Pippad nattsömn...

På ett sätt älskar jag att bo inne i stan. På många andra sätt hatar jag det stenhårt! Jag bor på kroggatan nummer 2 i Uppsala. Och på grund av konstant stress sover jag lättare än en jävla fjäder. Förr kunde jag bara grymta och somna om men det går inte nu mer då min kropp är som en jävla fiolsträng.

Jag fick avbryta tre killar som hade konferens utanför mitt fönster kvart i 3. Frågade om dom kunde tänka sig att sänka sitt gastande till talnivå kanske? Vad gör dom då? Jo dom härmar en och gör en massa töntiga rörelser och fortsätter. Hade jag haft ett luftgevär så hade dom fått sig en salva i röven jag lovar. Då var 2 st insomningstabletter slösade...glodde i taket med hjärtklappning sen måste jag slocknat.

Jag gör allt (!) för att vända mitt liv nu. ALLT!! Då är det störigt att man måste lyssna på folk som vrålar en tisdagsnatt, taxibilarna med dieselmotor står på tomgång i 20 minuter varje kväll...en massa LJUD!!!!
Jag är ingen gammal gnällkärring men jag får ingen vila.

Låg och tänkte på hur mitt liv har varit tills nu. Jag försökte likna det med en tårta. En massa lager..varje lager en händelse..som en skriven sida full med minnen.

Men jag hinner aldrig gå tillbaka och tänka eller reflektera för nästa lager har fyllts så snabbt. Då kom jag på att det kan inte vara en tårta för tårtor har bara några lager...en pannkakstårta då...nej det är som en pappershög med fullskrivna sidor. Och någon som läser sidorna högt medan jag försöker koncentrera mig på allt annat samtidigt.

Jag har börjat läsa en bok av en snubbe som heter Eckardt Tolle. Han diskuterar detta med att man har sin inre röst som babblar hela tiden och babblar så mycket att man inte kan fokusera sig på nuet..på varandet. Man är redan 15 steg före i sinnet eller 13 steg bakom och försöker analysera gammla saker.

Det är så sant att jag vill spy.
Jag låg och tänkte på det en del. Jag hade ett "förhållande" (jag var den andra) till en bruten man som hade fått veta att hans fru hade varit otrogen mot honom. Då han var en mycket god vän kom han till mig och pratade och vi kom närmre och närmre varandra. Men han gick så småningom hem igen och hade mig som ett litet nöje då och då tills det skar sig ganska ordentligt.

Jag drömmer om detta fortfarande...nästan 10 år senare!!! Det ligger alltså och gnager i mig som en dov bakgrundsröst. Lägg till ett förhållande som slutat nyligen som minsann inte är någon dov bakgrundsröst utan en skrikande vrålande röst som jag har 24/7 i huvudet (alltså inte som en schizofren människa som hör röster men som tankar...som ens eget EGO som analyserar och babblar högt). Sedan alla andra saker som hänt i ens liv, vad som är fult, snyggt, skönt, obekvämt och alla saker man måste göra och alla saker man BORDE göra och alla saker man vill göra fast dom är så bortkrympta för allt det andra tar så stor plats så man hinner inte ens stanna upp och tänka på vad man egentligen skulle vilja göra.

Vilket brus! Jag läste en gång att barn med ADHD inte kan kontrollera sina tankar och intryck så allt far runt som en jävla svärm kring dom utan att dom kan stänga av eller välja bort saker. Kanske jag har det? Eller helt enkelt är helt slut i huvudet.

Tolle skriver i sin bok att man måste lära sig att välja bort bruset för att kunna finna inre frid. Jag kan inte beskriva hur länge jag kämpat emot den här boken för jag tycker att allt sånt här är självhjälptramshalvreligiös skit...men karln har en poäng.

Jag har allt det här bruset i huvudet..har alltid haft. Och igår försökte jag verkligen göra som han förslog och koncentrera mig på att inte driva bort i tanken..inte ha det där jävla bruset i bakgrunden. Koncentrera mig på nuet...det jag gör just då och inget annat. Tvinga tankarna både dom medvetna och dom omedvetna att sluta störa. Svårt men intressant. Man måste verkligen ta reda på och identifiera dom omedvetna tankarna och stänga ner, stänga av.

Nu måste jag lasra lillebror...och skall fokusera på det :P

Am I fucked up or what??