IIiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhh

JAG ÄR SÅ GLAD ATT JAG KAN DÖ!

Jag har provat gamla kläder...jag har behållit kläder från när jag var typ 20 och bodde på Irland för NÅGONGÅNG tänkte jag att dom borde passa :D även om det var helt idiotiskt som jag levde innan liksom. Det hade ju aldrig hänt.

JAG HADE GLÖMT HUR MITT LIV VAR....HUR JAG KLÄDDE MIG HUR JAG LEVDE VAD JAG GJORDE...det låter helt osammanhängande för outsiders :P jag förstår det...men tänk er att man får ta en tidsmaskin tillbaka till när man var 20...när man är 32. Det är 12 år.
På 12 år glömmer man massor...speciellt när man VILL glömma för man känner inte igen den man blivit under tiden. Man köper nytt, man anpassar sig till det nya man har blivit och glömmer hur och vem man var förr. Det var iaf så jag gjorde.

Jag provade kläderna för någon månad sen och det var ju bara att lägga tillbaka dom i kartongen för inget passade...äevn om det var lite närmare att passa än förut.

Nu av nån underlig anledning så tog jag o provade några jeans från 100 år sen. DOM PASSADE :O...jag kastade dom åt sidan i manisk lycka och provade nästa och nästa och nästa....ALLT PASSAR!!!!!!

Men vågen har ju stått stilla ett tag nu?! Men det händer grejjer :O

Jag är helt............asså jag spricker snart.

Det är den sjukaste känslan.

Jag har känt att jag har tappat bort mig under åren som gått....kanske sen 2a eller 3e året på Irland, så tappade jag mig själv...jag blev nån skärva av den jag var innan.
Såsmåningom tog vikten över och då blev allt en flykt från att synas.
Jag hatade mig själv så stenhårt.
Men jag fattade inte varför jag mådde så dåligt.
Jag fattade inte varför jag kände det som ett livstidsstraff att vara jag. För så var det. Jag brukade vakna och önska att jag kunde bli träffad mellan ögonbrynen av en lastbil den dagen.

Min operation...som var lite av ett flux...det var inte något jag hade räknat med som någon lösning, gjorde jag för att jag inte ville få samma sjukdommar som min far och andra i släkten har.
Aldrig i hela mitt liv trodde jag att den skulle gör så att jag hittade mig själv igen. ALDRIG.

Jag visste nog inte ens att jag tappat mig själv...och då kunde jag ju inte ens en aning om jag fanns kvar...att jag kunde bli som jag en gång var...då menar jag inte bara storleksmässigt.

Jag fattar om ni inte fattar, jag vet inte ens om jag fattar själv....det låter ju helt religiöst och sjukt....men...det är som en dimma har lättat.

Nu börjar jag gråta och grejjer...fan vad läskigt.

Men på riktigt...............det måste vara såhär bögar och flator känner när dom kommer ut hahaha :P

Jag har hittat hem....jag har hittat mig själv igen!

Trodde bara inte tat jag skulle hitta mig i gamla unkna kartonger i källaren :P hade jag vetat att jag låg där hade jag rotat lite oftare ;)

Fyfaan vad sjukt!...det har ju inget med kläder att göra egentligen...men det utlöste fan en insikt.

är ni kvar? :P

Jag behöver en kram...