arm ovanför huvudet mot väggen. Han riktigt hulkar och gör en litet sorgframträdande (sånt som jag hoppats slippa för jag vet inte var jag skall ta vägen när jag hör sånt). Det kändes lite pinsamt tyckte jag eftersom han liksom föste undan henne och störtbölade själv...det är ju hon som förlorat någon...visst hade pappa det med men inte på långa vägar samma förlust.

Detta är however ganska typiskt för pappas land och kringliggande länder. Man skall gråta högt och ljudligt och gärna teatraliskt. Eller för oss är det teatraliskt...för dom är det så man visar sorg. Svensken i mig nästan plågas dock av deras sätt då det är så långt från de sätt vi blivit lärda och visade.

Jag minns när farmor dog 1987...jag trodde på allvar att min pappa skrattade hysteriskt när han fick beskedet. Men det var ett så onaturligt "skratt"...lät nästan som Pingvinen i Batman...så jag hajjade ganska snabbt att det inte var något kul som hade hänt. Jag får kårar än i dag när jag tänker på det. Hade aldrig träffat farmor så jag var inte så påverkad av just DET men pappas reaktion var läskig för mig då jag var 8 år och inte fattade vad som skedde riktigt. Han hann aldrig träffa henne efter det att han flydde från Irak..innan hon dog.

Hursom helst...begravningen var fin och pappas små känslovisningar begränsade sig till två tillfällen så det var ganska okej. Man kunde inte sitat oberörd och se på när en hustru mist sin man och två döttrar mist sin far. Hela kapellet grät nog när dom tog avsked. Fast jag inte kom i håg tjejerna eller mamman så kände jag en sån otrolig ömhet för dom och önskade att jag kunde fixa tillbaka honom direkt...bara dom slutade gråta.

Man tänker ju på sin egen familj och undrar hur man skall orka igenom en sån cermoni när dagen kommer. Hoppas det dröjer mycket länge.

Vi fick fin mat från båda kulturerna i familjen och det var jättefint och gott. Hustrun satt bredvid och pratade minnen med pappa. Hon var jättego!

Sen åkte vi hemmåt igen och det gick bra fast sikten sög stenhårt emellanåt då det var en vägg av snö framför oss. Att pappa mässade på kurdiska med sin kompis hjälpte ju inte mig direkt. Fy faan vad det är jobbigt att lyssna på kurdiska/arabiska män. Dom SKRIKER när dom pratar och pratar ganska hårt och aggressivt även om det inte är något sådant dom egentligen säger. Och allt skall upprepas...tills öronen blöder på en. Gärna räknas upp på fingrarna också....zzzzz

Min pappa abryter så jävla mycket. Hans kompis lät som en rappare när han försökte inflika sin åsikt: "wa..w.wawa..wa...w..w..w.www"...

Jag trivt bäst med min familj när det är tyst :P Det var så mysigt att sitta bredvid pappa i kapellet och bara hålla armkrok och känna hans stora varma trygga kroppshydda bredvid mig. Inget prat...bara lyssna på vad som sades. Då hade jag mitt lilla moment med pappa. Bilresan var ganska...babblig (svårt att be sin pappa...som dessutom respekteras något löjligt mycket av kompisen) att vara tyst lite :P

Familj i bilen är aldrig bra. Det skall va hårdrock..och Harry kanske..inget annat ;) men lillfisen gillar inte hårdrock...han somnar endast till George michael "for the heart" hehe...fjolla.

Pappas polare låter aldrig kvinnor köra honom någonstans..inte för han är muslim eller så utan han tycker att han kan bätter själv...men han sade att jag får köra honom när jag vill och jag var den första kvinnan vars körning han gillade (förutom bristen på avstånd emellanåt :P) men den lilla parentesen vet jag redan om. Jag skyller på Irland...där kör alla in arse. Det konstiga är att jag blri fly förbannad när någon kör så på mig. Men jag vill ligga först..alltid! Så jag är konstant på väg att köra om...det är därför ju :)

Nu har jag skrivit låååångt!

Kram