I samma andetag...

...som jag säger att jag kan hata att jobba med pappa så måste jag säga att jag tycker det är okej också. Situationen igår löste sig några minuter senare och inbetalningen till Skatteverket är gjord som den skulle vara. Allat kommer gå ihop helt okej. Vi jobbar bäst under press i vår familj...jag borde haft tillräckligt med tillförlit och erfarenhet att det skulle ordna sig, vid det här laget. Men det är ändå inte schysst att ringa o slänga över stressen på mig mitt i natta :P

Jag satt i mitt kök igår eftermiddag och fasade för att jobba igen....den vanliga semesterångesten söndagen före första dagen tillbaka. Men det har kännts skitskönt att vara tillbaka och jag måste nästan säga att det är skönare att ha ngt att göra än att sitta hemma o dega. Jag tänker förmycket när jag är hemma långa perioder (långa perioder är mer allt över 3 dagar i sträck) :P...om jag inte har ngt att syssla med alltså.

Mormor bor fortfarande i sin gamla lägenhet med moster o hennes man. SKITSKÖNT! Dom började prata om att hon kanske skulle bo där igen men jag tycker det är knepigare. Då måste man hälsa på och åka o kolla varenda gång hon inte svarar i telefonen etc. :P (ja det är nästan REN lathet som gör att jag har haft henne hos mig :P). Jag hoppas fortfarande på att hon skall få en liten 1:a i mitt hus. Snacka om idealiskt det vore!

Annars har jag nog inget särskilt att berätta.

Sista dagarna på Irland rasade i rask takt. Hade nog velat ha fler dagar där. Mysko..förr åkte jag 9 dagar och 2 veckor och det var för MÅNGA dagar men nu åkte jag i 8 dagar och det räckte knappt. Crazy!

Lisa blev lite putt på mig sista dagen för jag ville byta middag mot en kopp te...dvs hon planerade middag för mig och jag kände mig pressad för jag vet att hon jobbar hela dagen och skall hem kl 18 och börja laga mat och när den kvinnan lagar mat så går man inte hem man RULLAR. Jag behövde packa, vara social med flera, tacka Deb och hennes familj för att jag fick bo där etc.

Men då blev allt fel och hon blev jätteledsen och ville inte träffa mig alls. Hon tyckte dessutom att jag hade spenderat all min tid med Debbie och var ledsen att jag hade skrivit en massa roliga saker om vad vi hade gjort på FB.

Jag är smidig som ett kylskåp. Jag ville ju träffa henne men jag menade bara att jag behövde ingen pompa o ståt...en soft kopp te hade räckt.

Till saken hör: 1) vi är inte 12...Lisa är 33 och jag är 31. 2) hon jobbar heltid och har en kille samt egen kåk..jag kommer inte storma hennes hus och förutsätta att hon har tid att hänga med mig 24/7.
Både lisa och Debbie sade att den andra var hjärtligt välkommen hem till dom (eller hur man skall uttycka det) men ingen av dom ville hänga med till den andres hus när jag skulle dit.

Så var det hela tiden. Inte bara med dom två.
Vad skall jag göra då..flänga hem till alla och äta en redig irish dinner 4 ggr per dag bara för att folk inte vill sammarbeta?
Det var bättre när jag var med Jonas där för då respekterade folk en som ett par och beslut togs på ett helt annat sätt om hur man skulle ses etc. Men är man en liten trasig singel så kan man åka runt som en trasdocka :P så känns det ibland.

Jag fick be om ursäkt iaf och sen blev hon lite gladare men vi sågs inget mer denhär resan.
Jag träffade Aimee sista dagen. Det var KÄNSLOMÄSSIGT. Hon har blivit så stor och vuxen.
För er som inte vet vem hon är, så bodde jag med henne o hennes mamma på Irland i ca 5 år som inneboende. Fast under tiden så blev jag som en syster till dom båda/ mamma till Aimee som bara var 9 när jag flyttade in.

Hennes pappa är ett praktarsel som aldrig brytt sig om henne så när jag kom och föll helt pladask för hennes charm fick jag bli hennes andra (lite stabilare :P) förälder. Hennes mamma är...lite vek och kanske inte det bästa materialet för en mor...men Aimee har blommat upp till en helt otrolig ung kvinna!

Hon har blivit vald till prefekt i skolan (vilket är någonslags utvald person som är en länk mellan elever och lärare och diverse annat...ansvarsfullt uppdrag iaf :D jag är stoltare än någon mor någonsin kan vara :D) Sen har hon blivit riktigt duktig på smink (gissa vem som lärde henns och överöste henne med svindyra produkter (ist för att slänga sånt jag inte ville ha..jag har ju en tendens att köpa en del...hrm..produkter)och har ett jobb som sminkförsäljare för Urban Decay i en av Dublins snobbigaste affärer. Hon har fått flera förfrågningar att sminka för bröllop etc. Mååånga och lååånga har de stunder vi spenderade framför speglarna i mitt rum varit...vi kunde sminka oss i timmar och diskutera metoder och färger...hon var ju bara en liten knatte då. Kanske 11 :) tänk att det hade sån inverkan :D

Den här ungen brukade följa mig överallt och visste alla mina hemligheter och HÖLL dem för sig själv också. Jag fick naturligtvis veta hennes hemlisar med och dom flesta problem hon hade kunde vi lösa utan att hennes morsa fick några sammanbrott! Hon var mitt största fan och jag var hennes största fan.
Lisa var konstant avundsjuk på henne..hahaha avis på en 12-åring.

DÄRFÖR blev det ganska känslomässigt när jag såg hur bra hon klarar sig själv nu. Hennes mamma har brakat ihop (igen) och lilltjejen (som snart är 18) tar stort ansvar hemma och står tydligen för alla inköp etc. Hon har tom skaffat sin egen bil..med pengar hon tjänat ihop själv. Hon har gjort en massa andra vuxna saker :P som inte jag var där för att höra skvallret om senare och det kändes lite som jag hade tappat kontakten med henne. Som att jag inte behövdes längre. Hon har blivit alldelles stor utan mig.

Jag vet hur knäppt det låter (!) men jag ÄLSKAR henne som om hon var min egen dotter. Jag frågade hennes mamma en gång om jag fick skriva mig som hennes andra förälder eftersom hennes äckliga pappa aldrig skrev på pappret när hon föddes.

Min lilla tjej med dom rosiga kinderna, knallblåa ögonen kantade av kolsvarta ögonfransar och fränknarna på näsan och bäst av allt lilla körsbärsmunnen!! Jag blir så stolt att jag spricker! Det var det som drabbade mig då jag träffade henne...stolthet blandat med besvikelse att jag inte finns där för henne som jag brukade förr. Jag var alltid den hon tydde sig till först. Jag brukade kalla henne "kid" hehe och en jäkla massa andra saker beroede på vad hon gjorde :P

Nu skall hon genomgå en stor operation för att räta ut sin ryggrad. Den är sned och har blivit värre under uppväxten. Vid en snabb anblick ser man inget alls men tittar man noga så är skulderbladet lite mysko.

Jag hoppas kunna åka till henne och hjälpa henne efter operationen. Hoppas det funkar med ledigheten. Vi får se.

Nu har jag babblat alldelles för mycket. Zeynep klagar på att mina inlägg är för långa :P

Puss på ryggraderna :P