Ibland kan jag inte andas

Det jag kommer skriva nu kommer verka otacksamt och bortskämt. Men jag måste skriva av mig det innan jag spricker. Jag VET att jag kommer ångra mina ord och tänka på folk som inte har alla de sina kring sig...jag önskar inte att dom utplånades...jag vill bara andas.

Igår städade jag hemma. Jag tvingade (hon var inte motvillig ett dugg iof) mamma att ta med mormor på hennes älskade hemtjänstgubbes symfoniorkester konsert. För om jag städar när mormor är hemma så får jag fnatt. Jag får fnatt hur som helst. Jag skall förklara. Det är normalt att städa...har man ett hem så gör man det. Men har man en dement mormor så får man höra att man har städat 25 (nej det räcker inte....25 är bara första dygnet) ggr. Hon tar en ton som är ömkande.
Tänk er om man har skrapat knät och är 8 år och mormor kommer och lägger sin hand på ens kind när man sitter och gråter. Hon tittar på en med medlidande ögon och säger: "men lillllllla gumman". Så säger mormor om städningen MILJARDER GÅNGER. "du har käääääämpat", "Vad du är duuuuuktig", "så fiiiint du har gjort".
Alltså det är gulligt men det är överdrivet och det får mig att vilja skrika och skaka henne tillslut.
JAAAAAAAA JAG HAR STÄDAT MEN DET FINNS STÖRRE GREJJER MAN KAN GÖRA MAN KAN JOBBA SOM MISSIONÄR I AFRIKA ELLER BLI DÖDAD AV TALIBANER. Jag har bara städat. Det är ingen stor grej.

Är jag galen eller är det nån som fattar?? Hon säger det 25 tusen ggr antagligen för att hon har dåligt samvete att hon inte kan hjälpa till. Jag vet det. Men det finns gränser.
Sen är det rutin kommentarer på allt jag gör. Så fort jag kommer in med hunden så frågas det om det gått bra. Ja det gick bra...vi blev inteträffade av en lastbil, båda lever, solen skiner, hunden sket...det är ingen big deal. Även här vet jag att hon känner att hon önskar att HON kunde gå ut med hunden åt mig eftersom jag är trött oftast. Men hon kan inte det och jag blir ÄNNU tröttare av tjatet att hon önskar att hon kunde gå ut med hunden.

Jag skäms ens att skriva dessa saker. Kanske det inte går att förstå om man inte bor med någon som är dement.

Jag vet att det är jobbigt på ett sätt att bo inneboende hos någon. Jag har också gjort det..på Irland. Man bill visa sin välvilja hela tiden...sin tacksamhet. Och tillslut blir det lite tvångsmässigt. Jag kan fatta hur min "landlady" A kände det ibland såhär i efterhand. I samma andetag får både hon och jag skylla oss själva att vi har inneboende som vill väl. För det är det enda det handlar om. Att vilja väl och vilja visa sin lojalitet och stöd. Men herregud vad irriterande det är emellanåt.

Sen ringer mamma varje söndag kl 12 och vill ha en exakt tid vi kan gå på promenad. Jag har en infödd skulkänsla såfort det är fint väder att man måste vara ute och hurta, courtesy of my mother. Så det är svårt att säga nej. men jag vill planera min egen dag...jag vill bestämma själv att det kanske vore najs med en promenad med mamma eller vem det nu är. Men nej...då måste jag gå upp klockan 7 och äta frukost och hinna verkligen känna efter vad jag vill göra. För jag VILL INTE PLANERA i förväg vad mitt liv skall innehålla varenda jävla sekund.

Min hund tyckte att det var läge att gå på promenad i morse kl 5. Tack för den. Jag börjar bli jävligt trött på hans morgonpromenader. Jag vet att han har tarmproblem och hans enda sätt är att väcka mig och gå ut (läs DÅLIGT SAMVETE)...men jag blir ändå lack när jag vaknar av ett skall. Jag är ingen schysst matte.

Alla dessa saker får mig att vilja skrika...om jag bara kunde andas så skulle jag skrika. Men hur kan man skrika på en välvillig mormor som är dement och en hund som verkligenmåste ut och bajsa eller en mamma som vill ha ens sällskap på promenad??

Men jag VILL skrika...hjärtat bultar hårt i frustration. Och samtidigt vill jag bara sitta i min soffa och klura på vad jag skulle vilja göra SJÄLV den här dagen...VILOdagen.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA...nu sitter jag i köket och mormor
har tagit sin mat som jag har sagt tusen ggr att hon skall vänta med tills hemtjänsten kommer. Okej hon tar maten...dom skall ändå komma o ge henne medicinen. men nej, då tar hon fram sina mediciner och visar mig och vill äta dom...men då är det ju ingen idé att dom kommer!!!!!!! Jag har haft den diskussionen sextio tusen ggr och hon ser ut som ett barn som blir tillrättasagt. Jag vill inte vara den som gör så mot henne. Men hon FATTAR INTE.

Nu är jag på så dåligt humör att jag vill gråta. Och jag var jätteglad igår. Jag vill inte ha det här. Jag vill inte leva såhär längre. Men säger jag ifrån kommer hon på hemmet. Och jag vet att hon kommer bli jättebesviken av det och jag kan inte leva med det. Och ingen annan tänker ställa upp.

KUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUK (det hjälper verkligen INTE att vråla virtuellt). Inte på riktigt heller tyvärr :(

jag saknar mitt gamla liv...med Jonas. Med någon annan än FAMILJEN!!!!!

Jag sade ju att det var hemska ord jag skulle skriva. Jag är inte en snäll människa.