Jag har tappat inspirationen....
Den återkommer väl antar jag.
Äääsch jag är ju alltid ärlig med er annars så jag kan väl vara det nu med.
Jag pratade med mitt X och hittills har jag inte pallat träffa honom för han har inte känslor för mig och jag har haft det för honom.
Jag har däremot träffat hans familj mycket eftersom dom tycker om mig och jag tycker mycket om dom.
Här kan man ju ha en massa åsikter och jag har hört dom flesta redan så det är lugnt :P
Ibörjan var det svårt att ha kontakt med dom och inte honom och det smärtade mycket. Men under åren som gått har jag lärt känna dom så mycket mer och dom har kommit att betyda otroligt mycket.
Nu, för 1a gången sen det tog slut, så kände jag att det skulle vara okej om vi sågs (inte umgicks...utan bara hejjade på varandra typ) så jag frågade om våra vägar skulle korsas över midsommar då jag skulle till hans bror och fru och deras ungar (ungdommar....dom som alltid varenda lov, vill komma till muppsala och bo hos mig).
Jag fick svaret att det ville han inte.
För att göra en lång historia tråkig :P så kan jag bara säga att jag blev...besviken...eller nåt.
Han tyckte när vi gjorde slut att jag var drastisk som inte ville ha kontakt och sade att han hoppades vi kunde komma dit nån dag.
Nu hade jag kommit dit, alltså nått dit i utvecklingen :P men då funkade det inte för honom.
Jag sade att jag har träffat någon för att han inte skall vara nojjig att jag är ute efter honom fortfarande.
Men det var inte sant och det var inte sant för däremellan hitta jag på (att jag träffar någon annan alltså...) :P men jag ville inte träffa honom för att försöka få tillbaka honom.
Det var inte mitt mål liksom...inte ens på kartan.
Man kan ju inte tvinga blod ur en sten.
Men vet ni vad?
Skitsamma nu...jag är förbi det nu. Jag är inte besviken längre (typ)...jag respekterar hans val...jag förstår det inte...men jag respekterar det.
Jag blev bara paff...för jag har kämpat för att komma till den här punkten...att inte vilja krypa ihop i fosterställning varje gång nån nämner hans namn eller fasa för att jag skall träffa honom. Jag känner att jag skulle palla det.
Men skitsamma. Det är skönt för mig att VETA själv att jag inte är labil eller skör som förr.
Jag hade bara tyckt att det varit skönt att få något positivt ur det.
Att kunna mötas som vuxna bland andra vuxna och vara artig, stark och inte bitter, skygg eller sammanbiten. Ingen av oss alltså.
Det var allt jag ville visa liksom.
Så...
Jag tappade liksom lusten att skriva om mig själv lite efter att vi hade den konversationen (som var nerkortad här).
Jag var o firade midsommar med gullefamiljen iaf och hade jättekul. Inget "gråten i halsen" eller något annat svagt och patetiskt som jag gjort hittills :P bara kul och ljusa minnen :)
Hans morsfarsa (vilket innebär mamma och pappa på Gällivareminkusinspåhittatspråk) var där och det var kul att se dom igen.
Obligatoriskt girltalk med mina små änglar hades såklart, mycket som pågår i dom små tonåringarnas liv som dom behöver ventilera med någon som inte är morsan men ändå äldre.
Det är nog det förtroendet som gör att jag inte vill bryta med familjen fast det är slut melan mig o honom...och sen har det blivit fler och fler som addat på FB och fan nu är dom polare allihopa ;P
Knepigt ja men jag ångrar inte ett skit för dom är fina människor.
Vem åker till Uppsala bara för att bo hos mig? Förutom Ege dårå ;) hon gör förressten det för att dansa oftast ;) men dom vill verkligen komma och vara med mig. Hur kan man inte bli glad av det?
Nä nu måste jag sluta babbla.
Puss....jag skall förbättra uppdateringarna
