Asså...

Var skall jag börja? (det blev ganska långt så gå o koka en kopp té eller kaffe...u'll be here for a while om du orkar vill säga).

Nu kommer lite I-landsproblem här va...sånna där saker som man inte skall gnälla om för man HAR en familj och man HAR varsit fullt dubbel tillochmed trippelutrustade hem, mat på bordet, tilloch med såmycket att vi dagligen slänger BORT mat och är feta och rultar runt i överflöd.

Jag har en SKIT-lördag...fast det känns fel att ens säga det...för jag fattar inte ens betydelsen av skit om man skall hårddra det.
Jag är tröttare än en tzetze-fluga för jag var ute igår eftersom en av mina små kunder fyllde 20 år och ville att vi skulle komma. Jag pimplade skumpa och sen slank det kanske ner några drinkar och jag hade ätit en macka med jordnötssmör och ett par karameller på hela dagen...så jag blev ganska radiostyrd.

Bror och hans bästa vän och som vår extra bror K var med och det var 1a ggn jag o bror festade ihop. Vi hade kuul! Kom hem sent som fän och slocknade med smink och allt vilket var lika bar för jag slapp grundspackla imorse då men man känner sig ju som en gammal tjackhora hela dagen sen när man går runt i gårdagens smink och frisyr.

Jobbet rullade på i smockad hastighet men jag kan ju inte ta kunder när det bara är en frisörska så jag sitter i kassan och känner mig som en fet padda när jag inte kan hjälpa den som står och klipper med annat än markservice. Vänner kom och jag satt barnvakt åt Lale lite medan Ege handlade. Det var mysigt att gosa med henne och Lina och Kurre kom och hängde samtidigt så det var kul.

Jag hade en fet huvudvärk hela dagen som gick över nångång vid 16 men det var ju självförvållat så det är bara att hålla käft. Sen fick jag mens.

Mickis och Dompi kom och hade lite förfest hos mig innan dom lämnade bebisen och jag plockade fram lite småplock som vitlöksbröd, paté, chirre, grönsaker och kex o ost.

Jag hade tänkt ta en lur med Anastazia lite senare, Mikkis bebis som jag sitter barnvakt åt nu, på kvällen men mamma lade in en önskan (more of a request) om att hänga (som vanligt) och hade såklart redan bestämt filmen hon ville tajma in när hon var här, att hon ville äta och att hon ville dricka. Så det var bara att slå på TVn och såklart höjja volymen (människan har nåt problem med hörseln på riktigt).
Jag gav henne fjärrkontrollerna och sade lite syrligt att det var väl lika bra att hon tog dom direkt...för hon är den värsta TV-hitlern jag någonsin träffat.

Som vanligt hade hon med sig en påse med saker hon ville att jag skulle ha (eller kanske bara TA(emot)))och som hon ville bli av med.

Idag var det två bakskålar. Jag har MINST MINST 14 bakskålar som jag ärvt av mormor, köpt själv INNAN jag fick av mormor, fått av mamma etc. Nu har hon bestämt att två asfula från IKEA på det intetsägande 80-talet skall bort ur hennes hushåll så hon tar med dom hit och beteer sig som om det är sån underbar tanke bakom just dessa två skålar som jag aldrig ens sett i hela mitt liv hos min mamma och jag har stenkoll på hennes köksgrejjer eftersom jag var den som skötte matlagningen mellan jag var 12 och 19 år gammal.

Jag påpekar att jag inte vill ha skålarna men tack ändå.
Vad står kvar nu när hon har gått? Två skålar...

Min mamma köper saker som HON gillar, som HON tycker att jag borde gilla, som hon tycker passar den människan HON vill att jag skall vara. Hela min lägenhet är sånna saker. Hon vill att jag skall klä mig i koftor, ha praktiska skor och jeans som är höga i midjan och "inte visa så mycket bröst för jag ser så svullen och rultig ut då". Helst skall jag ha små blusar och en fin liten portfölj från något anrikt designhus i italien eller england.

Sen ser hon ledsen och snopen ut när jag påpekar att det finns massor jag VILL ha och BEHÖVER men sånt får jag aldrig. "DET får jag köpa själv...vad tror jag att hon är...en bank??...jag vet inte hur du och din bror tänker...ni tror att allt serveras på ett silverfat av andra och ni skall inte göra något själva"....Jo precis så känner jag att situationen brukar vara....

