Glad men ledsen...

Jag är glad...alltså på bra humör...men innerst inne är jag så ledsen över pappa.

På en vecka har rollerna bytts totalt. Jag brukar ringa honom och meddela hur dagen i min salong varit och hur mycket pengar det blev såå att vi kan planera ekonomin lite.

Nu gör han det till mig. Han ringer och säger hur mycket pengar det är på öret och att han skall lämna det till mig.

Det känns fel att han skall redovisa sin firmas pengar till mig :( som om jag inte litade på honom...eller nåt.

Det är ju vad som behövs men det är som en omyndigförklaring av min pappa. Ens föräldrar är ju det myndigaste man mött utöver en och annan rektor. Det är jobbigt för hjärtat att se dom "förfalla" och dessutom skämmas för det...inte jag då utan HAN skäms ju...för han har ju försökt dölja det länge nu.

Jag minns att jag slog larm för över ett år sen om att pappa inte var som vanligt men ingen utom mamma tog det på allvar. Hon fixade tillslut en remiss till minnesmotagningen där han fick undersökas. Tyvärr missade jag sista mötet där han fick resultaten men han säger att dom inte hittade något.

Det kan ju vara så...och det kan vara så att hans ganska dåligt skötta diabetes sätter spår i hans blodcirkulation i hjärnan också :(

Jag har sett demensen ta över min mormor som jag har avgudat hela mitt liv. Nu kryper det sig på min far som jag också avgudar.
Man avgudar dom lika mycket när dom är dementa...det är inte så...men dom blir andra människor...som barn eller tonåringar. Andra personligheter.

När jag var yngre gick jag alltid runt och oroade mig för hjärtinfarkter och stroke och cancer...dvs att mina nära och kära skulle få det (läkarunge...go figure).

Jag tänkte inte ens på att sånna här saker kunde hända. Ålderdom är inte så jäkla fint.

Jag vill nog ha en off-knapp när jag närmar mig...när jag börjar visa tecken på att tackla av...

Jag menar inte att dom skall stängas av nu...men om man jämför mormor då och nu...så är det tokstor skillnad. Pappa då och nu...ganska stor skillnad. Undrar vad dom skulle tycka om dom fick se sig själva nu...med sina sinnen som dom var då?

Nä usch vad jobbigt det blev nu i huvudet...nu låter det ju som om jag tycker att dom skall få en spruta eller något...och det gör jag ju inte!!!

Jag skall hålla mig till enkla tankar...inte filosofera.

Ege och Lale var här idag och det gjorde min dag. Sötnosen har blivit skitstor och vände sig i vagnen och ställde sig upp....WTF?!

Nu är hon konstant rastlös och vill klättra, rulla...röra på sig :P och moster BitterTwitter vill bara pussas........det fick hon göra i kanske 2 minuter sen sa Lale: -stopp och belägg kärring...och klaffasde till mig i nyllet med en liten brun hand!!
Jag tycker dom skall vara 5 månader jämt :P och bara bli pussade och skratta.

Som min hund :P han har gett upp allt hopp om livet och bara slappnar av och låter mig pussas och nypa honom i öronen och prata babyspråk hur mycket som helst. Det tog "bara" 3 år att bryta ner honom hahaha :P

RESISTANCE IS FUTILE MOHAHAHAH.....måste lära Lale det också ;)

Jaja....nu skall detta knäppot gå hem...utan att ha gjort pappersarbetet IGEN :O men jag har ÖPPNAT fakturorna iaf :P...alltid något :P

Herrårå