Jag började skriva imorse men sen dog det av :P så jag raderar det och börjar om. Jag var på relativt bra humör imorse faktiskt. Men pappas kletiga ångest har smittat av sig nu.
Han är verkligen som Stefano DiMera....satt o kollade på VBÅ härromdagen och Stefano insåg att han höll på att förlora hela sitt imperium och vem skyllde (?antal L?) han på och vilka fick lida? Alla som redan jobbar med kniven mot strupen såklart. Dom använder tilloch med samma uttryck :O
Är det nånslags generationsgrej? Asså den som skrivit manuset har ju baserat Stefanos personlighet på någon :O och min pappa känner inga amerikanska såpaförfattare vad jag vet :P Alltså måste det finnas fler chefer/män som beteer sig på detta patriarkaliska, domderande, respektlösa, egotrippade sättet?
Pappas trognaste arbetare och även flinkaste när det gäller tid (och för honom pengar) har sjukskrivits och han tar det som en personlig KRIS! Han har alltid varit så att han ligger som en blöt filt av skuldkänslor över personalen när dom är sjuka...det är så fel och jag skäms så att han gör så. Jag vet att man inte skall skämmas å andras vägnar men när ens förälder får andra att må dåligt så är man inte stolt över dom.
Det finns folk som missbrukar sjukskrivandet och utnyttjar vab...men den här tjejen är inte en av dessa och behöver således inte känna hans skuldpiska vina.
Äh jag orkar inte tänka på honom.
Jag säger bara...hade han sparat förr (och då menar jag för 3 månader sen...för det är ingen idé att tänka på alla andra ÅR han slösat) så hade det inte varit en sån kris nu när hon inte kan jobba vid löning.
Som sagt...jag orkar inte...jag försöker hjälpa dom anställda så mycket jag kan bakom kulisserna. Men han hatar att dom kommer till mig och har "förbjudit" dom att komma rantandes till mig för han vill inte tat jag skall ta deras parti mot honom. Men jag hjälper dom som förtjänar det och dom har även vett att komma till mig när det behövs.
Kul att man skall behöva leka Star Wars med sin egen pappa. I feel ya Luke :P
Han låter tom som Darth när han är arg :P
Äh!!!!!!!
Igår vvar det inte lika kul som i lördags. Jag gick och la mig halv 4 på natten på lördagen och vaknade vid 11.30 och gick upp 13 varpå jag var helt död och sen var jag uppe till 14.30 då jag slumrade till 16.
Kl 18 hade mamma bjudit mig till konserthuset på nåt hon hade biljetter till. Hon sade att det var pianojazz med en cool gubbe från Sydafrika som lirat med en massa jazzlegender och var helt otrolig tydligen.
Weeeeell....visst han var cool...men...såndär jazz...jag vet inte om det är rätt att kalla det fusionjazz...det är inte LÄTT jazz...det är lite för truddeluttigt för min smak va. Jag tror det är kul om man är den som spelar det...men när man sitter och lyssnar och snubben tänker att han är lite BB-King fast på piano och sitter och grimaserar fram solot som jag ser ut när jag är förstoppad och reflexerna tagit över så att man inte kan stoppa framfarten på Mr Brownstone och man vet att det kommer göra ont....då gör jag sånna miner.
Jag förstår inte varför man sitter och plinkar toner som inte riktigt blir en harmonisk låt och får ansiktsspasmer...visst om du spelar "the entertainer" i kanon med dig själv så att du måste använda tårna också...då känns det som mankan sitta med underkäken frikopplad och idisla tungan...men...på riktigt...han körde några rader som lät okej...sen lät det som han hittade en ny låt och började lira den och innan den var slut så var det som ett annat tempo...det är lite ADHD över det hela.
Som en konversation med min lillebror...han ställer en fråga men innan man hinner leverera svaret har han redan svarat själv och ställt 14 andra samtidigt som han berättat 4 förstasidenyheter från aftonbladet.se och senaste wikipediarönen.
Jag orkar inte med sånt.
Det fanns partier som han spelade fint...då satt jag med stängda ögon och njöt. Jag softade i över 1 timme och 20 minuter sen tyckte jag att det var liiiiite träigt att sitta och lyssna på hans "jag-låter-som-jag-spelar-skalor-ur-piano-läroboken-fast-med-lite-freestyle-inslag".
Plötsligt upphörde musiken och jag blev jätteglad :Pp alla började applådera och jag tittade på mamma som artikulerade genom applåddånet att det kanske var paus nu.
