Fräs

Det känns så grymt fel att klaga på en liten räka som mormor. Men nu har jag bestämt mig. Jo jag vet att det låter bekannt. Men såfort dom har återinstallerat hennes telefon igen så skall hon flytta hem igen till sin lght.

Jag tyckte inte att det var en bra idé i början men nu måste det bli så. Jag går runt som ett fräsande åskmoln här hemma. Hon gör inget särskilt...bara är ett litet dement fluff.

Frågar jag om någon har ringt så säger hon nej men det har dom. Inget går fram längre liksom men hon kämpar för att verka normal och babblar på om saker som ibland blir rätt men ofta blir fel.

Jag har tappat förmågan att gulla totalt. Jag är känsloapatisk. ibland får jag ågren och måste tvinga mig att skärpa mig. Men hon är också så eller överempatisk och det blir jag tokig på med.

Härromdagen var jag på explosivt humör och ville bara va ifred på soffan (efter kunden från helvetet och restaurangbeslket som inte hände) och hon ville ömka och klema med mig när dom kom hem. Jag stötte undan hennes händer när hon försökte för 3e gången (jag bet ihop 1a och 2a gången) och sade att jag inte pallar och jag vill va ifred. Hon blev helt paff. men hon fattar inte gränser längre hon tjatar om samma sak längre än man behöver. Jag har passerat gränsen då jag kan le och inte låtsas om det. Då skall man inte bo ihop...då sårar man bara varandra och jag vill aldrig såra henne. Aldrig!
Ja..helt rätt...skuldkänslor..än i dag, ni känner mig så väl. Hon får flytta hem till sig och vi gör det bästa av situationen. sen får vi ställa oss i kö för ett hem.

Jag vill inte bli apatisk känslomässigt mot den människan jag älskar mest. Men man blir så arg och trött på att se hur hon sakta förfaller utan att fatta det själv. Det är nog bra att hon inte hajjar men hon kan bli så otrevlig och snål av det. Raka motsatsen av vad hon varit förr och det passar henne inte.

nu tjatar JAG...

En överförfriskad (på heltid) kille på Baren Baren blev betuttad i mig när jag gick förbi idag. Han var ganska ung och inget fel utseendemässigt, tom ganska snygg. Han sprang upp från sitt bord och sprang efter mig och bad om en kyss.
Jag förklarade (framför alla pappas polare :P som stog utanför sina restauranger i närheten och fiskade efter kunder) att jag inte kunde kyssa främmande karlar mitt på dagen på gatan :P (med glimten i ögat så klart). Han följde mig till dörren, klappade mig på håret och sade att jag var jättevacker och var verkligen ömsint och sa hejdå.

Det var sålänge sen jag hade mänsklig kontakt att jag nästan började böla och sprang tillbaka och kastade mig om halsen på honom. Alltså...jag gjorde det inte men nästan. Sen dess har jag gått runt som ett cp halvt tänd och halv asensam med gråten i halsen.

Man kan leva som ett nunnecp om man inte blir påmind om vad man missar...men minsta lilal beröring av någon som är attraktiv väcker fan eldar i kroppen och hjärnan. ELDAR!!

Så nu brinner undre delen av kroppen och halva den övre med. Den andra halvan säger: "skärp dig ditt kåta våp! Det leder ingen vart ALLS utom till sorg!"

Tur att man inte är cp :S

Lyssnar på musik, en lista som en kompis gjorde...asbra. Donkeyboy sjunger "sometimes". Bra låt..passande.

Sometimes, I need somebody who can make me feel alright,
and shades me from the streetlights
I'm breaking up, I need someone who needs somebody now