1-års "kontroll"

Nu har det snart gått ett år sen min operation....

Jag tycker att mitt nya liv som kvinna har varit underbart :P

Nej ja ba skojjar "LOL" :P

Det är snart ett år sen jag opererade bort min magsäck till förmån för ett lättare liv :P

Jag är asanöjd, har inget att klaga på. Går ner långsamt men lever ett liv som jag känner att jag kan leva på heltid utan att jag missunnar mig eller lever konstigt så att andra måste anpassa grejjer efter mig. Jag vill ha en normal tillvaro och satsar på det.

Okej jag måste träna och jag har väl något som saknas eftersom jag är så trött men utöver det är jag nöjd som fän. Bästa jag gjort!!!

Dom antydde att man skulle träffa kirurgerna när man gjorde sina kontroller och det skulle vara så grundligt bla bla bla. Nu skall jag tydligen prata med deras gravt underviktiga "koordinator" på telefon istället. Snacka om neddragningar.

Om det hade varit en männika jag kände att jag kunde relatera till så skule det vara helt okej men det är det inte. Jag har ställt frågor förr och hon är som ett frågetecken. Hon är som en såndär "intelligent telefonsvarare"...sockertrevlig och så korrekt och helt...radiostyrd. Hon följer sitt inlärda lilla protokoll och är som en stepford-wife ut i sina magra fingerspetsar.

Hon lägger huvudet på sné och "riktigt lever sig iiiiiiiiiiiiiiiiiiiin" i hur vi tjockisar måste ha det och är så klämkäck att jag vill dö.

Jag har inget att säga henne och jag tvivlar på att hon har något hon kan säga mig. Visst hon kan ge mina provsvar till mig...men det kan man posta eller så kan jag utnyttja mina kontakter och få tag på dom själv direkt från labbet.

Ninni väger lika mycket som mitt ena lår (EFTER operationen) och tycker om att sätta händerna i midjan för då kan hon fläta ihop fingrarna från båda händerna och ändå ha ett fungerande tarmsystem. Hon är plågsamt smal och har INTE opererat sig (vi har frågat).

Asså jag är hemsk nu...men ni vet folk som har ett riktigt polerat yttre...ett serviceminded, politiskt korrekt, som funkar på gamlingar såväl som små barn och i amerikanska valkampanjer-yttre, en såndär som upprepar ens namn oftare än ens mamma sagt det under ens uppväxt FAST man var busig och således fått höra sitt eget namn både en och två ggr.

Sånt är psykologisk terror för mig. Jag vill chocka sånna människor. Jag vill skaka upp dom ur sin lilla trygga protokollrutin.

Fast jag skall junte dömma har jag ju lovat mig själv...hon kanske har ett helvetiskt liv och jobbet är kanske hennes flykt eller trygghet.
Dömma schmömma....jag har inget att berätta för henne...är hon sjuksköterska, dietist, kirurg? Vad har hon för bakgrund? Hon är coordinator....for all I know betyder det: sekreterare....och vad har vi då att diskutera?

Vad skall jag sitta o diskutera mina dumpningar och brist på aptit med henne för?
Baaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah...nu har jag kund :P

Puss på fördommarna