Stora beslut o tankar...

Idag har stora ämnen uppstått.

Mormor blev utskriven från sjukhuset. Det var inte samma fina service som förra gången. Personalen var stingslig och obehagligt opersonliga.
Jag har full förståelse för att personalen är utmattad och kanske för få...men hur man kan vara så ointresserade och kalla vet jag inte. Då skall man nog byta jobb..eller område.

Mormor har aldrig velat åka in till sjukhuset och hon har en sådan sjukdom som gradvis blir sämre och man vet aldrig om det är en liten försämring eller den stora avslutande stunden. Hur som helst så kan inte sjukhuset göra något egentligen.
Om man har tur kan dom kanske hitta och stanna av en större blödning i tid men även då skulle rehabiliteringen bli tung och osäker.

Jag frågade mormor i dag om hon kanske skulle vilja att vi skötte det hemma ist. När det händer något nästa gång...om hon vill ta risken att vi väntar och ser hur det utvecklas ist för att åka till sjukhuset och stanna i flera dygn. Och är det dags...det som ingen vill skall hända...så får vi acceptera det och göra det så fint o bekvämt hemma för henne som möjligt.

Hon log som en sol när jag frågade om det var så hon ville att vi skulle göra. Det var precis så hon ville ha det men hon vågade inte anta att jag skulle orka det. Men jag tror/vet att man orkar mycket mer än man någonsin tror att man kan...jag säger inte att jag längtar..eller att jag vill att det skall bli så...men jag vill att mormor skall få sin sista tid i en lugn och kärleksPROPPAD miljö. Det kan jag ge henne.

Efter dom sista gångerna på sjukhuset har jag blivit så besviken att jag vill skrika och gråta. Ingen människa skall behöva sluta sitt liv i en sån miljö. Det är så ovärdigt.

Man blir lite sliten för att på samma gång som jag känner i hela kroppen VARFÖR jag inte jobbar som syrra mer (för jag tycker det är så frutsrerande att va del av sjukhusen som aldrig räcker till...så känner jag att man borde va där och göra så mycket man bara kan iallafall).

Ni kan fethajja att jag skulle va ännu tröttare och bittrare om jag jobbade som syrra...och bara det är ju skrämmande nog ;)

Hur som helst...jag skall ta upp detta med mormor igen...dubbeltrippelquadrupel kolla så jag inte massuppfittat...men som det verkar och som hon sa så vill hon få somna in här hemma om hon skulle försämras raskt.

Känns sjukt att prata och planera om sånna saker..men faktum är att det händer när man minst anar det. Hjärt-kärlsjukdomar är förrädiska och grymma. Jag vill inet att det skall vara ett uns av villrådighet när det sker. Det skall vara lugnt, varmt och kärleksfullt.

Iiiih..måste jag starta ett hospice efter detta? :O

Tyvärr är det ju ett skede i livet som är oundvikligt...har tagit mig hela mitt liv att ens våga tänka på dessa saker när det gäller mormor. Men det kommer hända varesig jag vill eller inte. Jag börjar hajja det...
Men det måste inte vara något man bävar för eller är rädd för. Fast jag är rädd. Och jag bävar för det. Men jag kommer finnas vid hennes sida hela vägen (hoppas jag).

Livet är konstigt! Mycket konstigt...