Jag hade redan färdiga planer på att ta min jacka och dra om det var paus. Men gubben måste ha läst mina flykttankar och satte sig vid pianot och påbörjade nästa del som varade i 40 minuter. Tillslut var jag som en 4-åring i mitt säte...jag hade suttit nerhasad så jag knappt syntes, jag låg med huvudet mot mammas axel, jag satt med benen i skräddarställning, jag satt frammåtlutad mot sätena framför, jag...LED :P
När han avslutade andra gången (2 timmar från det han började) så började applåderna igen och han stog och bugade och bockade och jag skrek YESSSSSSSSSSS lite för högt varpå mamma armbågade mig i revbenen och skämdes över mig :P men vaddåååå...jag frös och hade myror i huvudet, benen, armarna...överallt.
2 timmars pianospel varav 1% man kunde urskilja musikaliska toner och kanske 2 promille som man kände igen...utan ett ord annat än lite ljud härochdär som lät som en kvinnlig tennisspelare i Wimbeldon...som måste antytt att han ansträngde sig ytterst mycket för att just komma åt just DEN tangenten (det är ingen jäkla G-punkt liksom?!):P
Jag försökte hindra mamma och alla andra från att uppmuntra honom att göra ett extranummer och återigen skämde jag ut mamma när jag råkade vråla "NEEEJ" när han gick tillbaka mot pianot...det visade sig att han bara skulle hämta sin lilla väska han hade glömt och jag suckade lättat och den här gången flinade mamma...så hon var väl slutjazzad hon mä :P
Efter det gick vi till Spessito 2 och drog en förrätt och en öl. Jag svindumpade och mådde sådär :P vet inte om det var ölen eller peston men antagligen peston. Fifan vad obehagligt det var.
Det satt en ohälsosamt snygg kille (dock hade hela 90-talet hoppat upp och slagit honom i huvudet, stilmässigt. Jag säger Brandon i 90210 blandat med Thailands-souvenirer) vid bordet bredvid som tydligen var på dejt med en brud som såg ut att vara hans slitna storasyster (tänk sjukskriven från posten för överansträngt pekfinger och nu utövar reiki och heeeealing hemma och har en massa kristaller hängandes överallt för änglakommunikation och tribaltatueringar på kroppen och äter fyrhundraåttio receptfria preparat från LIFE och undrar varför hon inte har några pengar kvar i slutet på månaden).
Det var en sån där plågsamt tråkig konversation att lyssna på. Han pratade mest, om sig själv, om sitt ex, om sina ungar, sina semestrar, sitt jobb, sin farsa....hon satt mest och sade..mmm..aaa..jooo...absoluuut och såg allmänt trött på livet ut.
Det är därför jag inte pallar gå på dejter...jag orkar inte hålla på med det där "skall jag låtsas gå på toa ta jackan på vägen och springa iväg" för det är så jäkla awkward när man är på "officiell" dejt.
På andra sidan bordet satt ett annat par på dejt som pladdrade nervöst...tillslut fick killen det där uttrycket i ansiktet som jag pratat om förr...som nästan alla gör likadant...huvudet på sné, handen under hakan på tjejen, ögonlocken halvöppna. Den minen är jätterolig för det är som om ni går in i trans för att kyssas hehehee...och det är verkligen en internationell min också för killarna på Irland gjorde samma min innan dom kysstes hahaha.
Man hinner tänka: "nu kommer han att kyssa mig, är jag beredd, vill jag...hmm vad skall jag ha i min matlåda imorrn..kanske en sallad..ja det var en bra id...och nu kysstes vi!!" Killarna vill se så oberörda och iskalla ut att dom blir helt inne i fenomenet och glömmer hur ansiktet ser ut hahaha.
Det är det där förloppet som Will Smith pratar om i Hitch...att man går 90% av avståndet mellan ansiktena med den man skall kyssa sen får den som skall bli kysst gå sista 10% om dom vill...men när det är någon man inte känner och det är allmänt nervöst etc så är dom där 90% världens längsta...både för tjejen och killen tror jag haha.
Tjejen som blev kysst blev lite generad och typ fjuttade tillbaka med läpparna lite och sen försvann hon och hennes mobil in på toaletten och killen satt snopen kvar och efter ett tag så bad han dystert om notan och när hon kom ut så gick dom :P
Jag tyckte lite synd om honom för det syntes att han var jätteintresserad av henne.
Som sagt...det är hopplöst.
Nu kom min lilla vän Z så nu skall jag umgås....jag kan tydligen inte göra två saker samtidigt.
Kraaaam
