Good evening Sweden

Jag måste säga att träning är skiten.

Jag har ångest...den ligger där och maler men endorfinerna låter den inte ta över. Endorfinerna får mig att känna mig som gay-Edward i Twilight när han stiger ut i solen...glittrig.

Dock har jag ju sett på bilder att jag ser allt annat än glittrig ut ;P jag ser mer ut som en pösig gammal kondom...säckig!

Jag har säckiga ögonlock..sådär som mamma hade i min ålder och som hon faktiskt var lite före sin tid att operera på 80-talet. Får jag chansen så gör jag det också.
Sen tycker jag att jag har lite kalkondaller under hakan :P

Jag skall erkänna att man blir lite knäpp i huvudet av att ha varit stor och sett sig själv som en himlakropp (alltså fet som en planet) hela livet och sen plötsligt så minskar det snabbare än man själv kan begripa. Ibland är jag helt med på noterna men andra gånger har jag INGEN kolla på hur jag ser ut alls.

Just nu är jag ganska ledsen över hur risigt mitt hår är :/ jag hade hår som fick folk att baxna förut. I gymnasiet var det helt utvecklingsstört tjockt. Nu börjar det likna mamma och hennes systrar mer och mer...fjussigt. VILL INTEEEEE! Men jag är tacksam ändå. Så vitt jag vet har jag hälsan i behåll och underbara nära och kära.

Elina och jag var och tränade idag och vi tog i utav själva satan. Jag såg oroväckande muskler på mina armar. Nog för att jag vill bli vältränad men jag VILL INTE se ut som nå jävla kulstöterska...jag hade en kort och fruktsam karriär som kulstöterska i skolan mellan 5an och 9an tror jag. Det var nog min mustasch och unibrow som gjorde mig så framgångsrik (eller för att ingen annan ville tävla i hormonellamissfostersporten....så jag sopade rent hus :P).

Elina och jag diskuterade former av träning som vi ägnat oss åt när vi var yngre. Hon hade varit duktig på löpning.
Det hade inte jag...jag var en jäkel på spökboll...och hyfsad på basket (bella och lina håller tyst :P jag sa hyfsad :P)!!!

Jag minns med förskräckelse hur vi hade orientering på gympan...alla barnen hittade hem utom BitterTwitter hon rmalde ner i Dalkarsträsket :P (nu ligger Ege och skrattar så hon dör på golvet).
Vi stog och kollade på blodiglar med biologin (kombinerad biologilektion och orienteringsdag- vilken mardröm...iaf orienteringen).

SIDOSPÅR: vem faan kom på orientering?? Vilken jävla mongolid sport. Vi har inget roligare för oss så vi sätter ut fula små stämplar i naturen och sen kan vi springa runt och leta efter dom i lag så att dom sämsta kan sitta och gråta i en buske för dom fortfarande inte fattar kompassjäveln FAST man varit med i scouterna sen man kunde gå sina första steg och otaliga försök sen dess...medan alla äckliga hurtbullar i trikåer (vad är det med orienterare och trikåer??) och fula mössor kan studsa runt och se så jävla helylle ut. Kan dom inte ha benvärmare när dom ändå håller på??
Slut på bittert sidospår.

Var var jag...jo...efter orienteringen...när jag hade trasslat mig loss ur slånbärsbuskagen..så skulel vi ha biologilab vid Dalkarlsträsket i Hammarskog. Där skulle vi observera blodiglar. Så jag står på en liten klipphäll i nedförsbacke och litar på att gummit i mina gympadojjor skall fästa som ett pirellidäck på Mantorp...när jag börjar glida...

Iglarna såg ju sin chans och började åla runt hejvilt under min tunga orienterarutmattade lekamen och blodtrycket steg ju till sjukliga nivåer när jag sjönk ner i träsket upp till hakan mot den slemmiga klipphällen med blodiglarna dansandes Macarena runtomkring.
Mina snälla men ack så svaga (eller så var det jag som var tung som ett as :P) småvänner kunde inte dar upp mig och jag krafsde på klipphällen med mina små frenetiska fingrar för att komma upp. Jag minns inte hur jag kom upp..tror vår biologilärare Larsan kom och drog upp mig...men jag minns att jag sprang rakt iväg mot ett buskade och kastade av mig alla kläder för att kolla så jag inte hade några blodsugande vidriga små iglar som satt nånstans. Vilken jävla ångest.
Jag var så upprörd att jag inte brydde mig om myggen ens...då kan ni räkna ut hur traumatiserad jag var :P

Hur faan kom jag in på detta? Måste scrolla upp...just ja...löpning.

I gymnasiet blev jag betyyydligt bättre på löpning för då blev jag kär i en muskelknutte som tränade i skolans gym och jag kom alltid dit tidigare än han gjorde så jag började jogga för att jag blev rastlös. Han ville inte dejta mig :P men jag gick ner 10 kg av allt joggande och mådde prima ändå.

Well..jag fick hans uppmärksamhet EN gång...
Jag satt vid en såndär maskin man sitter på en bänk och har en metallstång på ett snöre ovanför huvudet och beroenda på om drar ner den framför sig eller bakom sig så tränar man olika muskelgrupper.

Jag såg hur han pumpade järnet..han såg ut som en navy seal, hette exakt samma som Jan Gillou's militärhjälte...ni vet HAN...jag såg små rosa moln runt hans ansikte och ville bara impa på honom.

Drar ut sprinten ur blocken med tyngder för att ställa om vikten...fattar inte att det är en jävla lågprismaskin där man måste hålla emot stången med ena handen medan man drar ut sprinten...annars får man ca 7kg metall i huvudet från en fallhöjd av minst 50cm (eftersom jag gick natur kunde jag räkna ut PRECIS vad som hände där med tyngdkraft och Newton och hela helvetet...och slutsatsen var att det gjorde förbaskat ont och ännu mer ont när halva gymet av 3or (jag gick i 1an) sprang fram och frågade om det gick bra och man kände sig som en jävla banan).
Men som sagt...10 kg :P

Nu skall jag sluta berätta en massa skit...jag skall nog sova. Min pappa ringde just och pratade jobb och det brände slut på endorfinerna och nu vill jag gråta för det känns som vi är on a highway to hell och han fattar inte vad han gör fel.
Hur säger man till någon att det mesta dom gör är fel..var börjar man?

Mamma berättade att hon var konstig i magen sen en tid tillbaka och jag fick cancernojjan från helvetet direkt.

Hmmm...undrar om gymmet har öppet nu? Eller om dom har ett avancerat larm :P endorfinernaaaaaaaaaaaa?

En sak är for damn sure...jag klarar inte detta livet utan min mamma. Jag vill inte klara det utan henne :( någonsin!

Usch...heh...säg nåt roligt?

Jag vet att jag är löjlig...men sån är jag!