Men...

Den här jävla klumpen går inte bort.

Tvärtom blev den ännu värre när jag var hos mormor för jag stog och snuffade henne i pannan och tänkte på hur mycket jag älskade henne och kom på att vi har henne på övertid.

Det blev ÄNNU värre när jag gick gatan ner och hon stog i fönstret som hon alltid gjort sen jag var...nyfödd!...och vinkar tills man försvinner ur sikte. Jag gick och såg hur hon blev mindre och mindre och funderade på hur jag kommer känna i framtiden när jag går förbi det där fönstret. Det som inneburit sån otrolig kärlek under mitt liv. Hennes kök (där hon står o vinkar) har varit min största trygghet i mitt liv.

Där har jag suttit i tårar, i skratt, i ångest och i lycka...hon på sin plats och jag på min. Jag satt tillochmed där när hon var utomlands.
Jag gick dit o satt på lunchrasterna när hon var på sina 6 veckors resor i Spanien. Jag räknade dagarna som var kvar tills hon kom hem.

Jag fick mina första lektioner i matlagning där, i bakning och hur man gör julgodis.

När jag började föreställa mig hur det skulle kännas att se någon annan bo i hennes lägenhet så blev jag ÄNNU mer deppig men ändå kommer inte den där jävla gråten ut.

Det är en sak att känna sig nedstämd helt och hållet...men jag känner mig liksom nedstämd längst in och glad på ytan eller nedstämd på ytan men okej längst in...var det nu än sitter så KÄNNS det men jag kommer inte åt det. Aaaaaaaaaaaaaaaarghhh!!
Som att försöka klämma en finne som inte är mogen. Störtfjompigt!!!!

Jag fattar inte varför jag alltid har haft sån dödsångest för mina närmaste...ända sen jag var liiiten. Om mamma var 5 minuter sen att hämta mig på fritids så var jag helt övertygad att hon hade varit med om en bilolycka eller dyl.

Jag är fan inte riktigt normal.

Nu vill jag böla ur mig den här känslan. Kanske den försvinner på gymmet imorrn.
Elina hade en skitmorgon och hann inte och jag var sådär halvpigg :P så det bidde inget idag!

Så många av mina vänner har det jobbigt just nu. Allt mellan äktenskapsproblem till droger och sjuka föräldrar...och här sitter jag och oroar mig för påhittade problem.
Jag antar att det är oron om pappas situation i grunden men jag får ju inte eller kan inte göra något åt det så jag hittar andra saker att applicera det på.

Måste börja med betablockerarna igen för jag pallar inte den här jävla hjärtrytmen :/

Puss på hjärtmusklerna