02.00

Jag kan inte sova...

Sitter o torterar mig själv med låten bredvid.

Mormor...jag klarar mig inte utan dig. Lämna mig inte ännu.

Du har alltid varit den som lyssnat helt utan förebråelser...gett mig obegränsad kärlek och förståelse. Även när jag ringde dig mitt i natten och bara kunde gråta så räckte det med att höra dig andas på andra sidan havet när jag ringde från Irland.
Senare när min kära älskade lilla kusin A blev gammal nog att slösa sina tårar över killar som jag gjorde och midnattssamtalen inleddes med ett snyftande brukade du bli förvirrad över vem det NU var som behövde dig :P

Vi har båda känt oss så älskade och säkra på din kärlek till oss att vi berättat allt för dig. Allt, din stackare ;) men du brann alltid av intresse. Ville veta utvecklingar och kom i håg alla detaljer. Utan att dömma. Aldrig dömma.

Fortfarande gör du det. Nu minns du inte allt längre och blandar ihop saker man berättar och huvudpersoner i historierna...men det gör inget. Din svala mjuka hand mot kinden gör att allt känns som det kan bli bra igen. Dina intresserade vackra bruna uppmuntrande ögon gör att man känner sig uppmärksammad.

Vi har talat om det flera gånger..hur mycket vi älskar varandra. Men det känns inte som om ord rymmer känslan riktigt.
Den gången du låg på sjukhuset sist och vi inte trodde det skulle gå så bra låg du o jag o kramade varandra i din lilla sjukhussäng i flera timmar och bara pratade. Jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv. Eller känt mig närmre dig.

Hoppas du kommer hem i morgon...jag saknar dig så. Det är tomt här :'(

Min älskade fina!