Härromdagen kom hon med 4 förpackningar julgranskulor som hon hade hittat på nån rea....2 paket i silver och två med gröna. Ingen av färgerna har jag i min gran och jag har dessutom inte haft gran på minst 2 år...då tycker hon att vi skall ha dom på jobbet istället. Men jag vill inte ha randomköpta saker till salongen som hon tycker är passande jag vill se ett tema och köpa till det och inget annat. Jag har redan köpt vad jag vill ha i min vuxna, egeninköpta oberoende gran.

Då ser hon ledsen ut...som om jag skurit bort hennes hud och hällt salt på och sen bett henne att inte visa smärtan. Undviker min blick...pratar tyst och andlöst med spända läppar och säger att hon aldrig mer skall upprepa sånna saker då...nästan håller andan...

Det är ett välkänt faktum att jag har kassa köksstolar...hon sägeratt jag skall få nya i julklapp av henne. Jag blirglad och vill ha vita från IKEA...men hon tycker om sånna som mormor har i sitt kök som är funkisdesign från 60-talet och sånna kopior har dom på Chilli just nu. Jag säger okej men då vill jag ha vita...jag får veta att vita är inte vad hon tycker passar så jag får svarta. Behöver jag säga mer?

JAG HAR SKULDKÄNSLOR ATT JAG ENS SÄGER DETTA HÄR!!!

Så jag sitter i MITT vardagsrum och lyssnar på hur stökigt hon tycker att jag har det och hur synd det är att jag inte kan ha lite mer ytor fria (den som varit hos min mamma kan ju bara ställa sig bakom mig och säga: ÄPPLET FALLER INTE SÅ JÄVLA LÅNGT FRÅN TRÄDET VA?) att jag inte vattnar mina växter och varför gör jag inte det har jag nåt intresse i att se mina växter dö? Hon fortsätter som en hackspett tills jag tillslut fräser som en provocerad katt att hon skall hålla käften sitta ner o kolla sin film och skita i hur jag har det för jag vet fan inte ens om jag officiellt har bjudit in henne.

Då kommer lilla munnen i gen...spända läpparna, ställer sig upp, korta tonen: "nä men jag skall nog gå hem nu...du är så arg...det går inte att umgås..vi skall ju sitta och prata"
"Meeeen sitt ner för i helvete och håll käft...DU kommer hit och bestämmer hela tiden vad vi skall se på och det är uteslutande kunskapskanalen och antikrundan, jag är inte pensionär eller ens 40...jag kanske vill välja själv en lördagkväll när jag har jobbat 12 dagar utav 14 i rad. JAG KANSKE VILL TITTA PÅ MINA SERIER ELLER BARA SITTA OCH DEGA, JAG KANSKE SKITER I HUR AUDREY HEPBURN SER UT I VARENDA VINKEL, FÖR SÅFORT JAG TITTAR NER I TELEFONEN ELLER ÄNDRAR ÖGONENS FOKUSBRYTNING SÅ KRÄVER HON MIN UPPMÄRKSAMHET GENOM ATT UTROPA SMÅ: "TITTA NU, SLUTA MED DET DÄR, NU MISSADE DU DET...*SUCK*, SER DU? FÖRSTÅR DU, ELLER? VET DU KAN DU TITTA TITTA TITTA!!!!!!!!" Jag vill bara sitta och vara tyst...jag är trött...jag har inte hunnit städa hemma för jag jobbar och gymmar, jag vill varva ner så jag orkar göra allt det imorrn på min enda lediga dag...inte svara på ett helt batteri av meningslösa små uttalanden om Audrey Hepburn.

JAG HATAR MÄNNISKOR SOM MÅSTE GE LIVE COMMENTRY OCH HELA TIDEN HA ORAL FEED BACK...AVSLUTA VARJE MENING MED "ELLER HUR?, ELLER VA? VAD TYCKER DU?" Håll käften för faaaaaaaaaaaaaaan och låt mig vara tyst när jag vill vara tyst. LÄS MIG som jag läser er och anpassar mig efter er!!!!!

Hela tiden får jag skuldkänslor...tankar flyger i min hjärna..tänk om hon tas från mig en dag...dåär alla dom här sakerna mitt arv av henne...alla minnen. Filmer, kunskap etc. När jag inte vill eller orkar ta in dom och hon dessutom blir sur så får jag skuldkänslor.

Dock skulle hon aldrig se en film som JAG förespråkade om den inte har hänt IRL eller funnits som feature i nån tidning eller har kunskapsinnehåll. Tittar jag på något byter hon kanal..."ja men jag trodde inte du tittade på det där dravlet"...en autistisk labråtta hade fattat att jag kollade.

