Var börjar jag...

Igår var ingen rolig dag alls.

Jag hade så ont i hjärtat (det själsliga hjärtat...inte det fysiska) att jag bara flämtade.

Jag försökte göra lite saker hemma, gå ut med hunden etc men gråten satt som en uppdämnd damm i ögonen på mig.
Jag försökte att inte ge efter och gråta för jag orkar inte gråta mer men det gav jag upp sen på eftermiddagen och kröp ihop i fosterställning på min säng och grät så kudden blev genomblöt.

Sen ringde jag min lillebror för det kändes som han var den enda i världen jag kunde prata med just då. Jag kände verkligen att jag inte ville finnas.
Han tjatade hål i huvudet på mig att jag inte såg saker klart och att jag har en kemisk obalans som gör att jag är deppig...han är en förlängning av mamma..TOTALT! Sen messade han 49 000 mess till mig tills jag tröttnade och ångrade att jag hade ringt :P

Harry låg bredvid mig på vakt och huvudet på sne, dvs han låg inte och vilade, och såg väldigt bekymrad ut. När jag lugnade mig lite så kom han och buffade in sig bakom min rygg som jag älskar och sen somnade vi en liten stund ovanpå täcket.

Vi vaknade när det ringde på dörren vid 15...en granne hade tappat veven till sin solmojäng ner på min balle. Det var lika väl för jag skulle ändå till tvättstugan vid 16.

Lämnade jycken som var alldelles sömndrucken och knatade ner till tvättstugan och sen ut på stan en sväng. Allt höll på att stänga så det blev en snabb vända till ICA, sen mer tvättstuga och sen laga lite mat.

Mamma hade lovat att hon skulle komma och jag såg fram emot det som fän för jag behövde lite moderlig kärlek...men klockan tickade och ingen mamma. Sen ringde hon och sa att hon inte hade tid att komma och jag sa okej men att hon kunde sagt det tidigare för jag hade lagat mat åt henne. Vi bestämde att höras senare.

Sen fick tydligen hon lite panik när lillebror ringt henne o skvallrat hur jag mådde...jag ringer inte och tvingar någon att komma...så hon envisades med att komma.
Så vi pratade lite och hon agerade lite doktor :P
Jag har väl en sämre stresstålighet än andra...så när det blir för mycket för länge så bränner jag ut mig lättare. Och det har varit för mycket...för länge.

Jag fattar det dock aldrig förän jag sitter där och gråter och inte vill leva.

Nu är det ju så iof att jag tycker mitt liv ÄR ganska innehållslöst och tråkigt och jag vill ha kärlek och jag ÄR ledsen över flera saker...men som jag har mått senaste 2 veckorna har varit något i hästväg. Riktigt dåligt...

Jag har haft vansinniga orosmoln iom jobbet men nu verkar det eventuellt lösa sig...jag vågar inte ropa hej ännu...men jag har något stort på gång.

Pappa...det orkar jag inte ens prata om nu. Han är som han är...men jag tar inte ett uns till av hans bördor. Jag skiter fullständigt i om han blir förolämpad eller något annat.

Bara idag har varit en berg-ochdalbana utan dess like. Först skulle vi ha öppet, sen stängde jag och sen öppnade vi igen :S

Kan inte förklara alla svängar här...men jag hoppas lösningen jag ordnat nu kommer hålla.

Mormors syster dog idag...stackarn hade varit sjuk ett bra tag så det var väl lika väl..men det var hennes sista syskon i livet så hon är väl lite skakad.

Nu är JAG trött på mig själv så ni lär väl vara det också.

Jag ser ett ljus i tunneln...hoppas det inte är tåget :P

Puss