Inga bebisar och inga husdjur :P

Jag har kommit fram till att jag skall inte ha barn (eller husdjur)i framtiden...nog för att Arvid är supergullig men...dom kan inte prata. Dom kan inte berätta vad som är fel. Och jag blir gaaalen på det.
Och sen har jag kommit på att NÄR dom KAN berätta vad som är fel (tonåren) kommer dom aldrig hålla käft och man kommer önska att dom var småbarn igen.

Alltså...ensam är bra! Eller kanske inte men definitivt lugnare.

Om man ställer upp det med bra o dåliga egenskaper så är barn/husdjur gulliga, lite roliga ibland, trygghetsgivande, kärlekstörstande, trogna (hundar iaf...för det mesta), dom gör ett hem (på något vis).

Dåligt är att dom kostar en jävla massa, dom smutsar ner, dom gör lite som dom vill FAST man försöker lära dom, man blir lärare för livet (uppfostrandet fortsätter konstant), dom luktar om man inte tvättar dom, dom blir sjuka och kräver en massa tid, man kan inte alltid åka motorcykel med dom, man oroar sig för dom.

Det ENKLARE utan dom. Men hur kommer jag klara mig utan en liten varm hund som ligger mot mina ben på natten? Nu när man har upplevt det? Kanske är annorlunda om man inte bor i lägenhet och man kan släppa ut hunden så den kan sköta sig själv lite. Okej jag har kommit fram till att jag kanske kan ha husdjur i framtiden...om jag bor i hus. Men ungar vetefaan alltså.

Alla har alltid sagt att jag kommer bli en bra mamma och visst är jag förtjust i barn och har bra kontakt med dom och mycket vana men...dom är så permanenta. Man kan inte byta in dom eller lämna tillbaka dom. Inget öppet köp här inte. Det är läskigt.

Min mamma vill ha barnbarn så hon blir grön i nyllet och pappa älskar ungar och ser ut som en liten kurdisk sol när han får leka med barn (och dom älskar hans näsa haha) men det är ju inte dom som måste ta hand om dom hela tiden.
Man lär ju vara ganska säker på sig själv som människa innan man tar på sig ett sånt uppdrag :P
Jag lever paycheck to paycheck och har egentligen inget som binder mig förutom familjen och hunden och jobbet och vännerna och...ähurm...okejdå. Jag kanske har en del grejjer som binder mig. Men jag lever inte sådär vuxet med matsedel för varje vecka och tallriksmodeller och PENSIONSSPARANDE och sånt. Det känns somman måste fixa allt sånt innan man blir vuxen. Och jag är redan 30 :O !!!!

Usch jag känner att jag håller på att arbeta upp en 30-års panikattack...bäst jag lägger av nu *andas i papperspåsen*
Jag menar...jag skall storstäda i helgen och det känns som värsta projektet och jag känner mig grymt förorättad att jag måste städa på min lediga tid (utan att få betalt för det?? :P). Hur vuxet är det? Mina vänner jobbar, har ungar, går på föräldramöten, PENSIONSSPARAR, har makar, är sexiga OCH har fint städade hem och ser harmoniska ut. WHAT THE FUCK??!

Hur skall man få ihop det där liksom??

Jag tror inte det går...dom måste vara Stepford Wifes, dvs robotar som klarar allt.

Usch nu måste jag gå o göra något barnsligt för att motverka den här vuxenångesten. Jag går o målar naglarna i någon skandalös färg som inte alls passar en 30-åring :P (som min mamma brukar sucka..hon vill att jag skall ha små "härliga" yllekoftor och Pertti Palmroot allväderstövlar som är "förnuftiga"...allra helt en kilt också men jag har kämpat emot kilten sedan jag blev iaf 12 :P...om jag inte gifter mig med en skotte så kommer inte kiltar i närheten av mitt hem..sorry love)

Nightclub pink Mavala-lack it is....

Puss