Hmm

Nu sitter jag i köket och känner mig dum. Mormor, mamma, bror och jag skulle ut och äta på restaurang ikväll. Men jag kände värsta motståndet att följa med.

Så fort vi går på restaurang så sitter bror och kommenterar på vad han tycker är vett och etikett när man äter ute. Ett jääävla pladder när man smakar på varandras mat...som jag tycker att man mycket VÄL kan göra när man går på restaurang (förutsatt att den man smakar av tycker det med såklart).

Sen skall det pladdras i 180 om hur mycket fett det är i maten och hur höga ens blodfetter är och...när man säger ifrån eller fösvarar vad man tycker (vilket man måste göra i en snäsig ton om det skall uppfattas bland alla ämnesbyten och frågor och senaste uppläsningar av vetenskapens världs programtablå blandat med Gray's Anantomi bok (alltså inte tv-serien) så får man hära att man är negativ och lättantändlig.

Och det är jag kanske...men inte utan anledningar.
Jag försökte kräla mig ur idéen att vi skulle gå ut eftersom jag alltid mår så jävla dåligt efteråt av allt tjafs men vi skulle UMGÅÅÅS MED FAMIIIILJEN...så jag kände att jag kanske borde tagga ner lite och tvinga mig att vara positiv.

Innan dom kom sitter mormor i köket och ser ut som en drake/ arg ödla och muttrar att hon inte vill gå ut och är allmänt gnällig....sen kommer mor och bror och mor går och muttrar över att mormor är långsam och kan inte hitta sin hatt. Sen börjar bror gagga om att jag inte skall beté mig som en tattare och hålla på och smaka och låta folk smaka på min mat för att han skäms då. DÄR tappade jag lusten igen att gå ut och äta. Det är inte så att han brukar ha bordsskicket från himmelriket och är en förbild inom området...eller att det är ovanligt att man låter folk smaka och smakar på andras mat på restaurang. Man behöver inte skämmas för andra. Någonsin. Vad andra gör påverkar dom...ingen annan. Det är så fjortigt att skämmas för andra.

Fressten...nu när jag sitter här och läser vad jag skriver så känner jag mig inte dum längre.
Jag valde aktivt bort att må dåligt (ännu mer dåligt iaf :P) och så får det lov att vara. Tyvärr så kommer jag nog välja bort middagar med familjen (inte bara närmsta men även resten) så länge jag känner såhär. Alla bara pladdrar i munnen på varandra och det skall vara en kamp att höras. Pallar inte..nej tack. Jag får vara det svarta fåret isf.
Jag vet att jag redan är det. Dom undrar allihop vad som hänt med beskedliga tysta och till synes glada lilla moi. Jag är i nånslags 30 kris/ rebellperiod.

Lillebror valde bort allt med familjen när han var i tonåren...men alla skyllde på att han spelade fotboll och då var det genast beundransvärt och alla nickade förstående...och han mådde inte dåligt av det. Men jag får skuldkänslor för att jag bangar...varför kan jag inte vara som han? Skaka av mig saker och göra som jag vill.

Inlägget jag skrev om att jag inte vill finnas..relaterar lite till sånna här saker. Jag känner mig knäpp i huvudet för att jag ens sitter och grubblar på sånthär. Detta pågår i mitt huvud just nu:
undrar-om-jag-är-galen-tänk-om-jag-kommer-bli-ermit-och-börja-undvika-allt-och-alla-tänk-om-jag-blir-som-gammelmoster-och-morbror-som-aldrig-gifte-sig-och-dog-ensamma-tänk-om-jag-är-knäpp-för-att-jag-ens-tänker-så-här-tänk-om-det-ÄR-jag-som-är-det-enda-problemet-för-att-familjen-skall-vara-lycklig.

Tolle skulle bli galen på mig...

Såhär håller min hjärna på konstant...tilloch med när jag sover...därav alla konstiga drömmar. Så...när du pratar med mig och inte får ett svar...däng till mig i skallen med något hårt så jag får tillbaka min fokus.

Jag är fan INTE normal...