Man kan välja sina vänner men inte sin familj...

Abooooo.....

Jag gör misstaget att försöka hjälpa folk. Det är aldrig bra :P eller jo det är det men det SLIIITER på en.

Situationer på jobbet. Jag hör små missnöjen och vet vad personalen menar eftersom det är min far och jag har känt honom hela mitt liv. Jag kan relatera till problemet.
Eftersom jag under hela mina föräldrars skiljsmässa, efter och före, agerat medlare mellan de två (12 år gammal)ligger det i min natur att vilja fixa situationer där jag känner att jag kan...ptja..medla.

Så jag försökte FÖRmedla en sak till min far som blev fly förbannad varpå jag blir arg för att han inte kan ta kritik och lyssna utan måste börja skrika direkt och bli oprofessionell.

En sak har jag lärt mig med min far...höj inte rösten. Det är som att vifta en toblerone framför mona Salin (nä' ja ba skoja det var inte ens kul :P). Gör man det har man sjunkit till hans diskussions nivå..vilket ligger på träskarabnivå när han är provocerad. Behåll samma psykande stämma hela tiden och säg lugnt ditt argument varpå man frågar varför han skriker...detta leder iof till mer skrikande och tillslut till att han slänger på luren i örat på en...men båda lever iaf.

Hur som helst jag ger mig aldrig nuför tiden. Förr om åren har jag fått sitta och lyssna på utlägg i flera timmar (nej jag skojar inte TIMMAR) om varför han var sur eller besviken och huru det påverkade hans hälsa och vilka sjukdommar han har och hur han har lidit.
Detta skapade ÅNGEST i min kropp så att jag blev torr i munnen, hade hjärtklappning, ont i magen..you name it. Den ångesten blev svårare och svårare att kontrollera med åren. Jag tror inte han har någon aning om hur det påverkade mig eller ville det men så var det och så har det varit.
Nu måste jag ta mediciner för att jag har förlorat greppet om dom känslorna...det spridde sig till andra delar i livet för det var så jag hanterade stress och jag visste inget annat sätt och ingen kunde se det eller hjälpa mig att avstyra det. Jag dolde det bakom att vara duktig. Alltid så jävla duktig!

Nu försöker jag vända det. Jag skiter i att vara "duktig" i dess vanliga bemärkelse.
Jag är duktig mot MIG..om jag känner att något inte stämmer med MIN bild eller något argument är helt mot vad jag eller någon jag bryr mig om är...då är jag så duktig jag kan för att få personen i fråga att förstå (kanske inte acceptera men iaf förstå) min syn på saken. Då känner jag mig tillfreds med mig själv. Och det är det det handlar om "at the end of the day". Att man kan leva med de beslut man tar och åsikter man står för.

MEN...min far tycker ofta att jag inte KAN ha andra åsikter än han har. Och det har han alltid kunan komma undan med förut för jag var så nervös för att han skulle dö (han har ett otal sjukdommar han har använt som utpressning under åren) eller något annat hemskt. "då är du inte min dotter" har ofta använts under åren och man har fått den där obehagliga känslan i maggropen och fogat sig obekvämt. Motståndet slaktades med en mening som uttalades av honom.

NO MORE!
Nu tar jag ingen skit. Inte för att det är direkt skit jag får...men man kan kalla det skit om man tycker att begränsad åsiktsfrihet är skit. Om jag inte håller med så säger jag det och det är oftare än inte skall jag säga. Det är en shock för min far. Jag är en uppnosig, uppstudsig männsika som har "förändrats" (det värsta ordet i universum) och vi ligger inte längre "på samma nivå" etc etc etc.
Alla gamla fraser som brukade vara hot klankar som tomma tunnor. Jag svarar tillbaka, jag ifrågasätter, jag kräver svar, jag AVBRYTER (detta är nästan det mest chokerande hehe).
Men for fucks sake...nån måtta får det vara. Jag måste för fan bli vuxen nån gång.

Idag fick jag sparken!

För några år sedan hade tårarna sprutat och jag hade varit ett vrak hela helgen. Jag har inte ens blivit blöt i ögat..inte ens fått hjärtklappning (jo okej lite när jag tog telefonluren och bankade den i hylsan ca 30 ggr när vi tjaffasde på telefon..obs han hade lagt på...så modig är jag inte..det tar nog 10 år till:P). Men på det hela har jag lärt mig att inte hetsa upp mig över sånna här saker på samma sätt.

MEN saken är denna...jag tycker inte att jag skall ens behöva ha dessa diskussioner öht. Jag tvivlar på att ICA chefen ringer sin personalchef och vrålar på en fredagkväll för att denne har framfört kritik? Nej just det.

Jag försökte säga att han måste kommunicera med personalen på ett annat sätt. KONSTRUKTIVT!
WELL....temperaturen i helvetet steg med 150 grader efter den uppmaningen.
Men det är sant. Och han vill ha ett möte ensam med personalen nästa vecka...och yani han skall få det. Dom skall ta bladen från munnen och tala OM vad dom hittills stått i kulisserna och viskat om till mig. Nu skall det styras upp en gång för alla. Jag har lagt gatstenarna nu.

Jag bider min tid. I framtiden tar jag över och kör på ett annat sätt. Min far ÄR en god person. Han är INTE en konsekvent personalchef, eller särskilt konsekvent alls på något vilket gör det ojämnt på många sätt. Men han HAR mer erfarenhet än jag och KAN mycket mer. Därför tycker han att jag skall hålla käft i många fall.
Men jag är min mors dotter och gudarna skall veta att hon håller INTE käft (därav skiljsmässan) :P

Nu orkar jag inte debattera med mig själv om min familj mer...jag ville bara skriva av mig. Jag är fuckad people men jag har insett skadan och försöker reparera den så gott det går. Bätter att ha insikt om hur man funkar än att vara ovetandes (som vissa andra i min genetiska närhet ;))

Nu skall jag ha bärs och tv...och fruktsallad. Imorrn är jag ledig. BLISS...jag skall städa lägenheten och slänga hela mitt bohag...freedom!!!!!

Skall mormor och harry ligga i brännbart eller komposterbart? :P