Asså....

Hur kan man vilja strypa sin förälder ena stunden och tycka så synd om dom nästa? Egentligen så är det samtidigt som känslorna kommer. Jag vill skrika åt min pappa att han får skylla sig själv, sluta tro att han är jesus, att jag vet att han spelar fortfarande fast han låtsas vara holier than thou! Jag ser dig, du är någon jag inte tycker om när du visar dina fula s sidor!!!!!!! Men du är så jävla självgod. Du kan inte anklagas eller göra fel (detta lider båda mina päron av). Andra skall respektera dig men ärligt...ger du samma tillbaka alltid..i allt från tilltal till uppmärksamhet?

Sen ser jag den ynkliga, stolta men bräckliga människan..fysiskt och psykiskt begränsad av allt från landsflykter till sjukdommar. Sorger, besvikelser, frustrationer....allt, jag ser dom...det nyper i mitt hjärta. Men varför kan jag se båda sidorna och inte du?

Du med all erfarenhet och "ödmjukhet"
Du som påstår att jag på 2 månader skulle fördärva salongerna om jag fick råda...varför kan jag se dig ur båda ljusen, alla vinklar, men du kan aldrig se någon annans vinkel direkt. Man måste bråka fram det.

Det tar bråk, utbrott från dig, påfrestningar...men självklart så lider du mest av dessa...alltid mest...alltid värst. Sen efter 2 eller 3 dagar...kanske du kan se ett annat perspektiv. Men det är på nåder.

Har vi inte samma utgångsläge? Är vi inte människor båda två och kan välja både öppenhet och ödmjukhet?

Varför väljer du alltid offerrollen med buller och bång. Alla sviker, du är den ensamme krigaren med storhetsdagar i bagaget.
Men är det verkligen så?

Har inte du effekter på andra? Skyldigheter att lyssna även på sånt som bär emot?

Jag är så vilse i mina känslor för min far just nu. Skall jag tycka synd om honom, ömka honom, bli arg, hata hans jävla tjurskallighet, älska honom som en far, som en chef, som sjuk, som gammal, sinnesförvirrad? Var börjar det och var slutar det?

Ena dagen är han lugn o glad nästa dag rämnar hans värld och enligt honom hans hälsa och salonger och äktenskap etc och bara hans telefonsamtal utsöndrar tillräckligt med ångest att man vill krypa ihop och gömma sig under en sten.

Jag är halva din ålder...jag fattade tidigt hur jag påverkar andra med hur jag beteer mig, uttrycker mig, hur min ångest ter sig etc.

Varför kommer han undan 60 år med känsloutbrott, skuldbeläggning, överflyttning av ångest, ilska, sorg, besvikelse etc på andra? Utan att fatta att DEN personen blir påverkad. Alla jävla kroppar i universum har en påverkan på sin omgivning.

Varför slipper vissa undan ansvaret att tänka längre?

Jag har både sagt högt till mig själv och tänkt att det vore mycket lugnare utan honom :( sen slits mitt hjärta i 10000 bitar när jag pussar hans flint för att pigga upp honom och jag tänker på hur det vore utan honom. Jag vill gråta blod för jag ens tänkt tanken...jag älskar ju min far!! Jag har bara en.

Men jag älskar inte den han blivit, den han envisas med att vara, den han kanske alltid varit men dolt från mig?

Jag önskar jag hade svar o lösningar. Jag önskar jag kunde uppfostra honom från början.

Han flyttade hemmifrån vid 13 års ålder för han vägrade lyssna på sin mamma. Wut?!
Det är inget nytt fenomen...

Jag vet inte ens vad jag började skriva om. Jag vet att jag vill tillåtas hjälpa min far. Men jag får inte det. Ändå skall jag dela alla konsekvenser av hans handlanden.

Suck!

Nu måste jag sova!

On a positive note...tränade med UNDERBARA Elina idag. Det går bara bättre och bättre och vi har otroligt kul! Sen hade jag äran att jobba med min fina personal. Jag tycker så fruktansvärt mycket om er, parttimers som fulltimers!!

Kram