Det finns tydligen inga gränser...

...för hur jävla cp man får vara.

Döm själva:

Mor ringer mig och deklarerar att mormor låter konstig.

Jag tar på mig att ringa tillbaka och kolla för mor förbereder 1000 saker innan hon skall åka med mormor på begravning över dagen imorrn och sova hos henne inatt.
Hon tänkte dra dit vid typ 23.

Jag märker att mormor är helkocko och ringer hemtjänsten som ringer en sköterska medan jag ringer mamma igen, som blir hysterisk för att vi stör (!?) henne och tvingar mig att ringa bror att gå dit.

Jag blir frustrerad för jag vet att sjuksköterskorna i hemtjänsten har hittat sina legitimationer i ett Kelloggspaket (nä men dom är så jäkla mesiga och tar aldrig itu med något) och mamma har expertis inom just stroke och äldre och tycker hon kan skippa sina förberedelser och hoppa i bilen och åka 2 minuter bort till mormor.

Jag kanske yttrar det i lite fulare termer än så. Hrm.

Moderskapet lägger då av luren så att man inte kan komma fram till henne.

Jag får nästan en hjärnblödning av ilska för OM det är något allvarligt med mormor så kan vi (jag och bror) inte förmedla det till henne.

Jag tvekar mellan att åka hem till mamma och bryta benen på henne eller åka till mormor, fast jag kanske är smittsam, för efter mamma så är jag den med mest erfarenhet.

Pratar med sköterskan som inte särskilt överraskande inte har något att rapportera och tycker att allt är juuuust hunky dory och lämnar mormor.

(vården och omsorgen SKRÄMMER MIG)

Så jag tar hunden i nackskinnet och drar till mormor och möter bror där.

Mormor har gått och lagt sig naken och förstår inte alls vad jag menar när jag frågar om hon inte skall ha nattlinnet på sig...hon skall ju snart klä på sig menar hon.

Modern ringer nu varpå jag säger några väl valda ord om kvinnor som tar betalt för vissa tjänster och hon lägger på i örat på mig...inte helt otippat.

Hon svassar in 45 minuter senare varpå jag har lugnat mig och deklarerar att jag har aggressionsproblem och det är enda anledningen till att allt gått som det gått.

Det är ju helt normalt att som läkare vänta med att komma till sin sjuka mamma som bor 2 minuter bort med bil...ca 1½ timme från det att man inser att hon inte mår bra (!??!).

Anledningen att jag inte ringde ambulans är att vi kommit överens om förr att det är slöseri med tid att sitta i 12 timmar vid en bår för att dom skall säga att inget syns på ct och att man kan lägga in henne 3 timmar och sen får hon åka hem och alla är utmattade.

MEN MIN POÄNG ÄR (!!) om ens mamma är sjuk...så släpper man allt och åker dit (tycker jag)...man domderar inte dit sina barn medan man själv svassar in 90 minuter senare när vad som helst har kunnat ske. Okej OM hon hade fått ett stroke och vi skulle stanna hemma och låta det ske....då måste vi sitta och se på hur vår mormor dör framför våra ögon medan hennes dotter är hemma och DUSCHAR (?!?)

Jag fattar inte logiken.

Jag fattar inte alls....överdriver jag???

Ps jag fattar rädsla att se sin mamma dö men då tycker jag man tar och ERKÄNNER det för sig själv och sina barn om man är 60 bast och denna situation uppstår fler gånger som den gör i vårt fall eftersom mormors demens funkar såhär.