Hej,

Det blev iof inte inom 24h jag hörde av mig, men jag lever. Boy har jag fått känna att jag lever den här veckan.
Har inte varit förkyld sedan urminnes tider. Men i måndags började den här helvetesförkylningen och det har bara blivit värre sedan dess.
Istället för att börja i huvudet och flytta neråt som det brukar göra så började det i bröstkorgen och flyttade uppåt. Idag har vi nått ögonen och öronen.

Fick bända upp mina små gluggar imorse...helt igenlimmade och kliar...mumma. Öronen ilar och gör ont såfort jag sväljer eller gäspar vilket jag verkar göra hela tiden.
Nu har morsan iaf gått med på att det är dags för en antibiotikakur...hoppas det försvinner direkt då. Det känns som jag har potatismos i hela huvudet (extra tjock pulvermos).

Jag har en mycket snäll mamma. Min mamma är mitt stora stöd nu när mormor liksom har fejdat bort lite.

Min lilla hund ligger och sover på golvet..klockan är 11 och vi har inte ens varit ute ännu...han måste vara helt slut.
Jag har äntligen insett fullt ut att alla brister jag tycker att han har beror på mig. När han kom hem från Per och Karin så gick han som en dröm i kopplet..vilket han gjort SEAN dess med...men igår kväll var jag på en annan planet och genast var vi tillbaka i stretandet på 3 sekunder. Fast den här gången korrigerades det DIREKT när jag skärpte mig och koncentrerade mig på vad jag gjorde.

När jag ger honom uppmärksamhet och visar att jag vill ha kontakt med honom under promenaden så ger han mig det tillbaka (mot enorma lösensummor hundgodis...såklart).
Det ligger alltså helt i mina händer hur min hund betéer sig.
2 år senare fattar jag det...det vore faktiskt synd att säga att jag är snabbtänkt :P

Jag har stört mig på att jag inte lyckats lära honom att fånga godisbitar i luften. Men igår kväll började vi öva och han lärde sig väldigt snabbt..jag har väl övat på fel sätt innan. Det var kul. Min lilla pojke. Han har fan inte haft den lättaste starten hos mig. Det tog ju slut med J någon månad efter att jag fick honom...och då blev jag helt paj(och var INTE en bra matte någonstans...typ postnatal depression :P)...tur att hundar är så förlåtande *skäms*

Det är iallafall så kul att jag och lilla Hajjy har hittat varndra och börjar förstå varandra. Det är istortsett helt och hållet tack vare Per och Karin som har ett sånt brinnande intresse för hundträning. TACK!! Jag och Harry har det 100000 ggr bättre idag tack vare er!

Nu skall jag dra ut tröttmössan på prommis i SNÖN :( ja det började snöa i morse. Må det smälta SNABBT SOM FAN.

Oj nu har lillplutt drömmar för han ligger o flipprar med ögonen som poltergeist och rycker i kroppen. Wakey waakkkey little boo.

Snoriga hälsningar