Jag är så dum...så dum dum dum

Varför lär jag mig inte? Jag har ju bloggen i syfte att skriva om mina misstag och sen lära mig :) eller hur?

Men ändå så tror jag alltid att familjen skall ändra sig. Jag går på samma nit gång på gång på gång.

Jag var trött och hade ont i huvudet vilket jag anonnserade när jag kom. Jag bad dom att inte prata så mycket med mig för jag hade en sjuhelvetes huvudvärk och var helt matt efter träningen.

Ändå så är det ett jävla kacklande och bror har ju som bekant ADHD och har hakat upp sin hjärna på ett ord...Bocatan (nån jävla ort i USA). Så han går runt som en jävla papegojja och upprepar det ordet hela tiden med "förstår du?" för att riktigt irritera och varje gång så ger han mig en retsam blick för han vet att han irriterar mig. Han har väldigt hög röst så han hörs mycket högt och lägenheten är ganska liten.

Mamma far runt som ett yrväder och till hennes cred så har hon tagit med en hel middag till bror av kalvstek och potatisgratäng samt sås och sallad etc.
Men även hon är som en hackspett och jag svarar med något ord ibland varpå hon blir sur som ett äppelkart....jag påpekar igen att jag är utpumpad och har huvudvärk och jag klarar inte av deras tempo eller ljudnivå innan maten. Det är som om dom knaprat speed innan vi kom (jag hämtade mormor).

Jag biter ihop och tar mig genom middagen som består av vetenskapliga utläggningar av lillebror i 67 decibell.
Mamma är ettrig och blir tjurig när mormor ber MIG att ge henne potatisgratäng ist för henne (?) och sänker stämningen ännu mer. Orka reagera på en sån sak?

När det är dags för filmen så börjar bror tjata om hunden. Ena minuten är han jättesöt som ligger på soffan och nästa minut är hans hundpläd som jag tagit med alldelles för hårig och han är i vägen etc etc.

Mamma och bror är som hackspettar som hörs i stereo. Jag ber dom hålla klaffen för jag orkar inte. Mamma sitter och gaggar och visar en tavla som hon köpt åt bror (hon har sagt det 2 ggr och jag var tom med när hon köpte fanskapet) och tredje gången hon pockar på min uppmärksamhet så fräser jag åt henne för jag orkar inte. Jag vill vara ifred och ha TYST och lugn.

Då går hyenorna ihop och jaaaaaaaaag har den värsta ADHD'n i familjen och jaaaaaaaaag har en grav störning och jaaaaaaag har sjukligt kort stubin.

Jag försöker påpeka varför jag har kort stubin...att jag minnsann inte alltid haft det men plötsligt har jag alltid haft kort stubin enligt mamma och alltid varit den labila. Okej...mmm

Då kläcker bror ur sig vad jag nästan längtade efter att höra: "varför drar du inte bara härifrån du är ändå bara aggressiv och förstör"

Hahah...jävla psykfall...stackars mormor...hela ansiktet utsrålade "lämna mig inte här :P" men dom skulle kolla på film och jag vet att det lugnar sig när jag inte är där...så jag lät henne vara kvar o mamma får skjutsa hem henne sen.

Lättnaden när jag sticker ifrån min familj är palpabel.
Men jag är så arg att jag vill skrika och slå dom. Det är ren och skär frustration och ångest. Men det blir lättare och lättare att bara släppa dom och dra....förr hade den här ångesten hållit i sig längre...nu drar jag bara.

Jag önskar att någon kunde filma hela förloppen och sen säga att det är jag som har fel. Jag skulle älska det!

Nu är jag hemma och det känns som om mitt huvud skall sprängas av ett blodkärl.

Skall gå och lägga mig tidigt ikväll!

Filma...önskar nån kunde det! Utan att någon av oss visste det.

Jävla mongolider!