Jag har dragit mig för att skriva....

...sen jag skrev mitt lilla hjärta i bitar härromdagen och allt försvann för mitt internet kokade ihop. Pfft!

Senaste dagarna har varit ganska okej i salongen kundmässigt iaf. Det är ju bra. Men det är en massa småskit som stör...folks attityder och allt jävla skit som bara kvinnor kan uppbringa på en arbetsplats. Fy fan vad drygt det är i bland. Det borde finnas omvända kvoter som ser till att det inte är för många fruntimmer på arbetsplatserna.

Mina trogna är trogna...ni vet vilka ni är :) ni gör allt lättare. Tänk om jag kunde befolka två salonger med bara er i en massa upplagor. Vi skulle konka ut halva stan :P

Nä nu fokuserar jag inte mer på det för jag får fan ont i mitt huvud bara av att tänka på det.

Jag känner mig sammanbiten och arg mestadelen av tiden. Jag vill att någon tar mormor ett tag....men jag pallar inte att be om det och jag pallar inte att skicka henne på avlastning heller. Hur kul skulle det kännas att bli ivägskickad för att jag skall få vila...jag som bara ser henne ett par timmar på kvällarna.

Men ingen tänker så långt. Varför kan jag tänka så långt..varför kan jag tänka hur man bäst hjälper andra så ofta men BARNEN kan inte ens komma på en tanke att dom skall ta hand om sin mamma lite...fast dom snart är 60 bast hela gänget.
Dom tycker att det är en bra idé att dom kommer och hälsar på MIG ist. Jaaaaa...precis vad jag behöver när jag redan spenderar all min lediga tid med ER morsa...ännu mer av familjen!? Mormor är en stjärna..men alla stjärnor blir lite trista när man umgås heeeeeeeeela tiden.

Jag pallar inte ens prata i telefon med dom för ingen ringer till mig och undrar något eller hör av sig till mig. Ibland råkar dom ringa nångång när jag är hemma...då låter dom alldelles nervösa och mesiga. Dom är bara glada att det flyter på för dom och dom slipper ansvara. KUL! Tur att jag inte är 30 och bitter...det vore ju tråkigt!

Så kommer nån liten sak som inte har ngt ansvar i hela världen och säger att allt är så jobbigt och hon är skitstressad och hon har ångest (egentligen vill hon ut o festa och inte jobba som uppgjort och vill ha det fixat dagen INNAN). Då har jag lite svårt att engagera mig och visa intresse...jag har lite svårt med det öht...jag skiter i't..jag pallar inte säga mer än två ord till folk "hej" och "hejdå". Jag har inget att berätta...inget att säga...inget liv!

Jag har gett upp att fightas mot gammla nuckebitterstatusen. Jag omfamnar den...nångång när jag tål alkohol (fyfaan vilken nörd jag är)...så skall jag utveckla ett ölberoende och låta mitt ansiktshår växa sen skall jag skaffa 34 katter eftersom dom slipper man gå ut med. Sen skall jag sitta i min inpyrda lägenhet och prata med mormor som om hon fortfarande levde fast jag är 67 och hon dog många år innan och skratta hest åt barnen på gården när dom vettskrämda stirrar upp mot min balkong.

Let the fun begin!