Ångestmåndag

Det är en sån där dag då jag vill krypa tillbaka i livmodern.

Världen känns svår, hård och giftig och jag har inget försvar.

Jag är jävligt trött på att må såhär. På att må överhuvudtaget. Jag vill bara vara...inte reflektera över HUR jag mår.

Som kroppen i övrigt när den funkar som den skall. Man går inte runt o känner att man har armar och ben...inte förrän man har ont i dom.

Så varför har jag gått merparten av mitt jävla liv och varit "medveten" om min själ? Jag vill vara lyckligt ovetande. Eller bara ovetande...behöver inte ens vara lycklig!

Jag vaknade såhär igår morse och tydligen hänger det i idag med.

Om jag orkar skall jag ut o springa ikväll så får jag se om det löser sig...det kanske bara är endorfinbrist.

Jag VET att det är kärleksbrist också men hur skall jag hitta det? Någonsin? Det känns som jag aldrig kommer dit igen. Som en bana i TV-spel som jag glömt hur man kommer till.

Pratade lite med Bella om det igår...enbart för att hon undrade.

Summan av kardemumman är: jag har inget att erbjuda! Jag har NOLL!!! Jag hör inte hemma någonstans. Passar ingenstans. Har aldrig gjort och verkar aldrig göra heller.

Som sagt...jag vill bara inte känna något.

Men det verkar jag misslyckas med ganska kapitalt...att inte känna!

Jag tror inte den här bloggen kan bli tråkigare än såhär!

Whopeee