Tittar HON på något och jag vill prata, tillochmed om det är viktigt för mig...så tystas jag ner med en hand och ett "tsch...tsh..schyysssch...tschyysch pappapppapapap".

Hon gör sin drink i mitt kök, gin oh tonic med pressad citron och lämnar hela köksbänken med pressad citronsaft och kärnor och gamla skal och öppen ginflaska VARENDA GÅÅÅNG. Återigen...ni som känner till min uppväxt vet att man kunde bli väckt ur sömnen om något inte var utfört rätt i hemmet eller något låg på snedden.

Mina föräldrar är (utöver sina goda sidor...som dom faktiskt har) slarviga, svaga för godsaker, egoistiska, överviktiga, bekväma, sanningsskygga människor.

Dom har hela mitt liv KNULLAT min hjärna med att jag har alla dessa drag och hur ofattbart det är att jag har dom...att jag kommer bli si och jag kommer bli så och samtidigt försökt framstå som sånna otroligt sjävlysande sammhällsexemplar. Jag trodde det var JAG som hade satt mian föräldrar på en pedistal...men det är DOM SJÄLVA som presenterat sig på pedistaler och dessutom haft fuckin spotlights riktade mot sig så dom kunde skina ännu mer.

Men...hur jävla felknullat är inte det?

Mamma insisterade på att vi skulle se en film av Lukas Moodysson som heter Mammut. Jag har inte hört ett ord om den och hade hellre slumrat lite och kanske slökollat på gladiatorerna eller nån annan film som jag VELAT se men mamma har ju alltid rätt så jag kollar motvilligt...situationen ovan beskriven med växter och stökighet etc är under detta.

Filmen är det mest deprimerande jag plågat mig själv med sen...sen jag läste mina egna dagböcker från när jag var liten...men jag maler vidare när vi kommit ungefär halvvägs och mamma har ätit, druckit, babblat...tröttnat på filmen och inser att ett annat av hennes favoritprogram börjar snart så hon reser sig och skall gå hem.

WTF?

Så jag har slösat en hel kväll på att umgås med någon som mest haft dialoger med sig själv och tvn, klagat på volymen och min lägenhet, knappt intresserat sig för min dag eller att jag sitter barnvakt...inte ens frågar något om barnvakteriet som JAG tycker är kul och roligt...tittat på en film som gjort att man vill skjuta sig själv i en av hjärnloberna...så tänkerhon inte ens se klart den...har planerat hela kvällen att bara se halva och sen skynda hem till det andra programmet utan att säga ngt till mig.

Där sitter jag med en begynnande huvudvärk, en halv asdålig film att se klart (jag hatar att avbryta mitt i en film) och hennes tallrik från maten står kvar på vardagsrumsbordet, drink samt virke står på bänken i köket, julgranskulorna och skålarna står och ser trista ut på köksbordet och jag vill skrika.

Mamma kutar hem till sitt "underbara program" som hon längtat efter som jag längtar efter Dexter eller Grey's och ser ut som en liten unge som skall på bio.

Och här sitter jag och är bitter.

Sen har hon mage att fråga om jag har lust att åka med och titta på rysk konst i Stockholm imorrn.

EH NÄE!! Så jag trakkade bror att ställa upp och han fick skuldkänslor och loavde henne att åka med men det var ju på hennes villkor totalt som vanligt. Hon brukar tina upp och bjuda på sig när man väl är där men innan dess så är allt alltid på hennes villkor. Tur att jag vet att bror VET hur man tillskansar sig fördelar..han kommer tvinga henne att bjuda på god lunch, fika och andra saker...så jag har inte skuldisar för att jag tvingade honom att ställa upp.

Men nån jävlamåtta får det fan vara på allt. Både jag och min bror är för hårt lindade av familjen, främst mamma.
Enda gången jag kände att det släppte var när jag ade tt förhållande. Då respekterade dom mig som egen person på något vis.
Men man känner ju ett sånt jävla tryck att ta hand om henne, hålla henne glad...hon är ju ensam och eljest...söker inte kontakt med andra än oss.

JÄVLAR vad arg jag blir....det här mina vänner är anledningen att varken jag eller min bror har förhållanden eller barn. Jag tror inte vi vågar.
Vi har inga praktexempel på hur man lyckas.... :( men båda behöver det så otroligt mycket :(

:( nu har vi äntligen iaf hittat en enad front och börjat diskutera att detta inte är bra...det kan inte hålla på såhär. Vi får hjälpas åt.

Mmmm nu är bittertwitter tillbaka i sina gamla bittra gängor. U gotta love fösta dagarna på mensen :P