Ont

i mitt hjärta.

Nu bor dom ihop...skall på semester ihop...ha roligt ihop.

Allt det jag längtade efter med honom.

Jag har inte alltid varit såhär fuckad som jag är nu (om ni tänker.."ja men du verkar ju inte riktigt normal så det är väl inte så konstigt att han valde bort dig").

Jag var en vanlig tjej...som var kär. Som ville allt sånt där. Som hade kunnat vänta i all evighet om jag visste att det skulle komma NÅN GÅNG. Jag hade inga högre önskningar än så. Men det fick liksom aldrig komma dit. Vi hade ett fett jävla hinder i vägen.

Har ni haft en nära döden-upplevelse i bilen, på hojen eller på något annat sätt nångång?...Ni vet när det känns som om allt blod rinner ner i fötterna och man blir kall och darrig och hjärnan stelnar i skallen på en?

Så har jag känt sen jag hörde att dom är tillsammans igen och flyttar ihop. Knäppt men så är det!

Jag vill att han skall vara glad....jag vill ju det. Därför är det så jävla slitigt att jag reagerar såhär...att jag inte är glad för honom innerst inne.
Men han vet ju inte det...så det gör väl inget antar jag. Men för mig är det otroligt jobbigt.

Aldrig i mitt liv har jag velat leva så lite som nu.
Jag får SKRÄCKKÄNSLOR av helgerna när jag är hemma och ändå jag är så trasig (och i min hjärna intetsägande) att jag inte vill gå ut. Vem fan vill ha mig liksom?

Han fick ju supa för att vilja vara med mig och inte ens det räckte tillslut!

Förra helgen var nog det värsta jag har varit med om. Den här helgen är inte långt bakom. Jag är inne i en mööörk period i mitt liv nu.

När det tog slut var det OKEJ att sörja (hur jobbigt det än var så var det färskt då..och således okej)...men nu börjar det bli liiite...

Men jag kan bara säga att han är mitt livs kärlek...
Jag fick inte tillgång till hans "rena" jag, mer än ibland och det räckte för att jag skulle bli förälskad.

Nu är han den personen utan den andra skiten...och ääääh....ni vet ju...

Måste jag buras in? Tvångsjacka och elchocker?

:( det är läskigt när man gått förbi gråtstadiet till ett lägre stadium...där man bara har ont och inte vill finnas. Det är läskigt...ensamt och rått.

Jag tyckte så mycket om att vara hans flickvän.

Ni skulle veta hur mycket jag skäms när jag skriver detta...det är ingen vacker sida som jag längtar efter att blotta...men jag behöver få ut tankarna...för stänger jag in dom så blir jag sjuk...(inte bara i huvudet utan i kroppen :P).

Har ni saknat något så mycket nångång?

Är jag helt knäpp?

Ja...antagligen.