fredag 23 april 2010

Stegen fortsätter i rätt riktning!

Nu blir det personligt värre.

Idag var jag på överviktsenheten. Jag har själv bett om att få bli remitterad dit för att jag väger för mycket och jag har ett sjuhelvetes arv mest från pappas sida men nu har det visat sig på mammas sida med. Både diabetes och hjärt och kärlproblem.

Jag har problem med ätandet....fyfaan vad det är jobbigt att erkänna. Men jag har aldrig fått en "diagnos" på det. Man har bara gått och skämts för att man har dålig karaktär och för att man känner sig misslyckad som människa. För det gör man.

Jag var där förut och pratade med en underbar läkare om allt och deras roll är ju att avgöra om man skall operera sig eller inte.

Min bror har legat på och tjajat att operation är det enda som är lösningen för mig och jag kommer få ett liv och jag kommer få en kille och må bra etc.

Nu tycker jag iof att det är mer än bara operation eller inte operation, och det märkte den här läkaren så hon skickade mig till psykologen för att han skulle göra en bedömning.

Tror ni inte att han var jätteung och snygg därtill. Jag vände nästan i väntrummet! Jag hade legat hemmai sängen och funderat på om jag inte skulle hoppa över psykologdelen...vad kunde han göra liksom? Så tänkte jag. Så fel jag hade haft då.

Han sade att han skulle bedömma om jag hade ätstörningar och sedan skulle vi ta det därifrån. Så när frågorna började med "har du mått illa och velat kräkas i samband med mat, vill du skada dig själv, har du tagit droger, har du bla bla" så tänkte jag att han kommer ju säga att jag inte har något problem dom kan hjälpa till med. Jag är inte bulimiker och jag är inte anorektiker (DET var ju ingen överraskning direkt:P) men det finns tydligen ett till beteende som han kallade nånting i stil med ofrivilligt ätande...jag kan ha fel men nånting sånt.

Hursomhelst så blev han ganska paff över mina stressnivåer och min livsstil. Jag var brutalt ärlig med allt och det var jobbigt att sitta inför en ganska jämnårig kille och berätta att man inte suttit ner och ätit mat på över ett år. Jag brukade himla med ögonen åt min landlady som aldrig satt ner utan bara stog och åt och tuggade på vägen till bilen...men det är inte kul...det är läskigt.

Jag har vetat att jag stressar men när jag fick svara på formulär och verkligen såg siffror på att jag konstant känner mig jagad, stressad, otillräcklig, skäms, har skuldkänslor bla bla bla så kom jag fram till att det var ett ganska patetiskt liv jag lever.

Jag lever nog såhär för att slippa känna efter..slippa tänka...bara rusa på..hinner inte stanna tyvärr...börja ät ni jag kommer efteråt...vi ses sen...alltid på språng..smiter undan.

Jao...nu tröttnade jag på att prata om mig själv :P men hur som helst så konstaterade han att jag har en ätstörning (Inte bara snygg utan en riktig sherlock holmes också :P) och att jag skall få börja med KBT för detta.
Oooooch han skall förslå mig som "objekt" till stressmottagningen eftersom jag kommer gå sönder i framtiden om jag inte varvar ner. Oftast har dom hand om sånna som redan har gått sönder men han skulel kolla om dom kunde vara intresserade av att hjälpa någon innan det barkade iväg on the highway to hell.

Nu är jag på rätt spår. Det kan bara bli bättre. Jag kände mig så förstådd och lättad att jag började gråta RAKT FRAMFÖR HONOM. Suck! Han brast ut i ett "var det något jag sade??!" och såg riktigt orolig ut men jag försäkrade att det var tårar av lättnad...att någon tar över min börda och hjälper mig ta i tu med den och inte bara avfärdar mig som en fetlagd flicka som inte vill försöka.
Sedan bölade jag lite till.
Och lite till.
Och sen råkade jag peta till en hurts under hans skrivbord med min sko så den gled av och hela skrivbordet rasade och hans stol kollapsade...
Som i en film :P jag ville dö ;) men han var snäll och psykologisk lugn :P (han kanske har en vodoodocka i sitt skåp som han kan avreagera sig på när han har haft jobba patienter :P)

Hur som helst så sade han att jag kommer få den här hjälpen även om jag väljer att inte operera mig och jag vill inte operera. Jag klarar detta själv. Jag har aldrig kommit såhär långt förut...jag är bestämd att klara detta. Och nu får jag till och med hjälp...av legitimerade fettbekämpare FUCK YEAH!! ;)

Puss på fläskvecket

5 kommentarer:

Barbabitch sa...

Jag har sagt det förut och jag säger det igen....
DU ÄR BÄST!!!!!!
Du grejjar verkligen detta. ÄVEN om det hade varit kul om du ringt o berättat detta för mig.........
pöss

BitterTwitter sa...

Ullan bullan :) vem hade tid :O jag hade 190 saker igår och det var först kl 23 som jag lade upp inlägget. Jag började skriva det på eftermiddagen men bara första raderna...sen hann jag inte mer <3 fölåter du miiiig? :)

Karin sa...

Åhhh, vad skööönt!!! Jag är så glad för din skull!!! Säg till om du behöver hjälp med något! massa kramar

Anonym sa...

Du är såååååå grym!

Blip sa...

Du är brutalt uppriktig, härligt att läsa. Jag har själv gått ner 6 kg på 4 månader. Det är slitigt att ändra livsstil även om man inte har något arv att brottas med.

 
Web Analytics