Min son...

...den som är en hund o heter Harry...
Han är sååååå rolig. Han är nyfikenheten hundifierad.

Kommer någon i trapphuset tvärnitar han och naglar sig fast på fläcken tills personen visat sig och är dom på långt håll står han o sträcker på halsen och rynkar på nosen samtidigt som han plirar och sniffar i luften för att avgöra vem det är och om han gillar dom.

Det är pinsamt när man vill låta folk sköta sitt och hundfan naglar sig fast alternativt går baklänges och piper om jag försöker indvika hans grannspionage. Han är en riktig gammal gardinryckande käring.

Men det är inte bara grannarna som får honom att glömma tid och rum itan allt jag gör i köket skall moga övervakas.

Han är så jävla nyfiken att han inte äter sin egna mat, kjag måste avbryta det jag gör och se sträng ut, peka på hans skål och knäppa med fingrarna och säga: ät upp din mat...kom igen nu...ät upp..allt skall va borta!!!

Då tittar han på mig som om han tänker: jaaaja gnatmoster, suckar uppgivet o bärjar äta igen. Då får man inte distrahera lille herrn med något som luktar godare, prasslar eller verkar roligare på något sätt för då förlorar han koncentrationen fortare än en blondin.

Kom just hem från jobbet o nu skall jag ut med unge herrn.

Puss på nosen

Ps: jag saknar nästan wordfeud....lite.
Nu skall jag ut o vara en duktig matte med BÅDE skitpåse OCH hundgodis :p luren får va hemma. Jag har skrivit HELA inlägget på min ajfån (så nu har jag hjärtklappning o funderar på att fettsuga mina fingertoppar) :p