Det hemska barnbarnet..

Det kommer stunder då den som vårdar blir så jävla trött på den man vårdar.
Idag känner jag så. Även om jag älskar min mormor över allt som existerar så fick jag lust att dumpa henne i Fyrisån idag.

Mamma och jag tog med henne på promenad eftersom hon sitter inne och ugglar HELA dagarna. Vi kom på att vi kunde göra ett spontanbesök hos mormors kusin (som nästan varit hennes lillebror och en hennes bästa vänner genom åren). Då får hon flipp och är direkt barnslig och vägrar gå en meter till för man "gör inte så"..dvs spontanbesök. Vi förklarade att han alltid besökte henne spontant och det var inga fel med det. Mamma ville verkligen dit och bara hejja eftersom hon och släktingen blivit goda vänner nu när mormor blitt gammmal o gaggig. Mormor gick muttrandes och näsdroppandes in i hans hiss och var sen skitskadeglad när han och hans fru inte var hemma.

Hon deklarerade att nu kunde hon minsann ringa och säga att hon varit och ringt på men dom var inte där. Då passar det.

Sen ville mamma gärna gå på café och jag tyckte det var en mysig idé att dom skulle göra det (jag ville gå hem och inte sitta omringad av bakelser). Då blir mormor skitvrång och muttrar att hon lika gärna kunde dricka kaffe hemma..ist för att se att hennes dotter verkligen vill fika med henne. Jag blir galen på henne när hon är så...hon kan liksom inte hålla käften och låta mamma njuta lite. Så klänger hon mot mig och liksom himlar med ögonen åt mamma. Om jag tar ett steg bakåt så gör hon det med men om mamma skulle göra det så går hon åt andra hållet.

Det är skitsvårt att förklara hur det är men jag blir ledsen när hon är så. När hon inte vill ge mamma någon luft (som blattar skulle uttrycka det :P). det skulle liksom inte kosta henne något att vara lite hjärtlig.

Nu är det dags att mormor åker på semester hos någon moster för nu..bara just nu...tycker jag att det är trist!
Och det skall inte vara trist att ta hand om sin mormor...ens bästa vän.